Melina är sex år och bor ensam med sin mamma på en enslig gård i Tornedalen. I skogen bakom huset leker hon med vättarna och på ängarna dansar hon med älvorna. Men en dag är inget som förr, och hennes vänner tycks försvunna. Melina ska snart inse att inget är som hon trott.

OBS! Denna text är framtagen internt av förlaget.

“Det kan tyckas läskigt till en början, men det är en ganska snäll spökhistoria”, säger Daniel som stått för texten. “Det är lite mysrysligt, men bara fram till en viss punkt. När läsaren når dit tänker hen, aha – det är så det ligger till. Du vet, när man visar monstret i en skräckfilm är det sällan otäckt längre. Det är lite samma här.”

“Miljön i boken är från min uppväxt. Jag växte upp i Malmberget vintrarna och Tärendö sommartid. Gården i berättelsen ligger någonstans i Pajalakommun, så mycket avslöjas i boken men inte mer. Det skulle kunna vara i Tärendö. Det förekommer några finska uttryck, och inför ljudboken har vi jobbat hårt med att få rätt känsla i uppläsningen. Det får inte låta fel.” Ljudboken planeras släppas i samband med Bokmässan i september.

Daniel berättar också att det finns några påskägg i boken:

“Ja, på något ställe. Det finns till exempel en karta över ön Masona på väggen i huset. Varför hänger den där? De som spelat Sagospelet Skräck kanske känner till att vår värld och Masonas värld sitter ihop och att det går att resa mellan dem för dem som vet hur. Men vad det betyder? Tja, jag tänker att läsarna får fantisera om det.”

Tonen på bilderna i boken går i mörka färger.

“Det var ett högst medvetet val. Julias bilder är perfekta för berättelsen. Hon kan gestalta både det lite otäcka och det varma och fina. Hon var perfekt för jobbet.”

Att skräck bara skulle vara för äldre barn och vuxna håller Daniel med om. I alla fall delvis. Eller?

“Alltså, skräck är ju mycket mer än splatter och zombies. Coraline av Neil Gaiman är riktigt bra. Och Jag är en varulvspojke flirtade en del med genren. Sedan finns det mängder med böcker, som Anders Fagers Den elaka vikarien, skriven på rim, avsedd för små barn. Om jag tänker på vad jag läste som barn så fanns där Spöktimmen (med Hans Arnolds fantastiska omslag), och den kunde vara ganska blodig. Men Melina och älvorna är inget sånt. Det är mer en saga med inslag av spökhistoria. Men där det inte riktigt är som man tror. Kanske.”

Boken hanterar frågor som ensamhet, längtan och döden. Men den gör det på ett fint sätt, och är faktiskt trösterik i slutet.

“Ja… Jag tror ju inte på något, egentligen. När det är slut är det slut. Men det här är en saga för barn som kanske börjat fundera på döden. Och vi vill ju inte att de ska ligga med mardrömmar och dödsångest. Så det slutar förlösande. Flera testläsare – vuxna som läste för sina barn – grät i slutet. Det var starkt och gjorde mig stolt. Att jag och Julia kunnat skapa något så påtagligt. Barnen har också kommit med fina kommentarer, men jag kan inte avslöja dem här för då spoilar jag slutet.”

Några av testläsarnas kommentarer om boken

“Vackert om döden. Borde passa sexåringar som börjat tänka på livet och vad som kommer sen.”

– Anna

“Den bästa barnbok om döden jag läst.”

– Mattias

“Tycktes mycket mörk i början, men vilken vändning!”

– Camilla

“Jag grät i slutet, för slutet var så fint.”

– Niklas

Om boken

Melina och älvorna är en kärleksfullt berättad historia om ensamhet, rädsla och döden, med en hoppfullhet som lyser igenom.

Boken är skriven av Daniel Lehto och illustrerad av Julia Kovaleva, och den passar åldrarna 3-6+

Du kan beställa boken här: https://sagospelet.com/produkt/forkop-melina-och-alvorna-daniel-lehto-och-julia-kovaleva-obs-release-i-april/