Jag har följt Oskar Källners författarkarriär sedan starten och minns att jag för många år sedan i en recension i Biblioteket i Fokus konstaterade att det skulle bli intressant att följa hans fortsatta bana som sf-författare. Kan i efterhand konstatera att jag hade helt rätt. Med den spännande sf-serien Imperiets Arvingar har han tagit steget fullt ut. Jag träffar Oskar Källner för en digital intervju.
Kan du berätta lite om bakgrunden till böckerna?
Det här med att skriva science fiction för barn och ungdom var en karamell jag gått och sugit på ganska länge. Det som fick mig att ta klivet var när jag läste PAX-böckerna. De hade en dynamisk struktur, där varje bok är sitt eget äventyr, men alla tio delarna tillsammans skapar en helhet. Då insåg jag att jag kunde strukturera mitt rymdäventyr på samma vis.
När man skriver sf är det vanligt att man förlägger handlingen några hundra år in i framtiden. Men eftersom målgruppen är barn så ville jag göra huvudkaraktärerna direkt relaterbara. Så istället lät jag böckerna utspela sig i nutid, och Alice och Elias blev till. De är två ungar från Uppsala som dras med ut på äventyr i en Vintergata som kokar av främmande liv.
Jag visste hela tiden att jag ville ha illustrationer inuti böckerna. Jag insåg att det inte fanns någon annan jag hellre ville ha än Kalle Johnsson. Jag och Kalle hade redan tidigare samarbetat kring några omslag och han var helt enkelt supergrym på allt han gjorde. Jag skrev råmanus på de första två böckerna och visade honom. Han höll precis på att avsluta sina fenomenala seriealbum om Vei (tillsammans med Sara B. Elfgren.) och var inte säker på det här projektet. Men han läste manus och sedan sa han bara: ”Jag är på!”
Sedan gick det snabbt. Inom kort hade vi kontrakt med både Grand Agency och Rabén och Sjögren. Nu har de första fem böckerna släppts och jag sitter och arbetar på den sjätte. Det är fantastiskt roligt, ett riktigt drömprojekt.
För oss som är sf-nördar sedan långt tillbaka syns tydliga spår av annan science fiction. Vilka inspirationskällor har du haft under skrivandet?
Jag har läst så ohyggliga mängder science fiction under mitt liv att det är svårt även för mig själv att sortera ut alla influenser och inspirationskällor. Som barn och tonåring läste jag många av de stora klassikerna. Jag började med Jules Verne och arbetade mig sedan vidare med Isaac Asimov, Robert A. Heinlein och Arthur C. Clarke. Andra stora favoriter var C.J. Cherryh och Lois McMaster Bujold. Sedan ska vi inte förringa sf-tv-serierna från 80- och 90-talet, som Star Trek TNG, Babylon 5, Farscape, etc.
Men om jag ska försöka plocka några inspirationskällor mer specifikt. Jag tror att synen på civilisationers cykliska historia är ofrånkomligt kopplat till Isac Asimovs Stiftelsen. Jag var tolv när jag läste den, och den förändrade mitt tänkande kring historia och mitt perspektiv på tid. Asimov har även bidragit med mycket kring hur mina AI.s fungerar. Och när jag tänker efter, även barnens psikrafter. Asimov var ju förtjust i sådant. Haha.. Ja, jag inser nu att det finns mycket Asimov i Imperiets arvingar.
Jag visste att jag ville ha ett universum där man slogs med svärd och rustning. Så jag använder personliga sköldar, precis som de i Frank Herberts Dune eller Simon R. Greens Deathstalker-böcker. Jag ville ha ett universum där äldre arter aktivt söker efter och lyfter yngre mer djuraktiga arter över tröskeln till intelligens och civilisation, en trope som nog djupast utforskas i David Brins uplift-böcker. Jag ville ha en galax som verkligen känns enorm och uråldrig, full med liv och teknologi, men också ruiner och försvunna civilisationer, precis som i bl.a. Iain M. Banks Culture-serie. Jag försöker ibland skriva kapitel ur perspektiv som inte är mänskliga, och som inte heller ska kännas mänskliga. Där är C.J Cherryh och James Tiptree Jr enorma förebilder.
Det finns garanterat hundratals andra inspirationskällor som jag inte räknat upp här. Allt man läst genom livet ligger ju och komposteras i bakhuvudet tills det är redo att träda fram i igen och man får den stora glädjen att ge det nytt liv i nya skepnader.
Somliga bilder eller beskrivningar känns onekligen som hommage eller blinkningar till annat. Som till exempel kompositionen av den Akira-liknande bilden. Hur många sådana påskägg har ni smugit in?
Haha.. Massor! Både jag och Kalle älskar att lägga in påskägg och referenser. Det finns drösar av dem om man börjar leta.
Hur tänker du kring att skriva för målgruppen, vilka referensramar inom sf har man som 9-12 åring idag och hur behöver man som författare förhålla sig till det?
Jag älskar verkligen att skriva för barn och ungdom. De kan vara de mest entusiastiska av läsare. Många av dem har kanske inte läst så mycket sf-böcker förut, däremot är de ju helt dränkta av sf i annan form, inte minst som tv-spel eller som tecknade serier. Inte minst Star Wars i alla dess olika inkarnationer.
Den stora fördelen för mig är att många barn faktiskt redan är familjära med en hel del av sf koncepten. Jag behöver liksom inte förklara vad ett rymdskepp är. Faktum är att de är väldigt snabba på att snappa upp avancerade koncept som artificiella intelligenser, bioniska proteser och naniter.
Oavsett är det min uppgift att skriva den absolut bästa sf-serie jag bara kan. Jag älskar genren och har hela tiden velat att Imperiet arvingar ska ge mersmak, så att barn i Sverige börjar läsa mer sf i framtiden. Dessutom försöker jag hela tiden skriva böckerna i två lager, så att den ska vara underhållande både för barn och för vuxna. Roligt nog har vi fått massor av respons från just föräldrar som älskat att läsa dem tillsammans med sina barn.
Nu har jag själv läst böckerna med god behållning. Vilka avvägningar gjorde ni när ni satte böckerna i ålderskategorin 9-12? Finns det risk att man skrämmer bort äldre läsare?
Jag vet inte. Harry Potter är 9-12. Det skrämde inte bort äldre läsare. Jag tror att bra böcker får läsare i slutändan, oavsett ålderskategori.
Den extra fakta som ni presenterar på till exempel pärmens insida tycks ge en inblick i ett omfattande världsbygge. Hur har ni jobbat med detta?
Innan jag började skriva serien så skapade jag en powerpoint där jag listade sida upp och sida ner med olika arter, hur de såg ut, vad de hade för specifika biologiska och kulturella egenheter. Jag skrev flera sidor om teknologin som används i serien. Flera sidor historia om det fallna imperiets historia. Ja, du förstår. Jag hade ganska mycket av världsbygget på plats från början.
Sedan har ju självklart en del reviderats under skrivandet, men förvånansvärt mycket gäller fortfarande. Sedan hittar jag och Kalle hela tiden på nya detaljer, och expanderar hela tiden horisonten för universumet. Men basen förblir densamma.
Hur många delar blir det i serien?
Det ska bli tio delar.
Kommer ni att återvända till den värld ni byggt upp i fler serier?
Jag har faktiskt idéer till en säsong två och säsong tre, alltså del elva till tjugo, och sedan tjugoett till trettio. Men vi får se hur det går med det. Annars är det ett väldigt trevligt universum att skriva fler historier i. Det finns en enorm galax där ute och hundratusentals år av historia. Det finns ingen gräns på de historier man kan berätta. Samtidigt har jag tre-fyra andra universum i huvudet som jag skulle vilja utforska. Så vi får se.
Hur går ni tillväga med bilderna? Baseras de helt på texten eller är det en växelverkan? Har Karl synpunkter på texterna och du på bilderna? Vem bestämmer om ni är oense?
Kalle är helt fantastisk på att ge djup och känsla till hela universumet. Det känns ibland som att han ger karaktärerna verklighet, som om de genom hans linjer blir kött och blod. Det är en så oerhörd förmån att få jobba tillsammans med Kalle på det här.
Rent praktiskt så brukar jag skriva ett råmanus. Men då har vi redan diskuterat manuset i förväg, och ibland har Kalle lite idéer som jag stoppar in. Så Kalle läser råmanuset, därefter skissar han upp olika scener som han känner borde bli kraftfulla. Ibland innebär det att även texten behöver förändras, och om allting blir bättre av det så gör vi så. Det händer att små detaljer kan få stora konsekvenser. Som att Kalle tyckte det var lite tomt i barnens vardagsrum när poliserna kom på besök i bok ett, så han hängde upp en elgitarr. Och plötsligt började vi banka ut en bakgrundshistoria för barnens pappa, att han var gammal rockstjärna. Och så blev musiken med ens viktig för barnen, och för hela bokserien. Det är med andra ord absolut en växelverkan. Det är oerhört kul och kreativt.
De få gånger vi är oense. Det sker inte ofta, men det händer. Då får jag bestämma gällande texten och Kalle bestämmer gällande illustrationen. Vi litar båda på att den andra är proffs och vet vad han pyssla med.
Ni håller ett högt tempo med utgivningen, vilket så klart är kul. Är författandet din försörjning? Om inte, hur hinner du med allt?
Jag har ett helt vanligt dagjobb som systemutvecklare. Jag tror jag hinner med skrivandet av två orsaker. Många människor spenderar två-tre timmar varje kväll med att titta på tv. Det gör inte jag. Jag skriver istället. Sedan är jag väldigt strukturerad som författare. Jag sitter inte och utforskar mig framåt i texten, ständigt undrande vad som ska ske härnäst. Tvärt om har jag en plan, för varje bok, och för hela serien, så jag vet precis vad jag har att arbeta med. Vilket gör att skrivandet blir väldigt effektivt när jag väl sätter mig ner. Författare är olika här. Jag har författarkollegor som säger att mitt sätt att arbeta vore rena döden. De skulle bli så otroligt uttråkade av att redan veta hur allt ska sluta. Men jag trivs med det. Det ger mig något att arbeta mot.
Not:
Böckerna ges ut av Rabén & Sjögren och kan köpas till exempel här: