Att spela med små barn

Dino Helmefalk, från podden Vår blodiga historia, delar med sig av sina erfarenheter av att spela rollspel med små barn.

I denna artikel tänker jag dela med mig av mina tankar och erfarenheter kring spel med riktigt små barn. I mitt fall handlar det om min treåriga dotter. Idén till denna artikel kom till mig i samband med min aktivitet på sociala medier den sista tiden. Någon gång i oktober började jag dela med mig av våra spel med hjälp av foton och rapporter. Dessa delades i diverse spelforum på facebook och responsen har varit mycket god. En del småbarnsföräldrar har rentav hört av sig med förfrågningar om tips och tankar kring hur de kan närma sig spelandet med sina barn.

Det ska sägas på en gång. Jag är ingen pedagog. Jag är historiker och samhällsvetare och har som sådan, i princip noll erfarenhet av arbete med barn. Jag har ingen aning om forskning kring barns inlärning och vilka strategier som är hetast inom akademien. Jag är likaså av uppfattningen att de gamla egyptierna inte hade tillgång till föräldraböcker, föräldragrupper och föräldraforum. Inget ont om alla experter men man kommer långt genom att faktiskt lyssna på sin lilla ögonsten och försöka att interagera barnen på deras villkor. Alltså med regler och språk som de förstår. Detta är min grundläggande approach när det kommer till spel med mindre barn och hittills har det fungerat bra.

På ett barns nivå

Hur introducerar man ett mindre barn till rollspel, figurspel eller annat närliggande nördfenomen? När detta gjordes i min familj, utgick jag ifrån det mesta som är självklara drag inom genrerna historia och fantasy, är helt okänt för min dotter (Det gäller även sci-fi men jag är övertygad att fantasy och historia är enklare mark för mindre barn än det sistnämnda då sci-fi kräver en viss teknisk medvetenhet för att vara “logisk”.). För att komma runt detta började jag med att introducera henne för enkla och stilbildande koncept, ganska långt innan vi ens började spela rollspel.

Hennes första kontakt med riddare var på en medeltidsmarknad och jag har tagit med henne till massa slott, ruiner, runstenar, hembygdsparker etc. Ständigt berättades om vem som har bott här, vad platserna använts till och så vidare. Högst förenklat naturligtvis och så kan man stryka groteska och svåra ämnen som våld och död. Detta tidiga intresseskapande har burit frukt. Vi bor nära ett slott med fantastiska omgivningar och varje gång vi är där börjar min dotter berätta att “Där bor riddaren och prinsessan” eller “Där gick vattnet”, syftandes på den numera uttorkade vallgraven och så bor ju trollet under bron en bit bort såklart. När jag en dag tog upp en spelfigur så greppade hon direkt att detta är en riddare.

Nu menar jag inte att du som förälder måste följa mitt exempel och ägna dig åt historieundervisning för två – treåringar. Alla har inte möjlighet, lust, ork, kunskap, tid eller utrymme för detta. Det är okej, förbered dig helt enkelt på att spelandet inledningsvis kanske blir långsamt och spretigt då du måste bena ut massa begrepp och koncept. Använd i det fallet bildstöd. Min erfarenhet är att barn memorerar bilder bättre än ord och med hänvisning till min pedagogiska okunskap, är jag ändå övertygad att det någonstans bör finnas stöd för den slutsatsen inom vetenskapen med. Annars hade vi inte haft bilderböcker.

Era första spel

Jag ser två varianter när det kommer till spel med småbarn. Spel med figurer och spel utan figurer. Då jag i huvudsak är figurspelare, blev den varianten min naturliga ingång. Fördelen här är det redan nämnda bildstödet. En spelplan med hus, träd, staket, grottor och annan terräng, samt modeller som föreställer spelkaraktärer och fiender, är ju en form av bildstöd och hjälper den lilla äventyraren att visualisera det som sker. Inom rollspelscommunityn finns begreppet “theater of the mind”. Alltså den mentala visualiseringen av spelet. Detta fungerar utmärkt för tonåringar och vuxna. Men hjärnans theater kräver ju att vi är bekanta med kulisserna. En tvååring vet med största sannolikhet inte vad ett korsvirkeshus är till exempel. Då är det lättare att bara lägga fram en modell av ett sådant. Har du ingen modell, visa en bild. En bild förmedlar dock inte rumskänsla, alltså 3D, lika bra som en modell om äventyrarna nu skulle vilja smyga till husets baksida eller något. Ett hus behöver dock inte vara invecklade modeller utan skulle kunna vara en målad låda lika gärna. Min erfarenhet är därför att du bör inkludera modeller om det rör sig om små barn.

Nästa del som jag tycker är viktig att tänka på är igenkänningsfaktorn. Min dotter kan titta på samma avsnitt av Daniel Tiger, Greta Gris eller vad som nu är roligast, om och om igen. Barn gillar rutin och förutsägbarhet har jag fått lära mig. Utnyttja detta. Låt era första spel utspela sig i miljöer och inkludera djur, varelser och karaktärer som barnet är bekant med. Det egna huset kan ju utgöra en utmärkt plats för att starta ett äventyr. Huset kan ju såklart vara placerat i landet Masona, där Sagospelet Äventyr utspelar sig. Det är ju inte så att en treåring greppar konceptet “Sverige” ändå, om man nu inte valt en oroande nationalromantisk uppfostringsmodell. De första äventyren bör vara enkla. I min dotters och mitt fall har det rört sig om enkla så kallade “fetch quests” som går ut på att hon ska hämta föremål åt någon annan karaktär i spelet. Bagaren som tappat sina ingredienser, bonden vars ko sprungit iväg eller affären som har slut på äpplen, är några bra varianter. Fördelen med dessa är att den lille äventyraren kan få en belöning i form av en kaka, mjölk eller ett äpple (i verkliga livet) som tack för avklarat äventyr. Positiv förankring med andra ord.

Efter hand kan man sakta börja introducera lite mer fantastiska element och nya koncept. Hoppa inte på typ feodalismen eller maktintriger bland adelsfamiljerna direkt, men efter några spel kan du ju såklart testa intrigen: Den elaka bagaren vill lura den snälla bagaren på allt bröd. Stoppa honom.

Keep it simple

Som spelledare planerar vi ofta mycket. Det gör jag när jag ska spela med mina vuxna vänner också. Även då jag spelar med vuxna så struntar de ofta helt i mina intriger, plot hooks, intressanta karaktärer i världen eller fantastiska världsbyggande. De går helt sonika iväg och gör annat i spelet som intresserar dem mer. Om vuxna gör så, utgå från att din 3-4 åring, utan tvekan, ger blanka han där nere i dina förberedelser. Överarbeta det inte. Du kommer märka att improvisering också blir lättare när du som spelledare, inte begränsar dig själv med massa ramar som du skapat på förhand.

Det viktigaste av allt är kanske ändå att inte forcera. Det händer att de små inte vill spela. Ibland på flera dagar eller veckor. Tvinga dem inte men håll berättelserna levande. På senaste tiden, när detta skrivs, har min dotter inte varit jätteintresserad av att spela med figurerna men vi ersatte detta med godnattsagor av rollspelskaraktär. I en av dem hjälpte hon trollet att fånga bockarna Bruse exempelvis. Strunta i tärningarna och karaktärsbladen och kör friform. Håll kreativiteten vid liv. Det är den absolut viktigaste ledstjärnan som jag kan skicka med dig.

Kommentera