“Vackert om döden”

Melina är sex år och bor ensam med sin mamma på en enslig gård i Tornedalen. I skogen bakom huset leker hon med vättarna och på ängarna dansar hon med älvorna. Men en dag är inget som förr, och hennes vänner tycks försvunna. Melina ska snart inse att inget är som hon trott.

OBS! Denna text är framtagen internt av förlaget.

“Det kan tyckas läskigt till en början, men det är en ganska snäll spökhistoria”, säger Daniel som stått för texten. “Det är lite mysrysligt, men bara fram till en viss punkt. När läsaren når dit tänker hen, aha – det är så det ligger till. Du vet, när man visar monstret i en skräckfilm är det sällan otäckt längre. Det är lite samma här.”

Suggestiv stämning i Julia Kovalevas illustrationer.

“Miljön i boken är från min uppväxt. Jag växte upp i Malmberget vintrarna och Tärendö sommartid. Gården i berättelsen ligger någonstans i Pajalakommun, så mycket avslöjas i boken men inte mer. Det skulle kunna vara i Tärendö. Det förekommer några finska uttryck, och inför ljudboken har vi jobbat hårt med att få rätt känsla i uppläsningen. Det får inte låta fel.” Ljudboken planeras släppas i samband med Bokmässan i september.

Daniel berättar också att det finns några påskägg i boken:

“Ja, på något ställe. Det finns till exempel en karta över ön Masona på väggen i huset. Varför hänger den där? De som spelat Sagospelet Skräck kanske känner till att vår värld och Masonas värld sitter ihop och att det går att resa mellan dem för dem som vet hur. Men vad det betyder? Tja, jag tänker att läsarna får fantisera om det.”

En karta över Alea Masona hänger på väggen i bakgrunden.

Tonen på bilderna i boken går i mörka färger.

“Det var ett högst medvetet val. Julias bilder är perfekta för berättelsen. Hon kan gestalta både det lite otäcka och det varma och fina. Hon var perfekt för jobbet.”

Att skräck bara skulle vara för äldre barn och vuxna håller Daniel med om. I alla fall delvis. Eller?

“Alltså, skräck är ju mycket mer än splatter och zombies. Coraline av Neil Gaiman är riktigt bra. Och Jag är en varulvspojke flirtade en del med genren. Sedan finns det mängder med böcker, som Anders Fagers Den elaka vikarien, skriven på rim, avsedd för små barn. Om jag tänker på vad jag läste som barn så fanns där Spöktimmen (med Hans Arnolds fantastiska omslag), och den kunde vara ganska blodig. Men Melina och älvorna är inget sånt. Det är mer en saga med inslag av spökhistoria. Men där det inte riktigt är som man tror. Kanske.”

Boken hanterar frågor som ensamhet, längtan och döden. Men den gör det på ett fint sätt, och är faktiskt trösterik i slutet.

“Ja… Jag tror ju inte på något, egentligen. När det är slut är det slut. Men det här är en saga för barn som kanske börjat fundera på döden. Och vi vill ju inte att de ska ligga med mardrömmar och dödsångest. Så det slutar förlösande. Flera testläsare – vuxna som läste för sina barn – grät i slutet. Det var starkt och gjorde mig stolt. Att jag och Julia kunnat skapa något så påtagligt. Barnen har också kommit med fina kommentarer, men jag kan inte avslöja dem här för då spoilar jag slutet.”

Några av testläsarnas kommentarer om boken

“Vackert om döden. Borde passa sexåringar som börjat tänka på livet och vad som kommer sen.”

– Anna

“Den bästa barnbok om döden jag läst.”

– Mattias

“Tycktes mycket mörk i början, men vilken vändning!”

– Camilla

“Jag grät i slutet, för slutet var så fint.”

– Niklas

Om boken

Melina och älvorna är en kärleksfullt berättad historia om ensamhet, rädsla och döden, med en hoppfullhet som lyser igenom.

Boken är skriven av Daniel Lehto och illustrerad av Julia Kovaleva, och den passar åldrarna 3-6+

Du kan beställa boken här: https://sagospelet.com/produkt/forkop-melina-och-alvorna-daniel-lehto-och-julia-kovaleva-obs-release-i-april/

Boken går även att köpa av välsorterade bokhandlar och hos internetsidor som Bokus, Adlibris med flera.

Exklusiv intervju med Emanuel Blume i Speltidningen Fenix

Speltidningen Fenix skriver regelbundet om både våra rollspel och våra böcker. I novembernumret blev Emanuel Blume, författare till vår nya skräckroman Nagriljärerna, intervjuad. Han pratar om att skriva skräck, om likheten mellan rollspel och författande, om nittiotalet, fördomar, sina favoritäventyrsspel och alla möjliga kopplingar däremellan. Vi har fått tillåtelse att publicera hela intervjun i dess helhet. För den som inte vill zooma in och läsa pyttebokstäver i bilden kommer i text här nedanför.

Speltidningen Fenix liggande på en soffa. På uppslaget en intervju med Emanuel Blume om boken Nagriljärerna.

Intervju med Emanuel Blume om Nagriljärerna

Frågeställare: David Jenssen Bergkvist
Svarande: Emanuel Blume

Hej Emanuel Blume, författare till den kommande boken Nagriljärerna, som ges ut på Daniel Lehto förlag! Du är tidigare känd som författare till den kritikerrosade SF-romanen Nomadplaneten, men nu ger du dig på en ny genre! Vill du börja med att prata lite om det? Känner du dig klar med science fiction?

Känd är nog att ta i, möjligen i en liten krets. Och jag är absolut inte färdig med science fiction! Men jag har alltid tyckt om fantastik som helhet, både att läsa och skriva, allt från hård SF till zombieskräck och urban fantasy. Möjligen att jag är lite mätt på klassisk fantasy, som jag förläste mig på i tonåren. Men hård SF kommer jag definitivt återvända till, jag har faktiskt ett manusidé som ligger och gror i bakhuvudet.

Men nu är det magisk realism som gäller! Vill du berätta lite om Nagriljärerna? Dess tematik, stil, miljöer, karaktärer?

Nagriljärerna är mer av en ungdomsbok än Nomadplaneten. Åtminstone är huvudpersonen yngre och mycket av handlingen utspelar sig i ungdomskretsar – i skolan, på konserter och så vidare. Sen är det nog en bok  som vuxna gärna läser också. Åtminstone gillar jag den typen av berättelser, som t. ex. Sara Bergmark Elfgrens böcker. I Nagriljärerna har jag tre huvudteman: Rollspel, rädsla och skör vänskap. Det handlar om Gabriel, som precis börjat gymnasiet och blir indragen i en rollspelsgrupp av klasskamraten och punkaren Lo. Båda två är ganska udda, men på helt olika sätt. I rollspelet upplever Gabriel nåt han aldrig upplevt förut, en värld som är totala motsatsen mot hans egen värld där epatraktorer, extrajobb och hockey är det han förväntas hålla på med. Men ju mer han dras in i äventyret, desto svårare får han att skilja på spelet och verkligheten. Sista delen av boken utspelar sig åtta år senare, när han är tjugofyra.

Det låter lite som en mardrömsvision formulerad av Didi Örnstedt? Är det tänkt att vara en förmaning mot verklighetsflykt?

Jag har dålig koll på Didi Örnstedt men jag känner till boken ”De övergivnas armé” och vad den handlar om. Rollspelandet sågs ju som ganska kontroversiellt av vissa under 80- och 90-talen. Det fanns konspirationsteorier om alla möjliga saker, som att spelen skulle göra barn till satanister eller skjutgalna mördare. Och den fördomen finns med i Nagriljärerna, bland de som inte vet vad rollspel handlar om. Att gå mer in på kopplingen mellan rollspel och verklighet än så är nog att gå lite väl långt in på spoilerterritorium.

Är det för mycket av en spoiler att förklara vad en “nagriljär” är?

Njaä, en väldigt liten spoiler i så fall. Själva nagriljärerna är ett slags varelser, eller demoner, som förekommer i spelet. De är obeskrivliga tingestar med förvridna lemmar, långa kloliknande naglar och en mun som går vertikalt genom ansiktet istället för horisontellt. Det är när Gabriel börjar ana dem även utanför spelet allt ställs på ända.

Vad har du själv för relation till spelkultur, såsom rollspel eller lajv?

Jag blev introducerad till bordsrollspel i slutet av högstadiet, av några äldre kompisar. Vi spelade ett par år, främst Drakar och Demoner men också spel som Vampire, Viking och Svenil, och jag älskade det. När de försvann ut i världen för att plugga drog jag ihop några yngre vänner och fortsatte spela med dem. Då insåg jag att jag tyckte minst lika mycket om att spelleda som att spela. Spelledandet ligger väldigt nära berättandet och romanskrivandet, så i mångt och mycket har jag rollspelandet att tacka för att jag började skriva själv. Lajvat har jag gjort några enstaka gånger och brädspel spelar jag så ofta jag får möjlighet. Men datorspelandet är nog den spelhobby jag ägnar mest tid åt. Jag är väldigt svag för berättande spel med få eller inga våldsinslag, som point-and-click- och FMV-genrerna. Båda har fått en renässans i och med indiespelvågen de senaste tio åren.

Vill du rekommendera några särskilt intressanta titlar bland sådana berättelsedrivna indiespel som du har hittat?

Oj, ja, gärna! Två av mina favoriter från de senaste åren är Fran Bow och Kathy Rain, som båda är svenskutvecklade. Det förstnämnda är psykologisk skräck med fantastisk handmålad grafik, om en flicka på ett mentalsjukhus, hennes flykt därifrån och hennes kamp mot det som jagar henne. Kathy Rain är mer av en lätt övernaturlig detektivhistoria med klassisk pixel art. Ett annat svenskutvecklat spel som kombinerar SF och skräck är SOMA, som vred om hjärnan på mig flera varv för ett par år sen. Går man längre tillbaka är Myst och dess uppföljare nog de spel som inspirerat och påverkat mig allra mest, både som person och som berättare. Och Monkey Island, inte att förglömma. Kan knappt bärga mig att få spela det nya som kommer nu i höst, över 30 år efter det första! Amanita Design är en tjeckisk spelstudio som gör fantastiska, absurda äventyrsspel utan dialog. Både jag och mina barn tycker väldigt mycket om dem. Och Gabriel Knight får man inte glömma såklart. Åtminstone inte de två första. Fantastiska, välskrivna och mycket mer vuxna än spel generellt var på den tiden de gjordes. Gabriel i Nagriljärerna fick låna sitt namn därifrån. Och en sista: Minimalistiska Darkside Detective. Twin Peaks-inspirerade detektivhistorier med övernaturliga inslag, mycket humor och korta ”fall” som man lätt kan lösa på en kväll.

Spelar/spelleder du fortfarande rollspel också?

Just nu är jag ganska upptagen med att vara pappa, så det kommer nog dröja några år innan jag kan ta upp rollspelandet igen. Men fyraåringen älskar både brädspel och datorspel så det bådar gott!

Nomadplaneten innehöll, precis som brukar vara fallet med bra SF, ett ganska starkt samhällskritiskt tema, där fokuserat på den uppseglande klimatkrisen som ju tyvärr bara blir mer och mer aktuell. Finns det något motsvarande budskap eller tema i Nagriljärerna?

Jag skulle inte säga att Nomadplaneten är samhällskritisk, min tanke med den var inte att kritisera hur vi tänker eller vilka beslut som tas i nutid, utan bara skildra en framtid där utvecklingen har fortsatt som idag. Och hur människan hanterar insikten att det som varit gått förlorat för alltid. Men det kanske är samma sak. Jaja.

Om Nomadplaneten hade en handling i stor (bokstavligen astronomisk) skala så är Nagriljärernas handling mer småskalig. Den har större fokus på relationerna mellan karaktärerna och de vidunder som lurar i vår egen källare snarare än på främmande planeter. Budskap och tema finns, men det brukar ge mer för läsaren att läsa in det själv än att jag ska stå och berätta vad berättelsen handlar om. Om sorgen var central i Nomadplaneten är rädslan central i Nagriljärerna.

Du sa att Nagriljärerna är mer av en ungdomsbok, men vem tänker du dig är den mest centrala målgruppen? Vem har mest ut av att läsa denna bok, och varför? Vem vill du allra helst nå?

Det är så knöligt det här med målgrupper. Författare hatar det och läsare struntar i det men förlag och bokhandlare kräver det. Jag tänker mig två grupper som de jag framför allt skriver för: De som är unga idag och de som var unga på 90- och 00-talet då boken utspelar sig.

Vill du nämna några viktiga inspirationskällor till boken?

Sara Bergmark Elfgren är en av mina favoritförfattare, så mitt sätt att skriva har definitivt färgats en del av hennes. Sen är det svårt att bortse från Stephen King som jag läst ohälsosamt mycket av sen högstadiet. Silent Hill-spelen har varit en stor inspiration både för den här boken och Nomadplaneten. Och så får vi inte glömma Cirkus Miramar, som både inspirerat boken och är med i den. En av bokens nyckelscener utspelas på en Cirkus Miramar-konsert och jag har lyssnat på dem mycket, mycket. Den sista, och kanske mest problematiska, inspirationen är min egen erfarenhet av panikångest och vad det gör med en.

Urban fantasy med skräckinslag som utspelas i det sena 1900-talets Sverige får mig att associera lite till John Ajvide Lindqvists “Låt den rätte komma in” också?

Det har du säkert rätt i. Pinsamt nog har jag inte läst den, men jag har läst och gillat mycket annat av Ajvide Lindqvist och de elementen finns ju onekligen där också.

Hur har du jobbat med världsbygge i samband med skrivandet av Nagriljärerna? Du nämnde att ditt författarskap är inspirerat av spelledande, har det påverkat processen?

Världsbygget har inte varit en jättestor del av arbetet med Nagriljärerna, eftersom den utspelar sig i en tid jag själv levde och i den stad där jag bor numera. Tanken är att världen ska ligga så nära verkligheten som möjligt, så att den som var med där och då känner igen sig, gärna in till minsta detalj. Det jag gjort är att jag kontaktat folk som vet mycket om t. ex. platser där berättelsen utspelar sig, punkscenen i Vänersborg, veganaktivism och hur det var att komma till Sverige som bosnisk flykting på 90-talet.

Spelledandet har påverkat processen så tillvida att jag ser läsarens resa genom boken som att hen ”spelar” den, på så sätt att det finns genomarbetade lager under ytan för den läsare som får för sig att gräva. Om det makar sense.

Om Nagriljärerna var ett rollspelsscenario, vilket spel skulle det passa bäst i?

Jag vet faktiskt inte. När jag spelleder slutar det nästan alltid med att jag glider över i nån slags friform, och det är nog vad Lo som spelleder i boken också gör. De spelar Drakar och Demoner i Ereb Altor-världen, så åtminstone rollspelsdelarna skulle jag absolut spela på det sättet.

När kommer boken ut, och var köper man den?

Vi släpper den i samband med bokmässan nu i september. Det är också ett bra ställe att köpa den, annars kommer den till SF-bokhandeln och förhoppningsvis en hel del andra bokställen, plus att man kan få tag på den via förlaget (lehtospelochmedia.se) eller min hemsida (emanuelblume.se).

Daniel Lehto förlag ger ju ut rollspel, specifikt kopplade till böcker. Har du funderat på att ge ut något spelmaterial baserat på dina böcker?

Nej, den tanken har inte slagit mig. Ett rollspel baserat på ett bok om ett rollspel? Blir lite som Street Fighter: The Movie: The Game. Men det kanske kan funka? Det hade varit kul att skriva ett spelbart DoD-scenario med den handling som förekommer i boken. Det ska man ju nästan föreslå för Fria Ligan…

Meta är inne. Har du någon hälsning du vill leverera till Fenix läsare?

Kanske att om folk läser boken och den påminner om minnen av sitt eget rollspelande, den tiden, eller om man vill ropa att ”Neeeej, så var det inte alls!” får man gärna höra av sig!

Då säger jag tack för denna gång, med både antagandet och förhoppningen att det inte är sista gången vi hör talas om dig i Fenix! Jag ser även fram emot att få läsa Nagriljärerna.


Nagriljärerna, liksom förlagets andra böcker, är just nu på julrea. Passa på att köp den perfekta julklappen här i webbshoppen!

Underhållande för både barn och vuxna – intervju med Oskar Källner

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Oskar-Kallner-foto-Magnus-Liam-Karlsson-1024x682.jpg
Radarparet Karl Johnsson och Oskar Källner Foto: Magnus Liam Karlsson

Jag har följt Oskar Källners författarkarriär sedan starten och minns att jag för många år sedan i en recension i Biblioteket i Fokus konstaterade att det skulle bli intressant att följa hans fortsatta bana som sf-författare. Kan i efterhand konstatera att jag hade helt rätt. Med den spännande sf-serien Imperiets Arvingar har han tagit steget fullt ut. Jag träffar Oskar Källner för en digital intervju.

Kan du berätta lite om bakgrunden till böckerna?

Det här med att skriva science fiction för barn och ungdom var en karamell jag gått och sugit på ganska länge. Det som fick mig att ta klivet var när jag läste PAX-böckerna. De hade en dynamisk struktur, där varje bok är sitt eget äventyr, men alla tio delarna tillsammans skapar en helhet. Då insåg jag att jag kunde strukturera mitt rymdäventyr på samma vis.

När man skriver sf är det vanligt att man förlägger handlingen några hundra år in i framtiden. Men eftersom målgruppen är barn så ville jag göra huvudkaraktärerna direkt relaterbara. Så istället lät jag böckerna utspela sig i nutid, och Alice och Elias blev till. De är två ungar från Uppsala som dras med ut på äventyr i en Vintergata som kokar av främmande liv.

Jag visste hela tiden att jag ville ha illustrationer inuti böckerna. Jag insåg att det inte fanns någon annan jag hellre ville ha än Kalle Johnsson. Jag och Kalle hade redan tidigare samarbetat kring några omslag och han var helt enkelt supergrym på allt han gjorde. Jag skrev råmanus på de första två böckerna och visade honom. Han höll precis på att avsluta sina fenomenala seriealbum om Vei (tillsammans med Sara B. Elfgren.) och var inte säker på det här projektet. Men han läste manus och sedan sa han bara: ”Jag är på!” 

Sedan gick det snabbt. Inom kort hade vi kontrakt med både Grand Agency och Rabén och Sjögren. Nu har de första fem böckerna släppts och jag sitter och arbetar på den sjätte. Det är fantastiskt roligt, ett riktigt drömprojekt.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 29729559_i_3_61792ff1eb78f-780x1024.jpg
Imperiets arvingar är en storskalig space opera. Illustration ur böckerna. Illustratör: Karl Johnsson

För oss som är sf-nördar sedan långt tillbaka syns tydliga spår av annan science fiction. Vilka inspirationskällor har du haft under skrivandet? 

Jag har läst så ohyggliga mängder science fiction under mitt liv att det är svårt även för mig själv att sortera ut alla influenser och inspirationskällor. Som barn och tonåring läste jag många av de stora klassikerna. Jag började med Jules Verne och arbetade mig sedan vidare med Isaac Asimov, Robert A. Heinlein och Arthur C. Clarke. Andra stora favoriter var C.J. Cherryh och Lois McMaster Bujold. Sedan ska vi inte förringa sf-tv-serierna från 80- och 90-talet, som Star Trek TNG, Babylon 5, Farscape, etc.

Men om jag ska försöka plocka några inspirationskällor mer specifikt. Jag tror att synen på civilisationers cykliska historia är ofrånkomligt kopplat till Isac Asimovs Stiftelsen. Jag var tolv när jag läste den, och den förändrade mitt tänkande kring historia och mitt perspektiv på tid. Asimov har även bidragit med mycket kring hur mina AI.s fungerar. Och när jag tänker efter, även barnens psikrafter. Asimov var ju förtjust i sådant. Haha.. Ja, jag inser nu att det finns mycket Asimov i Imperiets arvingar.

Jag visste att jag ville ha ett universum där man slogs med svärd och rustning. Så jag använder personliga sköldar, precis som de i Frank Herberts Dune eller Simon R. Greens Deathstalker-böcker. Jag ville ha ett universum där äldre arter aktivt söker efter och lyfter yngre mer djuraktiga arter över tröskeln till intelligens och civilisation, en trope som nog djupast utforskas i David Brins uplift-böcker. Jag ville ha en galax som verkligen känns enorm och uråldrig, full med liv och teknologi, men också ruiner och försvunna civilisationer, precis som i bl.a. Iain M. Banks Culture-serie. Jag försöker ibland skriva kapitel ur perspektiv som inte är mänskliga, och som inte heller ska kännas mänskliga. Där är C.J Cherryh och James Tiptree Jr enorma förebilder.

Det finns garanterat hundratals andra inspirationskällor som jag inte räknat upp här. Allt man läst genom livet ligger ju och komposteras i bakhuvudet tills det är redo att träda fram i igen och man får den stora glädjen att ge det nytt liv i nya skepnader.

Somliga bilder eller beskrivningar känns onekligen som hommage eller blinkningar till annat. Som till exempel kompositionen av den Akira-liknande bilden. Hur många sådana påskägg har ni smugit in? 

Haha.. Massor! Både jag och Kalle älskar att lägga in påskägg och referenser. Det finns drösar av dem om man börjar leta.

Hur tänker du kring att skriva för målgruppen, vilka referensramar inom sf har man som 9-12 åring idag och hur behöver man som författare förhålla sig till det?

Jag älskar verkligen att skriva för barn och ungdom. De kan vara de mest entusiastiska av läsare. Många av dem har kanske inte läst så mycket sf-böcker förut, däremot är de ju helt dränkta av sf i annan form, inte minst som tv-spel eller som tecknade serier. Inte minst Star Wars i alla dess olika inkarnationer.

Den stora fördelen för mig är att många barn faktiskt redan är familjära med en hel del av sf koncepten. Jag behöver liksom inte förklara vad ett rymdskepp är. Faktum är att de är väldigt snabba på att snappa upp avancerade koncept som artificiella intelligenser, bioniska proteser och naniter.

Oavsett är det min uppgift att skriva den absolut bästa sf-serie jag bara kan. Jag älskar genren och har hela tiden velat att Imperiet arvingar ska ge mersmak, så att barn i Sverige börjar läsa mer sf i framtiden. Dessutom försöker jag hela tiden skriva böckerna i två lager, så att den ska vara underhållande både för barn och för vuxna. Roligt nog har vi fått massor av respons från just föräldrar som älskat att läsa dem tillsammans med sina barn.

Nu har jag själv läst böckerna med god behållning. Vilka avvägningar gjorde ni när ni satte böckerna i ålderskategorin 9-12? Finns det risk att man skrämmer bort äldre läsare?

Jag vet inte. Harry Potter är 9-12. Det skrämde inte bort äldre läsare. Jag tror att bra böcker får läsare i slutändan, oavsett ålderskategori.

Den extra fakta som ni presenterar på till exempel pärmens insida tycks ge en inblick i ett omfattande världsbygge. Hur har ni jobbat med detta? 

Innan jag började skriva serien så skapade jag en powerpoint där jag listade sida upp och sida ner med olika arter, hur de såg ut, vad de hade för specifika biologiska och kulturella egenheter. Jag skrev flera sidor om teknologin som används i serien. Flera sidor historia om det fallna imperiets historia. Ja, du förstår. Jag hade ganska mycket av världsbygget på plats från början.

Sedan har ju självklart en del reviderats under skrivandet, men förvånansvärt mycket gäller fortfarande. Sedan hittar jag och Kalle hela tiden på nya detaljer, och expanderar hela tiden horisonten för universumet. Men basen förblir densamma.

Hur många delar blir det i serien?

Det ska bli tio delar.

Kommer ni att återvända till den värld ni byggt upp i fler serier?

Jag har faktiskt idéer till en säsong två och säsong tre, alltså del elva till tjugo, och sedan tjugoett till trettio. Men vi får se hur det går med det. Annars är det ett väldigt trevligt universum att skriva fler historier i. Det finns en enorm galax där ute och hundratusentals år av historia. Det finns ingen gräns på de historier man kan berätta. Samtidigt har jag tre-fyra andra universum i huvudet som jag skulle vilja utforska. Så vi får se.

Hur går ni tillväga med bilderna? Baseras de helt på texten eller är det en växelverkan? Har Karl synpunkter på texterna och du på bilderna? Vem bestämmer om ni är oense?

Kalle är helt fantastisk på att ge djup och känsla till hela universumet. Det känns ibland som att han ger karaktärerna verklighet, som om de genom hans linjer blir kött och blod. Det är en så oerhörd förmån att få jobba tillsammans med Kalle på det här. 

Rent praktiskt så brukar jag skriva ett råmanus. Men då har vi redan diskuterat manuset i förväg, och ibland har Kalle lite idéer som jag stoppar in. Så Kalle läser råmanuset, därefter skissar han upp olika scener som han känner borde bli kraftfulla. Ibland innebär det att även texten behöver förändras, och om allting blir bättre av det så gör vi så. Det händer att små detaljer kan få stora konsekvenser. Som att Kalle tyckte det var lite tomt i barnens vardagsrum när poliserna kom på besök i bok ett, så han hängde upp en elgitarr. Och plötsligt började vi banka ut en bakgrundshistoria för barnens pappa, att han var gammal rockstjärna. Och så blev musiken med ens viktig för barnen, och för hela bokserien. Det är med andra ord absolut en växelverkan. Det är oerhört kul och kreativt.

De få gånger vi är oense. Det sker inte ofta, men det händer. Då får jag bestämma gällande texten och Kalle bestämmer gällande illustrationen. Vi litar båda på att den andra är proffs och vet vad han pyssla med.

Ni håller ett högt tempo med utgivningen, vilket så klart är kul. Är författandet din försörjning? Om inte, hur hinner du med allt?

Jag har ett helt vanligt dagjobb som systemutvecklare. Jag tror jag hinner med skrivandet av två orsaker. Många människor spenderar två-tre timmar varje kväll med att titta på tv. Det gör inte jag. Jag skriver istället. Sedan är jag väldigt strukturerad som författare. Jag sitter inte och utforskar mig framåt i texten, ständigt undrande vad som ska ske härnäst. Tvärt om har jag en plan, för varje bok, och för hela serien, så jag vet precis vad jag har att arbeta med. Vilket gör att skrivandet blir väldigt effektivt när jag väl sätter mig ner. Författare är olika här. Jag har författarkollegor som säger att mitt sätt att arbeta vore rena döden. De skulle bli så otroligt uttråkade av att redan veta hur allt ska sluta. Men jag trivs med det. Det ger mig något att arbeta mot.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 29729566_o_2_61792fe8b5a4f-769x1024.jpg
Den senaste delen i serien. Omslagsillustration av Karl Johnsson.

Not:

Böckerna ges ut av Rabén & Sjögren och kan köpas till exempel här:

https://www.sfbok.se/serie/imperiets-arvingar-12153

Bertil Falks Faktasier

”Science fiction gör det varmt om hjärtat”

– intervju med Bertil Falk

Av: Daniel Lehto

Bertil Falk med de tre volymerna Faktasin han skrivit. Foto: Cecilia Falk.

”Jag har läst science fiction i 80 års tid”, är bland det första Bertil Falk säger när jag ringer upp för en pratstund via Facebook Messenger. Han har gjort sig bekväm i en fåtölj hemma i lägenheten och sitter med händerna knäppta i knät. “Science Fiction gör det varmt om hjärtat.”

”Science Fiction fanns inte som begrepp på den tiden när jag började läsa. Det kallades smutslitteratur”, berättar han. ”Det var väldigt aggressivt mot denna form av litteratur. Den allmänna litteraturhistorien utesluter hela genrer, och det gäller inte minst science fiction, eller faktasin, ett ord jag använder.”

Bertil Falk berättar vidare om den svenska science fictiongenrens allra första författare, och det är förmodligen inte den som de gemene man skulle gissa på.

”Den första svenska sf-författaren var faktiskt Celsius. 1735 skrev han ett utkast till en roman där de inre planeterna stred mot de yttre”, berättar Bertil och ögonen glöder av iver. ”Det har skrivits så mycket science fiction genom årens lopp, så jag bestämde mig för att skriva en litteraturhistorisk bok om svensk science fiction. Den har nu kommit i tre band.”

Men när började Bertil själv att läsa faktasin?

”Jag kan säga så här, den dag jag köpte mitt första Jules Vernemagasin. Nio år gammal. Jag har på många vis samlat info om detta projekt sedan dess, utan att veta om det själv. Jag har också läst mycket texter på UB i Lund. Om man säger så här, jag samlade information i hela mitt liv, men att skriva böckerna tog tre år. Aleph bokförlag ger ut dem.”

Osäkert om utgivning

Men Bertil visste inte från början att det skulle bli utgivning, eller om någon var intresserad, berättar han, hela tiden med händerna knäppta i knät.

”Jag skrev på vinst och förlust, jag gjorde det för jag var intresserad. Jag har försörjt mig som journalist hela mitt liv. Insamlandet av information är något som journalister håller på med. Likartade sätt att jobba, så det låg för mig.”

Bertil har aldrig pratat med folk om skrivandet av faktasin. Han bara skrev. Den första volymen i serien möttes med viss positiv reaktion. Inte minst för hans grundliga arbete.

”Det är väldigt mycket som upptäckts genom arbetet. Linné skrev om en tredagars resa till månen. Men även en hel del personer som inte är särskilt kända, har skrivit om resor till månen. En författare vid namn Johan Krok skrev om en resa till månen, och upptäckte att månen inte bara drar till sig vatten utan också människors förstånd och lade det på flaskor och satte på etiketter med namnen på personerna. Han upptäcker då till sin förfäran att också hans förstånd fanns buteljerat där, så han tog tillbaka det och åkte hem.”

När jag frågar om alla de här upptäckterna och hur de kunnat ligga glömda så länge, svarar han:

”Jag skulle vilja påstå att sf-litteraturen som skrevs innan det andra världskriget inte har uppmärksammats särskilt mycket. Jules Verne-magasiner kom på 40-talet, och påverkade många i Sverige. Det fanns vid den tiden inte så många som skrev faktasier i Sverige då, men på 50-talet öppnades det ordentligt. Innan dess fanns ingen svensk sf-tradition, men i och med detta, har jag så att säga konstruerat en tradition. Med de här månresorna, och kanske framför allt tidsresor.”

Bertil pratar mycket och ingående. Ibland hinner jag knappt med att ta anteckningar. Det märks att detta ligger honom varmt om hjärtat. Ibland byter vi ämne utan att jag riktigt ser den röda tråden. Och hela tiden skriver jag anteckningar med min gräsliga handstil.

”Redan innan HG Wells skrev Zackarias Topelius en märklig tidsresehistoria, om nyheter som publicerades innan de inträffade. Han kunde läsa sina brev han skulle skriva kommande dagar. De inspirerar nog inte varandra. Det är väldigt spretigt, och de har skrivit av olika anledningar. Linné skrev sin grej som en varning för att folk inte insåg hur viktigt det var med forskning. De for till månen och roade sig för att ta vara på det de såg där. Det var en pedagogisk grej att skriva för hans del.”

Kapten Frank och JV-magasinet

Bertil berättar att han inte är aktiv inom sf-fandom, bortsett från Kapten Franksällskapet. Han är ett stort Kapten Frankfan. För mig som helt missat Kapten Frank, berättar han:

”Kapten Frank var en romanserie, författad av Edmond Hamilton, en amerikansk sf-författare. Den handlade om en ung man vars föräldrar mördas, varpå han blir uppfostrad i ett labb på månen, av en robot, en hjärna i en fyrkantig burk och en konstgjord människa. Han växte upp och upplevde väldigt fantastiska saker, genom sina resor i tid och rum. Böckerna var väl strukturerade, och enligt förlaget var det riktat till pojkar 10-14 år. Och de kunde vara lite barnsliga ibland, men väldigt medryckande.”

Bertil tystnar ett slag, och tycks fundera innan han fortsätter:

”Låt mig säga så här: en grabb på 10-14 år idag är mycket mer avancerad än motsvarande grabb då. Det är en helt annan tid som vi lever i nu. Men jag tycker fortfarande att de här berättelserna är väldigt bra. Han själv, Kapten Frank, var ganska tråkig, det var de som uppfostrade honom som var de levande och intressanta. Berättelserna översattes till Jules Verne-magasinet. De här storysarna gick som följetonger. Jules Verne gavs ut i 80.000 exemplar tack vare dessa berättelser. Just då låg 300.000 unga män inkallade. Det lästes mycket veckotidningar – och JV-magasinet.”

Med tanke på att science fiction – eller faktasier som Bertil kallar det – varit så stort, är det lite märkligt att litteraturen lyser med sin frånvaro i de flesta litteraturhistoriska verk.

”Ja jag inte, den allmänna litteraturhistorien har fortfarande uteslutit de flesta genrer. Mycket av det som stod i JV-magasinet har blivit verklighet idag. Många berättelser handlade om prospektering av gruvdrift i asteroidbältet. Framtiden skjuts framåt mot högre svindlande höjder. Det har till och med planerats för såna här generationsrymdskepp – det är ganska märkligt att man planerar för detta”, funderar Bertil och fortsätter, ”På ett personligt plan har SF alltid varit underhållande, men jag har också alltid haft tanken att det ska förverkligas. Delar av det. Mycket kommer inte alltid att förverkligas, medan annat kommer att bli till. Vilka har till exempel tänkt på den bärbara telefonen? Carl Magnell skrev om en bärbar trådlös telefon på slutet av 1800-talet, en annan skrev om en liknande idé på 1910-talet. Carl Magnell skrev om många olika saker, mycket på skoj, och mycket av hans idéer har realiserats nu. Han levde så länge så han fick se mycket av det han skrev om bli verklighet.”

Faktasierna och litteraturhistorien

I och med Bertils Faktasier finns numera den svenska sf-historien samlad. Bertil berättar om verken:

”Den första volymen täcker in 1600-1939. Det passade bra volymmässigt, och dessutom inleds 40-talet med en helt ny era: Den amerikanska sf-kulturen. Innan dess finns inga tydliga röda trådar. Fram till 1939 är det väldigt spretigt, mycket är skrivet för att underhålla, utopier, dystopier, utan egentlig röd tråd mellan verken. Men från och med JV-magasinet påverkades en lång rad författare. JV hade dock inga svenska författare på den tiden. Det var bara översatt material. Det har senare påverkat väldigt mycket. Från de författare som kom på 50-talet, så har amerikansk sf påverkat svensk sf otroligt mycket. Dessförinnan fanns inget sådant.”

Bertil viker av in på ett sidospår och konstaterar att det finns andra genrer som också saknas i litteraturhistoriska verk:

”För första gången på svenska har en genre fått en litteraturhistoria. Det skulle också kunna göras med till exempel sportromanen. Vilda västern-genren är också nästan död, och finns inte med omnämnd någonstans. Massor av westernlitteratur är skrivet av svenskar, som Ben Hogan, men det finns många andra.”

Bertil nickar och går åter till huvudspåret, faktasierna.

”Vi fick på 50-talet fina sf-författare, som Bertil Mårtenson och Denis Lindblom. Men jag ser inget riktigt paradigmskifte. Jag ser egentligen tre väldigt viktiga författare Otto Witt, som på 1910-talet skrev mängder av sf. Otto var en pedagog som ville få ungdomarna att uppskatta forskning. Sedan, 1925-1940, har vi Vladimir Semitjov, Eugens pappa. Den främste författaren i Sverige mellan de åren. Vladimir skrev mängder av sf. Och ändå är det bara en obetydlig bit av allt han skrev. Han skrev kanske 30 noveller, men bara 3-4 var sf. Han skrev på ryska och folk översatte dem, men det blev inte så bra svenska. Så det var en lite märklig historia, men han livnärde sig på detta. Hans son Eugen var en snäll och trevlig kille. Han illustrerade många omslag och insidesillustrationer i JV-magasinet. Han har betytt väldigt myckt för populariseringen för rymdforskningen och så vidare. Eugen var ingen större sf-författare, men pappan har betytt mycket för genren.

Den tredje personen som betytt mycket var Sture Lönnerstrand som varje vecka mellan åren 43-45 hade med en sf novell i Levande livet. Dessa tre var alla betydelsefulla och viktiga i tidsföljd.”

Ny svensk sf

Vi pratar vidare, och kommer snart in på nyare svensk sf.

”Jag slutade läsa sf vid 2010. Dels var jag mycket upptagen med annat, jag skrev en biografi över en indisk politiker, 2016. Den tog väldigt mycket energi. Under 40-års tid har jag varit i indien varje år. Jag har gjort flera saker parallellt. Under hela mitt liv har jag gått upp på morgonen och sedan jobbat tills jag gått och lagt mig. Det gör jag inte längre. Jag är som du hör skraltig”, säger han och ler ett finurligt leende.

”Men när det gäller sentida svenska sf-författare, jag har ingen att lyfta fram från 80-talet och framåt då jag inte läst tillräckligt av dem.”

När vi pratat en lång stund, och det börjar bli dags att avrunda, undrar jag om han vill avsluta med någon insikt från Faktasierna.

”Det viktigaste är första delen, första bandet, den plockar fram sf som är helt okänd. Faktasier som är helt okända. Författare som är okända, och väldigt många sådana. Jag menar, Johan Krok skrev 1741: ’Nej tacka vill jag vår högupplysta tid vi leva i, vi veta inte längre av några omöjligheter.’”

Och med de orden tackar Bertil för sig och jag tackar för en mycket intressant pratstund.

Fotnot: Bertil Falks Faktasin finns att köpa t ex hos SF Bokhandeln

Alpeh Bokförlag hittar du här.

Sagospelet Skräck: Peter Svärd

Möt teamet bakom spelet. Idag är det den mångsidige illustratören Peter Svärds tur.

Berätta om dig själv, vem är du?

Peter Svärd från Malmö. Arbetar som Art director på “fritiden” och med spelkonstruktion, illustration, lajv och Magiska Malmö på som arbete. Eller om det var tvärsom?

Vad har du för bakgrund i hobbyn?

Har spelat rollspel, lajv och figurspel sedan mitten av 80-talet. Arrangerat både lajv och rollspel på konvent sporadiskt sedan1988. Började skapa egna spel med vännerna i Gigantoskop där min roll främst var illustration och formgivning. 

Berätta om ditt arbete med Sagospelet Skräck.

När jag fick möjligheten att arbeta med illustrationer till Sagospelet Skräck så var jag lite fundersam över vilken stil jag skulle välja. En mjukare cartoon stil eller lite hårdare. Jag tror ni förstår att valet föll på lite “skräckigare” stil. När jag tagit mig an illustrationerna så har arbetet nästan alltid varit till 100% på min Ipad med start i en enkel skiss för att sedan lägga ett svart tuschlager på figuren. Efter det lagt lite flödigare färger och några lager med textur och färg. Jag satte tidigt en färgskala som jag försökt hålla mig till med undantag av några särskiljande färger där det behövts. I några fall har jag fått fotografiska förlagor på platser av Daniel som jag illustrerat och försökt göra läskigare än förlagan. Kaptenspelet och Berget har fått läskigare ljus. Skolan har fått underlig varelser i fönstret till exempel. Jag älskade att rita några av monstren. Mina favoriter att rita var mylingen och draugen. 

Vilka var dina egna influenser till det du illustrerade för spelet?

Svår fråga. Jag har så många olika influenser att det är svårt för mig att skilja ut någon speciell. Jag har alltid läst mycket serier och illustratörer som inspirerat mig är Mike Mignola (Hellboy) med sina skarpa, tunga skuggor och stiliserade personligheter, Glenn Fabry som gjort många härliga serier och omslag till Hellblazer och Preacher till exempel.

Vilken typ av skräck läser du själv?

Genom åren har jag läst mycket Lovecraft eftersom jag spelat mycket Call of Cthulu. Även läst en hel del Clive Barker och Brian Lumley. En annan favorit är Graham Masterton. Tror att den mesta skräckinspirationen kommer från den gamla bokserien Kalla Kårar som jag samlade ihop en nästan komplett serie av. Men nu är den borta. Den mesta nya skräcken kommer från serier som Hellblazer och Hellraiser för min del. Dennis Wheatley läste jag mycket i unga år och han är fortfarande en favorit med sin ockult andliga skräckmagi.

Vad är dina planer för Sagospelet Skräck, kommer du att illustrera mer material till spelet?

Jag tycker att det hade varit väldigt roligt att rita mer till Sagospelet Skräck. Så jag hoppas på möjligheten.

Fakta om mig

Familj: Min fantastiska fru Anja och min otroliga dotter Tove

Fem bästa skräckromanerna: Case of Charles Dexter Ward och Pickman´´ model av Lovecraft, Hanteringen av odöda – John Ajvide Lindqvist , Devils of D-day och Feast av Graham Masterton, The devil rides out – Dennis Wheatley

Fem bästa skräckfilmerna: Hellraiser, Alien, Omen 1-3, Evil Dead, The Excorcist

Rollspelsanekdot:  Ett stort minne var arrangemanget som jag och Peter Hansson gjorde på spelkonventet SydCon. Vi satte upp ett figurspelsdiorama som byggde på Mordheim (figurspel) och Diablo (datorspel). Vi hade byggt fem olika dioramor för en spelgrupp att ta sig igenom. Precis som i Diablo så skulle man leta i kistor och sparka sönder tunnor för att hitta saker och Peter hade skrivit ett datorprogram som (precis som dataspelet) slumpade ut saker åt spelarna. Sista banan var ett enormt bergsrum i underjorden med en röd flod och ett golv av dödskallar. Ur centrum i golvet, genom ett moln av rök, kom en megastor Diablo -demon upp och skrämde ihjäl spelarna. Det var häftigt att se och väldigt kul att bygga.

Sagospelet Skräck: Camilla Linde

Möt teamet bakom spelet. Först ut är Camilla Linde, flitig författare av barn och ungdomslitteratur.

Berätta om dig själv, vem är du?

Camilla Linde heter jag och bor i Alingsås med min familj. Jag är författare som främst skriver science fiction för barn, men har även skrivit en hel del skräcknoveller för vuxna. 

I lågstadiet skrev jag mina första egna historier. De handlade om allt från gulliga djur och dinosaurier till mord och massaker. Till exempel berättelsen om en avgrund som slukade folk. Eller den episka historien i tio delar som handlade om vildhästar, där varje “huvudpersonshäst” gick en gruvlig död tillmötes i slutet av varje bok.

Man kan väl säga att det redan då gick att se vart det barkade.

Vad har du för bakgrund i hobbyn?

Rollspel började jag med först i vuxen ålder. Jag hade älskat det som barn också, men då visste jag inte att det fanns. Det har jag tagit igen med råge nu!
Tillsammans med Daniel var jag med och skapade Sagospelet rymd där min bokserie “Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå” blev en av de spelbara världarna. Det var första gången jag skrev rollspelsäventyr och jag tyckte det var otroligt roligt. Just nu skriver jag på en soloäventyrsbok som också utspelar sig i Snack-världen.

Skräcken har däremot funnits med mig hela livet. Som sjuåring lät min pappa mig se Hajen. Efter det vågade jag inte ens duscha för att jag var övertygad om att ett hajyngel skulle komma ut genom munstycket, växa sig stor och äta upp mig. Helt rimligt, eller hur?

Trots den första chocken var det någonting med skräckgenren som fascinerade mig. När jag var nio läste jag min första Stephen King-bok, Cujo. Och efter det var jag fast. 

Berätta om ditt arbete med Sagospelet Skräck, vad ska du bidra med?

Jag kommer först och främst att bidra med äventyrsförslag, läskiga platser, varelser och annat smått och gott. Men vem vet. Det kanske dyker upp någon längre skräckhistoria också.

Vilka är dina egna influenser till det du skriver för spelet?

Jag gillar skräck som är förankrad i vardagen. Inga jumpscares, men mer subtila saker. En verklighet som är skev. Där du kan se någonting annat skymta förbi. Inspiration hittar jag överallt. En läskig nalle på loppis, underligt formade granar djupt inne i skogen, eller ett ljud som man inte riktigt kan förklara.

Vilken typ av skräck läser du själv?

Jag läser allt Stephen King producerar. Allt. skulle han ge ut dasspoesi skulle jag läsa det. Ibland växer man ifrån sina barndomsfavoriter, men inte i det här fallet. Istället upptäcker jag hela tiden nya lager i hans texter. En författare som är väldigt bra på den smygande vardagliga skräcken är också Neil Gaiman.

Men jag vill framför allt slå ett slag för den svenska skräcken! Jag har många favoriter, men om jag bara ska nämna några måste det bli: Ingelin Angerborg, Madeleine Bäck, Johannes Pinter, Kristina Ohlsson, Frida Andersson Johansson, Elisabeth Östnäs, Jenny Lundin och David Renklint. Räkna med att bli rejält skrämd om du plockar upp någon av deras böcker.

Vad är dina planer för Sagospelet Skräck, kommer du skriva mer material till spelet?

Se svar ovan, om arbetet med spelet. Vet inte om jag har så mycket mer att tillägga 🙂

Fakta om mig

Familj: Bor med man och två barn i Alingsås. Ingen annan i familjen gillar tyvärr skräck, även om jag försökt med diverse barnböcker. Slutar bara med att jag får läsa dem utan barnen. Vi har också en helknasig fransk bulldogg som heter Prinsessan Peach.

Fem bästa skräckromanerna:

  1. Jurtjyrkogården av Stephen King. 

Redan från början vet man att det kommer att gå åt helvete. Ändå går det inte att sluta läsa. Blandningen av skräck och sorg är en av de största läsupplevelser jag haft.

  1. Coraline av Neil Gaiman. 

Apropå det här med att det finns något bakom verkligheten. Du kommer aldrig att se på sina föräldrar på samma sätt igen.

  1. Skräcktimmen av Madeleine Beck.

Korta berättelser som är perfekta att stoppa i händerna på valfritt barn. OBS. kan vara traumatiserande om sagda barn inte gillar skräck!

  1. Dropp, dropp av Aron Landahl. 

En bilderbok som jag faktiskt kunde övertala barnen att lyssna på. De var livrädda fram till sista sidan!

  1. Hemsökelsen på Hill House av Shirley Jackson.

För den som vill få en rejäl dos spökhistoria.

Fem bästa skräckfilmerna:

  1. Får man välja serier? Min absolut största skräckupplevelse är Twin Peaks. Jag får fortfarande rysningar av att tänka på hur Bob kröp fram bakom soffan.
  2. Hajen. Få filmer har traumatiserat mig så mycket.
  3. En serie igen? Snälla? Jag tycker att Buffy har väldigt många bra skräckavsnitt. Bästa är nog Hush, avsnittet där alla förlorar rösten. Bara jag tänker på gentlemännens gigantiska flin blir jag alldeles darrig.
  4. Blair Witch project. Såg den som 14-åring och blev helt vettskrämd.
  5. Pan’s labyrint. Magi möter hård brutal verklighet efter spanska inbördeskriget. Trots att det finns en varelse med ögon i händerna är de mänskliga karaktärerna betydligt läskigare.

Mannen från Malmberget

Vi har stämt träff på nätet. Daniel har bett mig göra intervjun, vilket vi ska vara tydliga med redan från början. Jag fick samtidigt fria händer att fråga vad som helst, vilket också var ett krav från min sida och något Daniel insisterade på. Han lovade att publicera den oavsett. Och lite konstigt kändes det att göra intervjun med uppdragsgivaren själv.

Text: Johan Svensson

Bilder: Johan Svensson (screenshots) och Daniel Lehto (kollage, omslagen av Christer Larsson och Kent Wingsund), omslaget till Sagospelet Äventyr illustrerat av Richard Svensson.

Under mötet skrattar Daniel ofta och länge. Han ger ett avslappnat men ganska trött instryck. Men så sköter han sitt förlag, deras webshop, Fria Ligans support, översätter Teenage Mutant Ninja Turtles för Ades Media och har en hel den andra järn i elden.

Daniel Lehtos spel har sålt över 20.000 exemplar sedan starten för tio år sedan, men spelen syns inte så mycket på spelforumen. När jag frågar Daniel om detta skrattar han lite ansträngt och jag undrar om jag sagt något dumt. Kanske intervjun är över innan den börjat?

Daniel pratar mycket och fort och ibland får han backa för att korrigera något han just sagt. “Du vet, min mun rör sig utan att jag hinner med ibland.”

Daniel: Nej då, jag fattar vad du menar. Det finns andra som ifrågasatt försäljningssiffrorna i relation till antalet inlägg om Sagospelet Äventyr på sidan rollspel.nu. Själv ser jag det inte som konstigt, mina spel fokuserar på familjer och en yngre publik. De riktar sig inte till den genomsnittliga rollspelaren, även om jag gärna hade sett att fler vuxna spelare insett att spelet kan vara även för dem. Men, den publik vi har, är ofta inte bekanta med rollspel sedan tidigare, så de hänger inte på rollspelssidorna.

Jag: Jag förstår. Och det var inte menat som kritik, mer en fundering. Du syns inte så mycket i olika medier som andra rollspelsskribenter. Är det ett medvetet val? 

Daniel: Jag… Inte helt och hållet. Tror jag. Jag har gjort mycket intervjuer, varit med på tv och i radio. Några poddar. Men nej, jag tillhör nog inte någon av de mer aktiva.

Jag: Varför? 

Daniel: Svårt att säga. Men det beror nog mycket vilket varumärke man stämplar på sig, och på min publik. 

Jag: På vilket sätt? 

Daniel: Som… Ja, som jag sa. De som spelar mina spel är inte i första hand del av hobbyn sedan tidigare. De är förskolebarn, barn i låg-, mellan- och högstadiet och föräldrar. Inte så ofta hardcore gamers. Det var så ibörjan, men inte längre.

Jag: Jag har hört från många håll att ditt spel är den nya generationens Drakar och demoner. Stämmer det?

Daniel: Nja, det beror nog på vad du menar. Drakar och demoner har en helt annan framtoning, inte minst bildmässigt. Det är ett starkt varumärke som fortfarande attraherar en publik som var med då, och de har ju i många fall barn nu.

Jag: Var det inte lite det du sålde in ditt spel på från början?

Daniel: Nja… Jag tror mer det var ett spel vi tyckte om. Jag tror det viktigaste är att göra något man själv gillar. Dels så man kan stå för det, dels för att det är så mycket roligare.

Jag: Så hur känns det nu när Drakar och demoner är på väg ut igen?

Daniel: Jag var ganska orolig för den konkurrensen när Dod16 lanserades. Men det märktes inget på försäljningen. Jag tror det är delvis olika målgrupper. Min målgrupp går ända ned till femårsåldern. Drakar startar nog runt tio.

Jag: Men är inte många av era produkter lite avancerade för en femåring?

Daniel: Så är det. Men jag tror att det mesta materialet går att tillgodogöra sig med en förälder eller ett storasyskon. Rollspel är ju tänkt att spelas i grupp, och mitt i första hand av familjer. Så det är klart det förutsätter engagemang från föräldrar. Ja, eller pedagoger.

Jag: Så du är inte orolig för konkurrensen från originalet?

Daniel: Jag förstår du menar rollspelsoriginalet, men nej, spelen är så pass olika.

Jag: Du har även skrivit för NeoTech2, Fantasy!, Chock och Call of Cthulhu? 

Daniel: Ja, vilket var roligt. Jag fick många reaktioner på det. I alla fall de senare. N2 redigerade jag mest texter till. Men för Cthulhu, en del tyckte det var kul att jag var samma Lehto som gjort Sagospelet (Äventyr). Andra har bara hört av sig uppskattande och berättat hur bra introäventyret i Call of Cthulhu var. Det värmer. 

Jag: Hur gammal var du när du började med rollspel?

Daniel: Jag var sju år, och det första jag spelade var Drakar och demoner.

Jag: Det är ganska ungt…

Daniel: Ja, men det var inget konstigt. Det var väldigt många i samma ålder som började spela då. Och min bror som spelade med oss var tre år yngre. 

Jag: Drakar och demoner?

Daniel: Ja, precis. Och sen Mutant och Chock.

Jag: Var det inte mastiga spel för en sjuåring?

Daniel: Jo, det var det väl. Vi hade inte många rätt i regelväg, men det gjorde inte så mycket. Vi hade kul, och en ny värld öppnade sig. Det var huvudsaken.

Jag: Visste du då att du skulle bli rollspelskonstruktör?

Daniel: Ha ha, nej, sånt kan man inte veta.

Daniel skrattar ofta och mycket under intervjun.

Jag: Men jag har hört dig säga det i något sammanhang.

Daniel: Ja, alltså. Jag visste att jag ville bli det. I tvåan frågade lärarinnan vad vi ville bli när vi blev stora. Jag svarade: Skriva böcker och rollspel. Varpå hon svarade: Men vad vill du jobba med på riktigt?

Jag: Men nu är du där. Hur känns det?

Daniel: Det känns bra! Jag menar, det är en konstruktiv hobby. Jag vet inte om den attraherar kreativa människor, eller om kreativiteten föds av spelandet – eller om det är en växelverkan, men jag har alltid skapat, i någon form. Oftast skrivit, men även målat och tecknat. När jag var riktigt liten skrev jag uppslagsverk som var flera skrivböcker långa om rymden och dinosaurier. Efter det hade jag en period där jag skrev fabler, sf och fantasyhistorier. Sedan kom rollspelsskapandet.

Jag: Den perioden kanske aldrig gick riktigt över?

Daniel: Ha ha. Nej, det har du rätt i. Den pågår än och jag ser inga tecken på att den mattas av. 

Jag: Du har även varit fansinskapare? 

Daniel: Ja, vi startade ett fansin 91… Eller om det var 92. Däromkring. Tidningen hette Weird Quest. I ett nummer var en kompis chefredaktör. Sen hoppade han av, och jag röstades fram av kompisgänget att ta över. De gick bra tills den förre redaktören fick veta att vi tänkte fortsätta. 

Jag: Vad hände då? 

Daniel: Ja, alltså. Jag och min vän, hade gått igenom mycket ihop redan då, i högstadiet: vi hade burit in några tiolitershinkar med sand i hans rum för att bygga ett ökenlandskap, och… 

Jag: Förlåt att jag avbryter, men det där låter spännande! 

Daniel: Tja, inte så, egentligen. Vi var dedikerade och tänkte inte riktigt. 

Jag: Men… Hällde ni ut det på golvet, eller vad gjorde ni med sanden? 

Daniel: Ha ha, nej, vi  var unga och dumma, men inte SÅ dumma. Vi hade såklart byggt ihop några stora kartonger att hälla sanden i.

Jag: Mycket bättre! (Skratt) Men tillbaka till din vän, ni hade precis röstat fram dig. 

Daniel: Ja, och han fick höra det. På många sätt var vi nog lite av rivaler, men det sporrade oss. Nå, han bröt med oss ett tag – eller med mig i alla fall – och skulle göra ett eget fansin. Det gick inte, så efter ett tag kom han tillbaka och sa: Ja, du är bättre på att göra klart saker än mig. Och jag sa: Och du är bättre på idéer. Och det var det. Vi var vänner igen. 

Jag: Och hur gick det med fansinet? 

Daniel: Bra. Eller okej. Vi sålde väl några hundra exemplar per nummer. Tror vi peakade vid nummer fyra, den prånglade vi ut flera hundra av. Sen drev jag vidare fansinet på egen hand när intresset och tiden inte räckte för de andra längre. 

De sex nummer som kompisgänget gjorde under nititotalet. Resterande 13 nummer skrev Daniel ensam.

Jag: Vad skrev ni om? 

Daniel: Sånt vi gillade. Star Wars, Mutant, lite mer Star Wars, och så min fantasyvärld. 

Jag: Jag läste någonstans att den världen blev Masona. Stämmer det? 

Daniel: Ja, och nej. Delar av den finns kvar i Masona. Främst på Nordhelm. Brandenwelds union är taget nästan rakt av, liksom Daaron Dhul. Även ön Alea Masona kom därifrån, fast med annat namn då. Men världen som helhet är ett hopkok från mina och Björn Flintbergs tankar. Björn kom på att det skulle vara en skivvärld, och fantasins källa, liksom slukhålet är hans idéer från början. Sedan byggde vi ut havet runt Alea Masona och prinsessan Inas ö med en arkipelag, och skapade nya öar och riken. 

Jag: På tal om Björn. Varför lämnade du Eloso? 
(Här sitter Daniel tyst en stund innan han svarar.)

Daniel: Jag… Vi jobbade väldigt intensivt ihop under tre års tid. Vi var inte alltid överens, men vi var duktiga på att lösa problem när de uppstod. Framför allt var vi bra på dialog. Och vi jobbade vansinnigt mycket båda två. 

Jag: Fast det var inget svar på frågan. Vad hände?

Daniel: Inget hände. Eller, det är klart. Det hände saker hela tiden. Vi hade ett vansinnigt tempo. Somligt hanterades bra, annat mindre bra. Som det brukar vara. Men vi blev inte ovänner eller så. Det var mer… Jag tror vi drog åt olika håll i slutändan. Björn hade inlett arbetet med Cthulhu, och vi hade redan tidigare tagit in Jonas Larsson till Chock. Och det behövdes, men jag tappade lite bollen. Det var spelen jag ville jobba med, men nu satt jag fast med massor av externa skrivjobb som tog all tid, medan jag såg hur… det jag egentligen ville göra sköttes till stora delar utan mig. Så det var nog där någonstans jag började fundera över framtiden, och började knäcka extra som kundsupport för Fria Ligan. Ett problem var säkert att jag nog är lite ensamvarg när det kommer till mina egna alster. Jag vill inte ha för mycket inblandning där. När jag skriver för andras verk finns inte den prestigen. Sen är det klart att dynamiken förändrades när vi tog in fler delägare, även om alla är bra killar, men det blev ju fler viljor.

Daniel pratar stundtals lika mycket med händerna.

Jag: Det var inga hårda ord när du lämnade? 

Daniel: Nej, absolut inte. Som jag sa innan kunde vi alltid lösa de problem som uppstod,  vi var båda bra på att prata och för det mesta ganska prestigelösa. Vi pratar med varandra på nätet, jag och Björn. Men vi jobbar mycket båda två så tiden rinner ofta iväg och vi ringer kanske inte så ofta som vi skulle vilja. 

Jag: Vems var beslutet? 

Daniel: Mitt. Eller, det blev ju ett gemensamt beslut av mitt beslut.

Jag: Har du något projekt på gång med Eloso? 

Daniel: Vi får se. 

Jag: Annars tror jag det finns många som vill se något nytt till Call of Cthulhu från dig. Eller varför inte till något annat skräckspel, som Väsen?

Daniel: Det finns inget planerat, och Call (of Cthulhu) krockar lite med Sagospelet Skräck. Inte för att det är samma typ av skräck – alls, utan för att jag rör mig mycket i Malmfälten och Tornedalen i det spelet. Det är där jag skriver den bästa skräcken. Men kanske något som inte rör sig i de trakterna? Vi får se. 

Jag: Där du växte upp. Är du tornedaling?

Daniel: Alltså det här med etiketter. Det är svårt. Min farmor invandrade från Finland som ung, träffade farfar och hamnade i Tärendö. Där växte jag upp om somrarna. Vi åkte dit om loven vintertid. Men större delen av året växte jag upp i Malmberget. Jag vet inte om jag är tornedaling, jag behärskar inte språket meän kieli, men Tärendö kan vara det ställe där jag känner mig som mest hemma. Där har jag trampat myrmarker och jaktmarker, där har jag bäckfiskat och matat myggen. Malmberget fyllde en gång samma funktion, men det är delvis sorgligt att åka tillbaka. Barndomens kvarter finns inte kvar och jag känner mest ledsamhet när jag ser det. I Tärendö är det mer likt hur det var då. Tiden har varit snällare där. 

Jag: Jag har följt dina krönikor i Kommunalarbetaren och Arbetet. Där har det verkat som att du har en komplicerad relation till Malmberget.

Daniel: Jo. Ja. Så är det. Det var gatorna och kvarteren där jag blev slagen, knivhotad, jagad och tvingad att gå barfota i trettio minusgrader utan att någon vuxen ingrep. Men någon måste ha sett. Det kunde hända mitt på ett villakvarter, på dagen. Men ingen vuxen sa ifrån. Så det är blandade känslor, och många minnen är inte behagliga. 

Jag: Du har skrivit i dina krönikor om att du äter SSRI. Beror det på sånt som hände då?

Daniel: Ja du… Det går inte att veta. 

Jag: Varför äter du SSRI? 

Daniel: För att må bra. Utan det har jag katastroftankar och panikångest. Med medicinen, SNRI, har jag det inte. Jag äter Venlafaxin. Det har jag gjort i sju år. Innan dess Citalopram. Jag mådde bra på det också, men SNRI har ändå tagit mig ytterligare ett steg uppåt. Bytet kom sig av att min läkare trodde jag mådde sämre på min dåvarande medicin, fast det var den berömda väggen jag gått in i. Så medicinbytet skulle nog inte behövts.

Jag: Känner du av några bieffekter? 

Daniel: Nej, inte desto mer. Jag kan fortfarande gråta när jag ser filmer och känna musiken som gåshud över kroppen, så jag är inte dämpad på det sättet. Det jag känner av är yrselattacker när jag glömmer ta den. Inte på en gång, det kommer oftast framåt eftermiddagen eller kvällen. Och det är först när yrselattackerna börjar som jag inser att jag glömt mitt piller. 

Jag: Var i livet befinner du dig nu? 

Daniel: I Bureå. Ha ha. Men stolt pappa till tre barn, min äldste, Sappho och två betydligt yngre bröder på 4 och 6, lyckligt gift med världens mest underbara fru. Vi sköter tillsammans kundsupporten åt Fria Ligan, driver Webshop och förlag och skapar spel, så vi jobbar ihop sju dagar i veckan. Ja, vi har två katter också. 

Jag: Det låter som att du är nöjd? 

Daniel: Mycket! 

Jag: Vad är du mest nöjd med i spelväg 2021? 

Daniel: Det har släppts mycket bra grejer. Men spontant… När det gäller andras grejer skulle jag säga att Journeys in Middle-Earth är en favorit. Eller släpptes det tidigare? 

Jag: Det var tidigare. 2019 tror jag. 

Daniel: Oj! Ja, tiden går fort. Men det är ett bra spel. Men 2021? Troubleshooters är bra, och Vindsjäl. Det senare är dessutom ett mycket vackert spel. Sen… Det finns mycket bra. Jag ser väldigt mycket fram emot The One Ring 2nd edition.

Jag: Och av egna alster? 

Daniel: Sagospelet Äventyrs fjärde utgåva. Det bästa jag gjort hittills. Men då har Sagospelet Skräck inte kommit än.

Det bästa han gjort hittils, om Daniel själv får välja.

Jag: Då tackar jag för mig. Tack för en trevlig pratstund. 

Daniel: Tack själv! 

Vi avrundar intervjun, och Daniel kopplar ner. Jag inser jag missade att fråga massor av vad jag tänkt, men sitter ändå här med massor av sidor med plåttriga anteckningar att renskriva, så jag hejdar mig från att ta tag i det.