Jag följde min far i skogen

Jag följde i unga år med min far ut i hjortronskogen. Endast tre och ett halvt år gammal plumsade jag runt mellan tuvorna och plockade hjortron på Tornedalens myrmarker. Just denna bild är tagen på en myr inte långt utanför Tärendö. Vi gick inte säsrkilt långt ut på myren, men det räckte för mig. Pappa lyfte mig till en början mellan tuvorna, men jag var otålig och när han bara skulle ta några bär till plumsade jag själv till nästa tuva. Mina barnstövlar klarade det såklart inte, så jag plurrade. Pappa tänkte åka hem med mig eftersom jag blivit blöt, men jag blev arg och ville stanna. Det fanns ju så många hjortron kvar…

Förutom att tjäna till hjortronplockning, var Tornedalens myrmark även jaktmark. I unga år började jag gå bredvid – eller snarare bakom. Tills jag började bära en Tikkan .222 för småvilt, som jag varvade med hagelbock. Medan jag vandrade markerna, stod på pass (här vid gränsen mellan Gällivare och Pajalakommun) eller vilade benen vid elden lyssnade jag till vinden och inbillade mig ibland att jag kunde höra melodier och sånger. Och så satte fantasin igång. Jag hade alltid en anteckningsbok och en blyertspenna jag kunde vässa med kniven jag gjort på slöjden i skolan med mig för att skriva ned idéer till spel och berättelser.

Även denna bild är tagen på den Tornedalska sidan av kommungränsen. Vid mina fötter en av min farbrors gråhundar. Själva hade vi en finsk spets vid namn Tessa, tills hon blev sjuk och vi skaffade en blandras, Lukas. Vid lägereldarna och bastun vid skogskojan kunde vi prata om livet, högt och lågt eller om fria fantasier. En av höstarna när de regnade särskilt mycket läste jag Stephen Donaldsons krönikor om antihjälten Tomas Covenant, vilka gjorde intryck på mig kanske främst genom det svulstiga språket. Även pappa läste mycket fantasy. Tolkien var favoriten hos oss båda.

Men ibland satt vi också tysta och teg tillsammans. Vi lyssnade till vinden som smekte träd och mark, eldens lågmälda sprakande och syrsornas spel. I de stunderna föddes många av de ingredienser som sedermera letat sig in i Sagospelet Äventyr och framförallt Sagospelet Skräck. Redan i unga år fanns idén om ett skräckspel i Malmfälten, något jag ofta pratade om med två av mina närmsta vänner som jag känt sedan femårsåldern. Den ene av dem ligger nu på Gällivare kyrkogård. Den andre hittar jag femton mil norrut längs E4.

Jaktstugan i verkligheten och i spelet. Illustration av Peter Svärd.
Jaktstugan som förekommer i Sagospelet Skräck har en verklig förlaga. Här har jag sovit många höstnätter.
Denna jaktkoja har jag sovit i många septembernätter. Den gick inte att nå med bil, så vi tog våra Tretorn och vandrade dit. Järnkaminen gav behaglig värme. Om kvällarna, innan det blev för mörkt, kunde man sitta vid en lägereld utanför stugan och spana ut över myren och upp mot berget.

Nu under arbetet med Sagospelet Skräck har det blivit många resor genom minnets vindlingar. Det har medfört en känsla av nostalgi, en saknad av den tid som var då farsgubben var i livet och vi låg på varsin sida om lägerelden och filosoferade. Jag tror denna saknad och kärleken till markerna kommer väl till sin rätt i spelet.

Vad gömmer sig egentligen i myren? Illustration av Richard Svensson.
Spelets omslag innehåller flera av ingredienserna från ovan: myrmarken, den ensliga jaktstugan, höstens mörker.

Kommentera