Sagospelet Skräcks Alexander Fahlander

Alexander Fahlander, flitigt Äventyrsskribent!

Berätta om dig själv, vem är du?

Jag heter Alexander Fahlander och jag är manusförfattare och spelskribent, som nu också håller på att slå in på lärarbanan. Vid sidan av detta är jag en stor spelälskare, framförallt rollspel av olika slag får mitt hjärta att klappa. 

Vad har du för bakgrund i hobbyn?

Jag började spela rollspel när jag var 11 år, och det har haft en påtaglig inverkan på mitt liv sedan dess. Jag har varit spelledare från absoluta början, vilket har format hur jag ser på och formar berättelser, vilket har lett mig till där jag är idag. Att skriva för rollspel är en dröm som har slagit in. 

Berätta om ditt arbete med Sagospelet Skräck.

Jag har varit med och utvecklat grundboken, arbetat med reglerna och skrivit äventyr. 

Vilka var dina egna influenser till det du skrev för spelet?

När jag började med projektet fick jag direktiven ”Scooby Doo möter Buffy och vampyrerna i en svensk mellanstadiemiljö”, och det högg tag i mig. Även Stranger Things smög sig in i inspirationssoppan, tillsammans med några egna mardrömmar och orosmoment från min egen mellanstadietid. Sen får man inte glömma Mikael Niemis böcker, Blodsugarna och Kyrkdjävulen. 

Vilken typ av skräck läser du själv?

Det är blandat, men jag är särskilt förtjust i kosmisk skräck. H. P Lovecraft är en stor favorit av den anledningen, men både Anders Fager och Stephen King slinker med. 

Vad är dina planer för Sagospelet Skräck, kommer du skriva mer material till spelet?

Jag är definitivt intresserad av att skriva mer material, möjligen fler äventyr och berättelser. 

Fakta om mig

Familj: En förstående fru och alldeles för många plastfigurer.

Fem bästa skräckromanerna: The Shadow Over Innsmouth (1936), The Call of Cthulhu (1928), The Color Out of Space (1927), Svenska kulter (2009) och The Shining (1977)

Fem bästa skräckfilmerna: Barnhemmet (2007), Besökarna (1988), The Conjuring (2013), Apostle (2018) och The Wicker Man (1973) 

Rollspelsanekdot: En av de mysrysigaste sakerna som jag har upplevt var att spela ett jultemat skräckscenario, som handlade om gamla studenter som återvänder till sitt gamla universitet för en årlig jultradition. Klassiska carols (framförda av barnkörer) har sällan gömt lika mycket fasa och mörker!

Minnet av det som var

Lägenhetsområdet Tallbacka, på Mellanområdet i Malmberget. Kvarteret revs under utflyttningen. Några år senare restes ett villakvarter på platsen. Vi bodde i hörnlägenheten på bottenvåningen i huset på bilden. Foto av Tyko Lehto.

Under arbetet med Sagospelet Skräck har det varit ofrånkomligt att jag tänker mig tillbaka, på min uppväxt, på Malmbergets gator, Gropen och allt som är jämnat med marken. Nedanstående text har några år på nacken, men saknaden är fortfarande densamma.

Det är en ganska unik situation som utspelas i min barndoms hemtrakter. Malmberget, så som jag kände det, står med den ena foten i gropen och den andra på väg mot nya marker. En samhällsomvandling som är närmast unik i sitt slag. Men den har inte kommit plötsligt, utan smygande.

När jag växte upp var gropen redan där, långsamt smygande. Sakta hotade den att äta hela samhället. Jag gick högstadiet bara några hundra meter från stängslet som inhägnade rasriskområdet. Gruvan åt av urberget, likt termiter urholkades de bärande stommarna.

Beslutsamt. Tålmodigt. Envetet. Men hela tiden åt de mer.

Det var så det var. Genom gruvan andades samhället. Genom gruvan dog det. När det gick bra för gruvan gick det bra för samhället, som samtidigt åts upp.

Mitt unga jag, formad till den jag är i Malmberget. Foto av Tyko Lehto.

På gatorna i Malmberget formades jag till att bli den jag är. Där besökte jag om lunchrasterna leksaksbutiken för att titta på rollspelshyllan. Där jagade jag efter Star Wars-figurer och blev känd som den där Star Warsgalningen. Där blev jag slagen och knivhotad, hittade mitt första jobb och kysstes för första gången. Där gick jag med i facket, blev anfallen av en knarkare och köpte min första tidning av tveksam karaktär.

Vissa av de där avgörande ögonblicken hade jag gärna varit utan. Det är inte jätteroligt att bli jagad klockan tre på natten av en kille som fått snedtändning, jag hade gärna sluppit undan den hårda mobbingen. Men ändå. Det är där jag växte upp.

Jag såg hur butikerna stängdes, en efter en. Hur vakanta lokaler gapade tomma. Det var med sorg jag såg hur mina barndomskvarter jämnades med marken då utflyttningen blivit för stor. Hur gropen smygande försiktigt, nästan omärkligt, åt av samhället. Hur kvarter åts upp, hur stängslet flyttades ut.

Och nu. Nu är snart inget kvar. Den samhällsomvandling som Malmberget står inför är oåterkallelig. Kvarter ska rivas och nya byggas. Dragkamp mellan kommun och gruvbolag om vem som ska stå för vad. Ingångna avtal som inte följs, stora rubriker. På håll betraktar jag hur samhället delar sig, på var sin sida av gruvbolaget LKAB. För eller emot. Hot om nedläggning. Utan gruvan inga jobb. Utan jobb inget samhälle. Men jag kan inte låta bli att tänka att det är en växelverkan. Att de båda behöver varandra. Och att det statliga storbolaget har råd att betala. Att följa överenskommelsen de redan träffat med kommunen.

Hur det än blir, de gator där jag vandrat i midnattssol ska snart inte finnas kvar. Hur värderas det? När man får lämna hus och hem där minnena bor i väggarna? Kan gruvbolaget ersätta något sådant?

Det händer att jag drömmer mig tillbaka, till tiden då somligt var bättre än nu. Min far hade inte lämnat oss då hans hjärta plötsligt gav upp, kompisgänget var fortfarande samlat för fotboll, rollspel och te. Min barndoms kvarter fanns kvar. Jag vet att det är nostalgi. Den tiden kommer aldrig åter och även om jag kunnat gå på samma gator hade det förflutna fortfarande legat lika långt bort.

Istället är jag nöjd på den plats i livet där jag befinner mig nu. Jag sätter mig ibland i bilen och styr färden norrut. Men det är med Malmberget som med min fars grav i Tärendö. Jag besöker den sällan, men minnet bär jag för alltid med mig i mitt hjärta.

Daniel Lehto

Du backar Sagospelet Skräck på Kickstarter här: https://www.kickstarter.com/projects/sagospeletaventyr/sagospelet-skrack

Sagospelet Skräck: Peter Svärd

Möt teamet bakom spelet. Idag är det den mångsidige illustratören Peter Svärds tur.

Berätta om dig själv, vem är du?

Peter Svärd från Malmö. Arbetar som Art director på “fritiden” och med spelkonstruktion, illustration, lajv och Magiska Malmö på som arbete. Eller om det var tvärsom?

Vad har du för bakgrund i hobbyn?

Har spelat rollspel, lajv och figurspel sedan mitten av 80-talet. Arrangerat både lajv och rollspel på konvent sporadiskt sedan1988. Började skapa egna spel med vännerna i Gigantoskop där min roll främst var illustration och formgivning. 

Berätta om ditt arbete med Sagospelet Skräck.

När jag fick möjligheten att arbeta med illustrationer till Sagospelet Skräck så var jag lite fundersam över vilken stil jag skulle välja. En mjukare cartoon stil eller lite hårdare. Jag tror ni förstår att valet föll på lite “skräckigare” stil. När jag tagit mig an illustrationerna så har arbetet nästan alltid varit till 100% på min Ipad med start i en enkel skiss för att sedan lägga ett svart tuschlager på figuren. Efter det lagt lite flödigare färger och några lager med textur och färg. Jag satte tidigt en färgskala som jag försökt hålla mig till med undantag av några särskiljande färger där det behövts. I några fall har jag fått fotografiska förlagor på platser av Daniel som jag illustrerat och försökt göra läskigare än förlagan. Kaptenspelet och Berget har fått läskigare ljus. Skolan har fått underlig varelser i fönstret till exempel. Jag älskade att rita några av monstren. Mina favoriter att rita var mylingen och draugen. 

Vilka var dina egna influenser till det du illustrerade för spelet?

Svår fråga. Jag har så många olika influenser att det är svårt för mig att skilja ut någon speciell. Jag har alltid läst mycket serier och illustratörer som inspirerat mig är Mike Mignola (Hellboy) med sina skarpa, tunga skuggor och stiliserade personligheter, Glenn Fabry som gjort många härliga serier och omslag till Hellblazer och Preacher till exempel.

Vilken typ av skräck läser du själv?

Genom åren har jag läst mycket Lovecraft eftersom jag spelat mycket Call of Cthulu. Även läst en hel del Clive Barker och Brian Lumley. En annan favorit är Graham Masterton. Tror att den mesta skräckinspirationen kommer från den gamla bokserien Kalla Kårar som jag samlade ihop en nästan komplett serie av. Men nu är den borta. Den mesta nya skräcken kommer från serier som Hellblazer och Hellraiser för min del. Dennis Wheatley läste jag mycket i unga år och han är fortfarande en favorit med sin ockult andliga skräckmagi.

Vad är dina planer för Sagospelet Skräck, kommer du att illustrera mer material till spelet?

Jag tycker att det hade varit väldigt roligt att rita mer till Sagospelet Skräck. Så jag hoppas på möjligheten.

Fakta om mig

Familj: Min fantastiska fru Anja och min otroliga dotter Tove

Fem bästa skräckromanerna: Case of Charles Dexter Ward och Pickman´´ model av Lovecraft, Hanteringen av odöda – John Ajvide Lindqvist , Devils of D-day och Feast av Graham Masterton, The devil rides out – Dennis Wheatley

Fem bästa skräckfilmerna: Hellraiser, Alien, Omen 1-3, Evil Dead, The Excorcist

Rollspelsanekdot:  Ett stort minne var arrangemanget som jag och Peter Hansson gjorde på spelkonventet SydCon. Vi satte upp ett figurspelsdiorama som byggde på Mordheim (figurspel) och Diablo (datorspel). Vi hade byggt fem olika dioramor för en spelgrupp att ta sig igenom. Precis som i Diablo så skulle man leta i kistor och sparka sönder tunnor för att hitta saker och Peter hade skrivit ett datorprogram som (precis som dataspelet) slumpade ut saker åt spelarna. Sista banan var ett enormt bergsrum i underjorden med en röd flod och ett golv av dödskallar. Ur centrum i golvet, genom ett moln av rök, kom en megastor Diablo -demon upp och skrämde ihjäl spelarna. Det var häftigt att se och väldigt kul att bygga.

Sagospelet Skräck: Camilla Linde

Möt teamet bakom spelet. Först ut är Camilla Linde, flitig författare av barn och ungdomslitteratur.

Berätta om dig själv, vem är du?

Camilla Linde heter jag och bor i Alingsås med min familj. Jag är författare som främst skriver science fiction för barn, men har även skrivit en hel del skräcknoveller för vuxna. 

I lågstadiet skrev jag mina första egna historier. De handlade om allt från gulliga djur och dinosaurier till mord och massaker. Till exempel berättelsen om en avgrund som slukade folk. Eller den episka historien i tio delar som handlade om vildhästar, där varje “huvudpersonshäst” gick en gruvlig död tillmötes i slutet av varje bok.

Man kan väl säga att det redan då gick att se vart det barkade.

Vad har du för bakgrund i hobbyn?

Rollspel började jag med först i vuxen ålder. Jag hade älskat det som barn också, men då visste jag inte att det fanns. Det har jag tagit igen med råge nu!
Tillsammans med Daniel var jag med och skapade Sagospelet rymd där min bokserie “Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå” blev en av de spelbara världarna. Det var första gången jag skrev rollspelsäventyr och jag tyckte det var otroligt roligt. Just nu skriver jag på en soloäventyrsbok som också utspelar sig i Snack-världen.

Skräcken har däremot funnits med mig hela livet. Som sjuåring lät min pappa mig se Hajen. Efter det vågade jag inte ens duscha för att jag var övertygad om att ett hajyngel skulle komma ut genom munstycket, växa sig stor och äta upp mig. Helt rimligt, eller hur?

Trots den första chocken var det någonting med skräckgenren som fascinerade mig. När jag var nio läste jag min första Stephen King-bok, Cujo. Och efter det var jag fast. 

Berätta om ditt arbete med Sagospelet Skräck, vad ska du bidra med?

Jag kommer först och främst att bidra med äventyrsförslag, läskiga platser, varelser och annat smått och gott. Men vem vet. Det kanske dyker upp någon längre skräckhistoria också.

Vilka är dina egna influenser till det du skriver för spelet?

Jag gillar skräck som är förankrad i vardagen. Inga jumpscares, men mer subtila saker. En verklighet som är skev. Där du kan se någonting annat skymta förbi. Inspiration hittar jag överallt. En läskig nalle på loppis, underligt formade granar djupt inne i skogen, eller ett ljud som man inte riktigt kan förklara.

Vilken typ av skräck läser du själv?

Jag läser allt Stephen King producerar. Allt. skulle han ge ut dasspoesi skulle jag läsa det. Ibland växer man ifrån sina barndomsfavoriter, men inte i det här fallet. Istället upptäcker jag hela tiden nya lager i hans texter. En författare som är väldigt bra på den smygande vardagliga skräcken är också Neil Gaiman.

Men jag vill framför allt slå ett slag för den svenska skräcken! Jag har många favoriter, men om jag bara ska nämna några måste det bli: Ingelin Angerborg, Madeleine Bäck, Johannes Pinter, Kristina Ohlsson, Frida Andersson Johansson, Elisabeth Östnäs, Jenny Lundin och David Renklint. Räkna med att bli rejält skrämd om du plockar upp någon av deras böcker.

Vad är dina planer för Sagospelet Skräck, kommer du skriva mer material till spelet?

Se svar ovan, om arbetet med spelet. Vet inte om jag har så mycket mer att tillägga 🙂

Fakta om mig

Familj: Bor med man och två barn i Alingsås. Ingen annan i familjen gillar tyvärr skräck, även om jag försökt med diverse barnböcker. Slutar bara med att jag får läsa dem utan barnen. Vi har också en helknasig fransk bulldogg som heter Prinsessan Peach.

Fem bästa skräckromanerna:

  1. Jurtjyrkogården av Stephen King. 

Redan från början vet man att det kommer att gå åt helvete. Ändå går det inte att sluta läsa. Blandningen av skräck och sorg är en av de största läsupplevelser jag haft.

  1. Coraline av Neil Gaiman. 

Apropå det här med att det finns något bakom verkligheten. Du kommer aldrig att se på sina föräldrar på samma sätt igen.

  1. Skräcktimmen av Madeleine Beck.

Korta berättelser som är perfekta att stoppa i händerna på valfritt barn. OBS. kan vara traumatiserande om sagda barn inte gillar skräck!

  1. Dropp, dropp av Aron Landahl. 

En bilderbok som jag faktiskt kunde övertala barnen att lyssna på. De var livrädda fram till sista sidan!

  1. Hemsökelsen på Hill House av Shirley Jackson.

För den som vill få en rejäl dos spökhistoria.

Fem bästa skräckfilmerna:

  1. Får man välja serier? Min absolut största skräckupplevelse är Twin Peaks. Jag får fortfarande rysningar av att tänka på hur Bob kröp fram bakom soffan.
  2. Hajen. Få filmer har traumatiserat mig så mycket.
  3. En serie igen? Snälla? Jag tycker att Buffy har väldigt många bra skräckavsnitt. Bästa är nog Hush, avsnittet där alla förlorar rösten. Bara jag tänker på gentlemännens gigantiska flin blir jag alldeles darrig.
  4. Blair Witch project. Såg den som 14-åring och blev helt vettskrämd.
  5. Pan’s labyrint. Magi möter hård brutal verklighet efter spanska inbördeskriget. Trots att det finns en varelse med ögon i händerna är de mänskliga karaktärerna betydligt läskigare.

Omslagshistoria del 1

Monster var den andra produkten vi släppte till Sagospelet Äventyr. Supplementet kom samma år som spelet, vi hade jobbat på de båda parallellt. Att det tog ytterligare några månader att få klart Monster berodde mest på att vi inte var beredda på den stora efterfrågan.

Bilden ovan är från omslaget till offset-versionen. Den är illustrerad av Richard Svensson. Men den första utgåvan, som endast fanns som print-on-demand under en kort period, var sjavigt tecknad av mig:

Mitt ursprungliga omslag, innan Richard kom in i bilden.

Alla exemplar av denna utgåva är borta, så jag har tyvärr inte kvar något eget arkivexemplar. Man kan se att idéerna från omslaget är förädlade i Richards version, och detaljen med att vandraren läser Monster och på så sätt missar alla monster runtomkring, är helt och hållet Richards idé.

Monster sålde mycket bra, och är nog fortfarande, vid sidan av grundspelet, vår i särklass mest sålda produkt.

Ett antal år senare var det dags för en ny utgåva, kraftigt uppdaterad och expanderad. Richard fick då i uppdrag att göra en nytagning på ett gammalt omslag vi haft för ett fansin jag och mina vänner gjorde på nittiotalet. Självklart tillfrågades originalartisten som sa ja. Och vid sidan av omslaget för grundboxen är det denna omslagsbild vi fått mest positiva hejrop om.

Mannen från Malmberget

Vi har stämt träff på nätet. Daniel har bett mig göra intervjun, vilket vi ska vara tydliga med redan från början. Jag fick samtidigt fria händer att fråga vad som helst, vilket också var ett krav från min sida och något Daniel insisterade på. Han lovade att publicera den oavsett. Och lite konstigt kändes det att göra intervjun med uppdragsgivaren själv.

Text: Johan Svensson

Bilder: Johan Svensson (screenshots) och Daniel Lehto (kollage, omslagen av Christer Larsson och Kent Wingsund), omslaget till Sagospelet Äventyr illustrerat av Richard Svensson.

Under mötet skrattar Daniel ofta och länge. Han ger ett avslappnat men ganska trött instryck. Men så sköter han sitt förlag, deras webshop, Fria Ligans support, översätter Teenage Mutant Ninja Turtles för Ades Media och har en hel den andra järn i elden.

Daniel Lehtos spel har sålt över 20.000 exemplar sedan starten för tio år sedan, men spelen syns inte så mycket på spelforumen. När jag frågar Daniel om detta skrattar han lite ansträngt och jag undrar om jag sagt något dumt. Kanske intervjun är över innan den börjat?

Daniel pratar mycket och fort och ibland får han backa för att korrigera något han just sagt. ”Du vet, min mun rör sig utan att jag hinner med ibland.”

Daniel: Nej då, jag fattar vad du menar. Det finns andra som ifrågasatt försäljningssiffrorna i relation till antalet inlägg om Sagospelet Äventyr på sidan rollspel.nu. Själv ser jag det inte som konstigt, mina spel fokuserar på familjer och en yngre publik. De riktar sig inte till den genomsnittliga rollspelaren, även om jag gärna hade sett att fler vuxna spelare insett att spelet kan vara även för dem. Men, den publik vi har, är ofta inte bekanta med rollspel sedan tidigare, så de hänger inte på rollspelssidorna.

Jag: Jag förstår. Och det var inte menat som kritik, mer en fundering. Du syns inte så mycket i olika medier som andra rollspelsskribenter. Är det ett medvetet val? 

Daniel: Jag… Inte helt och hållet. Tror jag. Jag har gjort mycket intervjuer, varit med på tv och i radio. Några poddar. Men nej, jag tillhör nog inte någon av de mer aktiva.

Jag: Varför? 

Daniel: Svårt att säga. Men det beror nog mycket vilket varumärke man stämplar på sig, och på min publik. 

Jag: På vilket sätt? 

Daniel: Som… Ja, som jag sa. De som spelar mina spel är inte i första hand del av hobbyn sedan tidigare. De är förskolebarn, barn i låg-, mellan- och högstadiet och föräldrar. Inte så ofta hardcore gamers. Det var så ibörjan, men inte längre.

Jag: Jag har hört från många håll att ditt spel är den nya generationens Drakar och demoner. Stämmer det?

Daniel: Nja, det beror nog på vad du menar. Drakar och demoner har en helt annan framtoning, inte minst bildmässigt. Det är ett starkt varumärke som fortfarande attraherar en publik som var med då, och de har ju i många fall barn nu.

Jag: Var det inte lite det du sålde in ditt spel på från början?

Daniel: Nja… Jag tror mer det var ett spel vi tyckte om. Jag tror det viktigaste är att göra något man själv gillar. Dels så man kan stå för det, dels för att det är så mycket roligare.

Jag: Så hur känns det nu när Drakar och demoner är på väg ut igen?

Daniel: Jag var ganska orolig för den konkurrensen när Dod16 lanserades. Men det märktes inget på försäljningen. Jag tror det är delvis olika målgrupper. Min målgrupp går ända ned till femårsåldern. Drakar startar nog runt tio.

Jag: Men är inte många av era produkter lite avancerade för en femåring?

Daniel: Så är det. Men jag tror att det mesta materialet går att tillgodogöra sig med en förälder eller ett storasyskon. Rollspel är ju tänkt att spelas i grupp, och mitt i första hand av familjer. Så det är klart det förutsätter engagemang från föräldrar. Ja, eller pedagoger.

Jag: Så du är inte orolig för konkurrensen från originalet?

Daniel: Jag förstår du menar rollspelsoriginalet, men nej, spelen är så pass olika.

Jag: Du har även skrivit för NeoTech2, Fantasy!, Chock och Call of Cthulhu? 

Daniel: Ja, vilket var roligt. Jag fick många reaktioner på det. I alla fall de senare. N2 redigerade jag mest texter till. Men för Cthulhu, en del tyckte det var kul att jag var samma Lehto som gjort Sagospelet (Äventyr). Andra har bara hört av sig uppskattande och berättat hur bra introäventyret i Call of Cthulhu var. Det värmer. 

Jag: Hur gammal var du när du började med rollspel?

Daniel: Jag var sju år, och det första jag spelade var Drakar och demoner.

Jag: Det är ganska ungt…

Daniel: Ja, men det var inget konstigt. Det var väldigt många i samma ålder som började spela då. Och min bror som spelade med oss var tre år yngre. 

Jag: Drakar och demoner?

Daniel: Ja, precis. Och sen Mutant och Chock.

Jag: Var det inte mastiga spel för en sjuåring?

Daniel: Jo, det var det väl. Vi hade inte många rätt i regelväg, men det gjorde inte så mycket. Vi hade kul, och en ny värld öppnade sig. Det var huvudsaken.

Jag: Visste du då att du skulle bli rollspelskonstruktör?

Daniel: Ha ha, nej, sånt kan man inte veta.

Daniel skrattar ofta och mycket under intervjun.

Jag: Men jag har hört dig säga det i något sammanhang.

Daniel: Ja, alltså. Jag visste att jag ville bli det. I tvåan frågade lärarinnan vad vi ville bli när vi blev stora. Jag svarade: Skriva böcker och rollspel. Varpå hon svarade: Men vad vill du jobba med på riktigt?

Jag: Men nu är du där. Hur känns det?

Daniel: Det känns bra! Jag menar, det är en konstruktiv hobby. Jag vet inte om den attraherar kreativa människor, eller om kreativiteten föds av spelandet – eller om det är en växelverkan, men jag har alltid skapat, i någon form. Oftast skrivit, men även målat och tecknat. När jag var riktigt liten skrev jag uppslagsverk som var flera skrivböcker långa om rymden och dinosaurier. Efter det hade jag en period där jag skrev fabler, sf och fantasyhistorier. Sedan kom rollspelsskapandet.

Jag: Den perioden kanske aldrig gick riktigt över?

Daniel: Ha ha. Nej, det har du rätt i. Den pågår än och jag ser inga tecken på att den mattas av. 

Jag: Du har även varit fansinskapare? 

Daniel: Ja, vi startade ett fansin 91… Eller om det var 92. Däromkring. Tidningen hette Weird Quest. I ett nummer var en kompis chefredaktör. Sen hoppade han av, och jag röstades fram av kompisgänget att ta över. De gick bra tills den förre redaktören fick veta att vi tänkte fortsätta. 

Jag: Vad hände då? 

Daniel: Ja, alltså. Jag och min vän, hade gått igenom mycket ihop redan då, i högstadiet: vi hade burit in några tiolitershinkar med sand i hans rum för att bygga ett ökenlandskap, och… 

Jag: Förlåt att jag avbryter, men det där låter spännande! 

Daniel: Tja, inte så, egentligen. Vi var dedikerade och tänkte inte riktigt. 

Jag: Men… Hällde ni ut det på golvet, eller vad gjorde ni med sanden? 

Daniel: Ha ha, nej, vi  var unga och dumma, men inte SÅ dumma. Vi hade såklart byggt ihop några stora kartonger att hälla sanden i.

Jag: Mycket bättre! (Skratt) Men tillbaka till din vän, ni hade precis röstat fram dig. 

Daniel: Ja, och han fick höra det. På många sätt var vi nog lite av rivaler, men det sporrade oss. Nå, han bröt med oss ett tag – eller med mig i alla fall – och skulle göra ett eget fansin. Det gick inte, så efter ett tag kom han tillbaka och sa: Ja, du är bättre på att göra klart saker än mig. Och jag sa: Och du är bättre på idéer. Och det var det. Vi var vänner igen. 

Jag: Och hur gick det med fansinet? 

Daniel: Bra. Eller okej. Vi sålde väl några hundra exemplar per nummer. Tror vi peakade vid nummer fyra, den prånglade vi ut flera hundra av. Sen drev jag vidare fansinet på egen hand när intresset och tiden inte räckte för de andra längre. 

De sex nummer som kompisgänget gjorde under nititotalet. Resterande 13 nummer skrev Daniel ensam.

Jag: Vad skrev ni om? 

Daniel: Sånt vi gillade. Star Wars, Mutant, lite mer Star Wars, och så min fantasyvärld. 

Jag: Jag läste någonstans att den världen blev Masona. Stämmer det? 

Daniel: Ja, och nej. Delar av den finns kvar i Masona. Främst på Nordhelm. Brandenwelds union är taget nästan rakt av, liksom Daaron Dhul. Även ön Alea Masona kom därifrån, fast med annat namn då. Men världen som helhet är ett hopkok från mina och Björn Flintbergs tankar. Björn kom på att det skulle vara en skivvärld, och fantasins källa, liksom slukhålet är hans idéer från början. Sedan byggde vi ut havet runt Alea Masona och prinsessan Inas ö med en arkipelag, och skapade nya öar och riken. 

Jag: På tal om Björn. Varför lämnade du Eloso? 
(Här sitter Daniel tyst en stund innan han svarar.)

Daniel: Jag… Vi jobbade väldigt intensivt ihop under tre års tid. Vi var inte alltid överens, men vi var duktiga på att lösa problem när de uppstod. Framför allt var vi bra på dialog. Och vi jobbade vansinnigt mycket båda två. 

Jag: Fast det var inget svar på frågan. Vad hände?

Daniel: Inget hände. Eller, det är klart. Det hände saker hela tiden. Vi hade ett vansinnigt tempo. Somligt hanterades bra, annat mindre bra. Som det brukar vara. Men vi blev inte ovänner eller så. Det var mer… Jag tror vi drog åt olika håll i slutändan. Björn hade inlett arbetet med Cthulhu, och vi hade redan tidigare tagit in Jonas Larsson till Chock. Och det behövdes, men jag tappade lite bollen. Det var spelen jag ville jobba med, men nu satt jag fast med massor av externa skrivjobb som tog all tid, medan jag såg hur… det jag egentligen ville göra sköttes till stora delar utan mig. Så det var nog där någonstans jag började fundera över framtiden, och började knäcka extra som kundsupport för Fria Ligan. Ett problem var säkert att jag nog är lite ensamvarg när det kommer till mina egna alster. Jag vill inte ha för mycket inblandning där. När jag skriver för andras verk finns inte den prestigen. Sen är det klart att dynamiken förändrades när vi tog in fler delägare, även om alla är bra killar, men det blev ju fler viljor.

Daniel pratar stundtals lika mycket med händerna.

Jag: Det var inga hårda ord när du lämnade? 

Daniel: Nej, absolut inte. Som jag sa innan kunde vi alltid lösa de problem som uppstod,  vi var båda bra på att prata och för det mesta ganska prestigelösa. Vi pratar med varandra på nätet, jag och Björn. Men vi jobbar mycket båda två så tiden rinner ofta iväg och vi ringer kanske inte så ofta som vi skulle vilja. 

Jag: Vems var beslutet? 

Daniel: Mitt. Eller, det blev ju ett gemensamt beslut av mitt beslut.

Jag: Har du något projekt på gång med Eloso? 

Daniel: Vi får se. 

Jag: Annars tror jag det finns många som vill se något nytt till Call of Cthulhu från dig. Eller varför inte till något annat skräckspel, som Väsen?

Daniel: Det finns inget planerat, och Call (of Cthulhu) krockar lite med Sagospelet Skräck. Inte för att det är samma typ av skräck – alls, utan för att jag rör mig mycket i Malmfälten och Tornedalen i det spelet. Det är där jag skriver den bästa skräcken. Men kanske något som inte rör sig i de trakterna? Vi får se. 

Jag: Där du växte upp. Är du tornedaling?

Daniel: Alltså det här med etiketter. Det är svårt. Min farmor invandrade från Finland som ung, träffade farfar och hamnade i Tärendö. Där växte jag upp om somrarna. Vi åkte dit om loven vintertid. Men större delen av året växte jag upp i Malmberget. Jag vet inte om jag är tornedaling, jag behärskar inte språket meän kieli, men Tärendö kan vara det ställe där jag känner mig som mest hemma. Där har jag trampat myrmarker och jaktmarker, där har jag bäckfiskat och matat myggen. Malmberget fyllde en gång samma funktion, men det är delvis sorgligt att åka tillbaka. Barndomens kvarter finns inte kvar och jag känner mest ledsamhet när jag ser det. I Tärendö är det mer likt hur det var då. Tiden har varit snällare där. 

Jag: Jag har följt dina krönikor i Kommunalarbetaren och Arbetet. Där har det verkat som att du har en komplicerad relation till Malmberget.

Daniel: Jo. Ja. Så är det. Det var gatorna och kvarteren där jag blev slagen, knivhotad, jagad och tvingad att gå barfota i trettio minusgrader utan att någon vuxen ingrep. Men någon måste ha sett. Det kunde hända mitt på ett villakvarter, på dagen. Men ingen vuxen sa ifrån. Så det är blandade känslor, och många minnen är inte behagliga. 

Jag: Du har skrivit i dina krönikor om att du äter SSRI. Beror det på sånt som hände då?

Daniel: Ja du… Det går inte att veta. 

Jag: Varför äter du SSRI? 

Daniel: För att må bra. Utan det har jag katastroftankar och panikångest. Med medicinen, SNRI, har jag det inte. Jag äter Venlafaxin. Det har jag gjort i sju år. Innan dess Citalopram. Jag mådde bra på det också, men SNRI har ändå tagit mig ytterligare ett steg uppåt. Bytet kom sig av att min läkare trodde jag mådde sämre på min dåvarande medicin, fast det var den berömda väggen jag gått in i. Så medicinbytet skulle nog inte behövts.

Jag: Känner du av några bieffekter? 

Daniel: Nej, inte desto mer. Jag kan fortfarande gråta när jag ser filmer och känna musiken som gåshud över kroppen, så jag är inte dämpad på det sättet. Det jag känner av är yrselattacker när jag glömmer ta den. Inte på en gång, det kommer oftast framåt eftermiddagen eller kvällen. Och det är först när yrselattackerna börjar som jag inser att jag glömt mitt piller. 

Jag: Var i livet befinner du dig nu? 

Daniel: I Bureå. Ha ha. Men stolt pappa till tre barn, min äldste, Sappho och två betydligt yngre bröder på 4 och 6, lyckligt gift med världens mest underbara fru. Vi sköter tillsammans kundsupporten åt Fria Ligan, driver Webshop och förlag och skapar spel, så vi jobbar ihop sju dagar i veckan. Ja, vi har två katter också. 

Jag: Det låter som att du är nöjd? 

Daniel: Mycket! 

Jag: Vad är du mest nöjd med i spelväg 2021? 

Daniel: Det har släppts mycket bra grejer. Men spontant… När det gäller andras grejer skulle jag säga att Journeys in Middle-Earth är en favorit. Eller släpptes det tidigare? 

Jag: Det var tidigare. 2019 tror jag. 

Daniel: Oj! Ja, tiden går fort. Men det är ett bra spel. Men 2021? Troubleshooters är bra, och Vindsjäl. Det senare är dessutom ett mycket vackert spel. Sen… Det finns mycket bra. Jag ser väldigt mycket fram emot The One Ring 2nd edition.

Jag: Och av egna alster? 

Daniel: Sagospelet Äventyrs fjärde utgåva. Det bästa jag gjort hittills. Men då har Sagospelet Skräck inte kommit än.

Det bästa han gjort hittils, om Daniel själv får välja.

Jag: Då tackar jag för mig. Tack för en trevlig pratstund. 

Daniel: Tack själv! 

Vi avrundar intervjun, och Daniel kopplar ner. Jag inser jag missade att fråga massor av vad jag tänkt, men sitter ändå här med massor av sidor med plåttriga anteckningar att renskriva, så jag hejdar mig från att ta tag i det.

Sagospelet Skräck – Kartan över Malmberget

När jag kontaktade Pär Lindström inför Sagospelet Skräck var han direkt på hugget. Han har jobbat med våra kartor tidigare, han gjorde t ex världskartorna till Sagospelet Äventyr och jag visste att han var en mycket duktig och driven medarbetare. Jag började med att skicka en förklaring av vad jag ville ha: murriga, ödesmättade starka färger, lite mer rollspelston än kommunkarta, och bifogade en skärmdump med mina kluddar på, vilket han skulle utgå från.

Mina vackra anteckningar till kartritaren Pär Lindström.

Ganska snart hörde Pär av sig. Han hade börjat på kartan och skickade en work in progress:

Pärs work in progress.

Även om det var på ett tidigt skede så kunde jag se att allt gick åt rätt håll. Vilket snart bekräftades av nästa uppdatering jag fick.

Kartan hade nu börjat ta form ordentligt. Färgerna kändes som helt rätt början. För tydlighetens skull skickade jag några förtydligande skisser. Rivningen av Malmberget har gått fort, men några ställen ville jag fortfarande ha kvar – som Fokushuset och Fokuslängan. Till slut bestämde jag mig dock för att de kunde ritas in som rivna hus. Dessutom har jag tagit mig den konstnärliga friheten att lägga till ett äldreboende som har en ganska stor betydelse för handlingen. Den skarpögde med god lokalkännedom kanske kan se detta på kartan.

När jag fick nästa uppdatering, hade kartan nu börjat bli mer färdig. Gropen har fått sitt djup, färgerna har murrats till och känslan är lite mindre ren. Ännu mindre cleant kändes det på nästa version:

Jag kunde inte vara mer nöjd. Pär Lindström fångade som alltid andan i det jag ville förmedla. Det som återstod var gatunamn, ram och lite grafik. Så jag satte mig en kväll och petade lite i detta.

Och där är jag nu. Grafiken är fortfarande work-in-progress, några foton ska göras om till illustrationer, fonter och text finputsas, centreras och justeras. Men nu får man ett hum och vart det är på väg.

Ett enorm stort tack till Pär Lindström för hans kartor, jag är helt såld och hoppas ni också är det!

An awful waste of space

Ända sedan jag var liten har jag stått och blickat mot det förflutnas förtvinade brist på varaktighet. Ögonblick som samlats och sparats i mitt inre ska en gång inte längre finnas kvar. En sekund här, och nästa borta. Sett i ett kosmiskt perspektiv är det giltigt även för mänskligheten, en tanke som jag var medveten om redan i den relativt unga åldern av sex, sju år. Jag läste astronomiska och andra naturvetenskapliga böcker på skolbiblioteket. Inte de som gick att hitta på barnavdelningen, de var närmast en förolämpning i sin enkelhet och dessutom ofta rent felaktiga. Jag läste Carl Sagans Cosmos om mänsklighetens tid i universum och hur försvinnande kort tid vi faktiskt funnits här – och hur kort tid vi kanske kommer att finnas till som art. Jag läste om Frank Drakes ekvation och vad den kunde innebära, om Arecibomeddelandet till fjärran stjärnor och om Wow-signalen som kittlade min fantasi. Vad betydde den? Varifrån kom den? Varför så kort? Varför hörde vi den aldrig igen?

Kanske var det nyfikenheten och upptäcktslustan som gjorde det, eller också tanken på att vi som art till slut skulle vara dödsdömda om vi stannade kvar på Jorden, men jag gled ganska snabbt in på fantastiken. På den tiden, första halvan av 80-talet, var sf-hyllan på biblioteket sorgligt liten. Där fanns de verkliga klassikerna, men inte mycket mer. Jag läste Asimov och från ungdomsavdelningen novellantologier med sf-tema. Jag läste också George Johanssons romansvit Universums öde vid sidan av vetenskapsjournalisten Eugen Semitjovs populärvetenskapliga böcker som närmast kunde sägas vara essäistiska i sitt upplägg. De var fyllda av spekulationer och tänk om; det kunde kanske vara så här eller bli på det här sättet – eller också inte. Jag funderade och tänkte, och i min sju- och åttaårsvärld var de kanske inte facit, men en förlängning av mina funderingar, och framför allt svart på vitt att det inte var tokiga frågor att ställa.

Den inledande romanen i George Johanssons serie, Uppbrott från Jorden, var ändå en av de böcker som berörde mig allra mest. Den var kort och berättelsen var driven och utmanade min fantasi på ett sätt som fick mig att läsa böckerna om och om igen. Johanssons huvudperson Len Renberg berättar om en dystopisk framtid där mänskligheten så till den milda grad utarmat planeten jorden att hon knappt längre är förmögen att hysa liv:

”Vi tittade på Jorden, far och jag.

Den svävade som ett gråbrunt klot under oss. Gråvita poler, bruna hav.

– Hon är vacker, sa jag.

– Hon VAR vacker, svarade far. En gång var hon den vackraste planeten i hela Systemet. Blågröna hav, gröna kontinenter, gnistrande vita poler, MIN far brukade kalla henne ”moder Jord” när han var högtidlig. Nu är hon utbränd.”

Dessa ord tycktes så ödesmättade, så fyllda med allvar. De talade till mig med en röst som var så stark att jag inte kunde värja mig. Len Renberg har inte tidigare sett sin del i förstörelsen av vårt hem jorden, men han får ett bryskt uppvaknande. Han arbetar som skeppare på egen skuta och flyger hem uran från runtom i solsystemet till jorden. Som alla andra är han fast i systemet. Han kan inte ta sig ur. Men genom mötet med en utomjordisk intelligens – närmast beskriven som något av en gudom för mänskliga ögon – får han en chans att lämna allt och börja om. Tillsammans med rymdbarägaren Amalthea ger han sig av. Strax bortom Jupiter försvinner skeppet spårlöst då Len och Amalthea på ett ögonblick transporteras från vår egen galax Vintergatan till Andromedagalaxen 2,2 miljoner ljusår bort. Där ska de leta en ny plats att börja om på.

Det centrala temat i böckerna är det dystopiska, människans förmåga att förstöra, precis som agent Smith säger i filmen Matrix: ”Human beings are a disease, a cancer of this planet. You’re a plague and we are the cure.” Smiths resonemang är i stort sett oklanderligt i mina ögon. Människan som art är ett virus. Jag försöker dock välja att se henne som en individ. Len och Amalthea får en ny chans, och vi får i de två påföljande böckerna följa deras vedermödor, innan perspektivet ändras i bok fyra, Datorernas död, då Johansson återvänder till jorden en tid efter att Len Renberg lämnade den. Huvudperson nu är Vilgot Exner, som lever i ett framtida Stockholm efter jordens ekologiska krascher och ett tredje världskrig. Han drar runt med gänget och ”tiltar” – sparkar ned – gamla gubbar, något Exner inte är helt bekväm med. Det ser Gubben de tiltar i bokens inledning. Exner och Gubben får en vänskapsrelation, och det visar sig att Gubben en gång varit en framstående rymdskeppsingenjör. I boken avhandlas sedan frågor om skuld för det som skett, och när skulden blir också den nya generationens.

Ja, när börjar ens eget ansvar? För mina grubblerier var det relevanta frågor. När blir det mitt ansvar? Hur många halmstrån måste jag lägga till stacken innan det blir får många, innan också jag bär skuld? Jag grävde ned mig i samvetskval över vår västerländska livsstil.

För en liten kille som alltid grubblade över livet, universum och allting var böckerna som att hälla bensin på eld. Jag ville bara läsa mer. I de naturvetenskapliga böckerna beskrevs stjärnornas livscykel, och beklämd över solens framtida öde gick jag hem och suckade åt min far över mänsklighetens stundande undergång. Om sisådär fem miljarder år.

”Om det ens finns människor då”, påpekade han.

En tanke som inte alls var främmande för mig; vår undergång kunde komma med ett meteoritnedslag, genom en atomvinter eller en global pandemi. Det gick inte att veta vad, bara att undergången skulle komma förr eller senare. Just denna förgänglighet var en plåga, att inget var beständigt. ”Ever since I was eight or nine/I’ve been standing on the shoreline/always waiting/for something lasting”, sjunger Broder Daniel, och jag ser mig själv i de raderna. Jag önskade ofta att jag kunde tro på en gud, för jag drömde om löftet om paradisets beständighet. Men hur jag än försökte gick det inte. Jag läste som liten Bibeln, vilket bara gjorde mig än mer fast i min övertygelse att det blott och bart var fiktion, sagor menade att förklara världen i en tid när världen var mindre och centrerad kring människan. Från att en gång ha varit skapelsens krona och alltets mitt, övergick vi till att inte längre bebo en platt värld och till att rotera i en vortex snarare än en cirkel eller ellips runt vår sol, som i sin tur spinner runt i utkanten av en av galaxens spiralarmar. En galax, som tillsammans med oräkneliga andra galaxer bygger upp ett galaxkluster vilket i sin tur bygger ännu större strukturer. ”Universum är en ask i en ask”, skrev George Johansson i sin romansvit. En träffande beskrivning.

Med alla dessa stjärnor – bara i vår galax omkring svindlande 200 000 000 – 400 000 000 till antalet – och alla dessa galaxer (i runda slängar omkring två triljarder galaxer) runtom i den del av universum vi kan uppfatta,  är det sannolikt att den gnista som tänt livet på vår planet också borde ha kunnat inträffa någon annanstans, någon annan gång. Samma grundämnen bygger upp hela universum. Det är inget unikt för vårt solsystem. Och med den kunskap man har idag om att exoplaneter runt andra stjärnor är mer regel än undantag, torde oddsen kraftigt öka. Det för mig också in på Fermiparadoxen, frågeställningen var alla utomjordiska civilisationer är. Varför har vi inte hört eller på annat vis upptäckt dem? Det var även en fråga jag brottades med som barn, när jag låg i min säng och blickade upp mot stjärnhimlen utanför fönstret.

Det finns olika förklaringsmodeller och tankar kring detta, och förutom de kosmiska avstånden både i tid och rum är hotet från oss själva den kanske troligaste förklaringen. Vår kamp för överlevnad som art, när vi som Agent Smith säger är ett virus som suger ut allt i närmiljön för att sedan flytta oss till en ny plats. En dag finns det kanske inga platser kvar på jorden. En dag kanske bomberna smäller. Detta kanske är den stora tröskeln, The Great Filter? Kan en art överleva sig själv?

Vi har sett flera exempel på livets svårigheter att överleva tidigare i jordens långa historia. Vi kan därför antingen ha passerat filtret, eller också står vi ännu inför det. Kanske är det ett filter genom vilket i stort sett inga högstående civilisationer passerar: kampen mot sig själv, kampen för att – när man uppnår en viss teknologisk kompetens som art – inte utrota sig själv. Jag var förvisso inte bekant med Fermiparadoxen som tes när jag var barn, men undergångshotet var reellt. På åttiotalet fanns fortfarande supermakten Sovjetunionen och Kalla kriget var ett faktum. I skolan fick vi lära oss hur vi hittade till skyddsrummen.

Jag kan minnas när jag stod med min pappa i mörkret ute på den tornedalska myren långt från stadens ljusföroreningar och blickade ut mot rymdens stjärnor. Jag hade tusen frågor, och av någon anledning trodde jag att pappa kunde besvara dem. ”Det kanske står en pappa och en pojke på en planet någon annanstans i rymden och grubblar över samma frågor”, sade han som om det skulle förklara något. I romanen Kontakt av Carl Sagan funderar Eleanor Arroway över samma frågor, och hennes pappa svarar: ”The universe is a pretty big place. If it’s just us, seems like an awful waste of space.” Det är naturligtvis ingen förklaring som jag kunde nöja mig med, men på ett rent filosofiskt plan kändes båda svaren ganska lugnande. Det var lite som när Robin Williams i sin paradroll som Mr. Keating i Döda poeters sällskap sade: ”That you are here — that life exists, and identity; that the powerful play goes on and you may contribute a verse.” Filmen tog fullständigt andan ur mig, jag som burit på existensiella frågor så länge jag kunnat minnas.

När jag stod där och blickade ut i rymden kunde jag gripas av en slags svindel inför de ofattbara avstånden i tid och rum. Min tid här på Jorden var kort, inte ens en sekund i ett kosmiskt perspektiv, men så var också mänsklighetens tid och allas vår obetydlighet. Carl Sagan, som varit en av mina idoler sedan sjuårsåldern, kommer in på det i sin bok Pale Blue Dot, där han reflekterar över ett foto taget av rymdsonden Voyager, där jorden inte syns mer än som en liten ljusblå prick bland andra små prickar. Vi är så försvinnande små och våra liv så meningslösa i det kosmiska perspektivet – om vi inte en dag kan ta oss bort från jorden. Det är ett faktum bortom diskussion, och vår tids främsta tänkare är förstås medvetna om det. Stephen Hawking, en annan av min barndoms förebilder, är en av dem:

”It will be difficult enough to avoid disaster on planet Earth in the next hundred years, let alone the next thousand, or million. The human race shouldn’t have all its eggs in one basket, or on one planet. Let’s hope we can avoid dropping the basket until we have spread the load.”

Mänsklighetens överlevnad och betydelse var också ett återkommande tema inom den science fiction jag läste. Vi ser ett lysande exempel på människans brist på betydelse i Möte med Rama, exempel på vår kamp mot oss själva i de många undergångsskildringar jag tagit till mig som vuxen,, där titlar som Battlestar Galactica, The Walking Dead och The Road visar oss att det värsta hot vi står inför idag är oss själva. Sett i ett bredare perspektiv torde evolutionen fungera på samma sätt universellt, och det är ytterligare en faktor som pekar på att det stora filtret kanske ligger framför oss, för trots att en så stor andel av jordens befolkning aldrig haft det så bra som nu ligger hotet hela tiden under ytan. Vår civilisation är endast en tunn fernissa: i en portfölj finns avfyrningskoderna till världens kraftfullaste kärnvapenarsenal som har potentialen att ända vår civilisation som vi känner den. Men vi behöver inte gå till dessa extremer för att se slutet på den civilisation vi byggt upp. Som kollektiv är vi en bedrövlig samling. Ta bara den svenske kemisten Svante Arrhenius som 1904 blev först med att varna för klimatförändringar beroende på växthusgaser orsakade av människan. Ingen lyssnade. Mitt barndomsjag ville ställa sig upp och skrika, men nöjde sig med att skriva upprörda noveller och flygblad om miljön.

Att undergången kommer kan vi vara säkra på. Vi kanske redan går mot den med öppna armar. Stephen Hawkings varning gör sig därför ganska aktuell: vi måste härifrån, annars är vår tid snart över. Tv-serien Babylon 5 säger det kanske allra bäst:

”Whether it happens in a hundred years or a thousand years or a million years, eventually our Sun will grow cold and go out. When that happens, it won’t just take us. It’ll take Marilyn Monroe and Lao-Tzu, Einstein, Morobuto, Buddy Holly, Aristophanes … and all of this … all of this was for nothing unless we go to the stars.”

Kanske förblir vi strandade på Jorden. Kanske kommer vår tid snart att vara förbi och vi återgår till att bli stjärnstoff i rymdens vakuum, som vi en gång föddes ur ämnen bildade i supernovor. Jag antar att det finns en viss poetisk tröst i det.

Daniel Lehto

Pyssla med Dino

Hej
Jag heter Dino Helmefalk och är historiker. Jag driver podcasten Vår Blodiga Historia och berättelser om vår dåtid är lika närvarande i min vardags som nutiden. Jag är även en tvättäkta nörd som älskar rollspel och figurspel. För mig är inte spelreglerna det centrala utan berättelsen. Sagan som skapas och berättas i realtid av deltagarna.

Jag är även en småbarnsfar. Min dotter är tre år och vid något tillfälle började hon och jag leka med mina spelfigurer. Små sagor uppstod. Jag insåg att detta var ett perfekt tillfälle att inkludera henne i mitt historiska intresse. Vi började således spela enkla spel med historiskt tema. Reglerna hittade jag på längst med vägen men snabbt kunde jag lägga till lite mer invecklade koncept och glädjande nog nappade hon.

Detta ledde till att jag fick bygga mer och mer spelterräng vilket leder mig till denna artikeln. Min dotter älskar att ”bygga banor” som hon uttrycker det. Mario Maker, tågbanor, klossar som leksaksbilar kan köra runt. Inget är ointressant för henne. Därför fick jag idén att bygga ett modulärt grottsystem (som också kan användas som kullar), med vilket hon kan bygga rollspelskartor åt oss att utforska. I dagarna blev bygget färdigt och här är processen om du som läser, också vill försöka dig på något liknande.

Det viktigaste steget

Säkerhet är nummer ett. I synnerhet om du har lite äldre barn som vill vara med i byggandet. Många moment kräver knivar och vassa klingor. Låt inte barnen göra detta utan spara målningen till de små. Om du inte byggt mycket terräng så är det värt minnas att du kommer i princip veva med ett rakblad runt fingrarna. En del kommande moment tar lite tid och det är lätt att tankarna drar iväg någon annanstans. Särskilt om du har en bok, podd eller teven igång. Försök att fokusera på jobbet eller ta på dig en skyddande handske på handen som inte håller i kniven när det är dags att skära.

Annat som kan vara värt att tänka på är att det kommer bli skräpigt och kladdigt. Ha dammsugaren nära till hands och ladda upp med våtservetter om lim- eller färgstänk kommer fel. Samma sak gäller golvet. Lägg gärna ut något som skyddar för även den bäste kan råka tippa över en kopp med färg. Men med det sagt så sätter vi igång.

Stommen

Grundstommen i detta bygge är en skiva XPS. Det är alltså ett vanligt isoleringsmaterial som du hittar billigt hos bygghandeln. Jag tror jag gav runt 70 spänn för skivan jag använt här. Färgen kan variera och oftast är dessa plattor rosa, men min var blå. Om du inte hittar så säger du XPS300 i butiken. På skivan ritar du ut formen av rum och korridorer. Låt fantasin flöda. En sak som kan vara bra att tänka på är att göra fler plattor än du tror behövs. Man kan råka göra fel och fördärva någon längre fram och då är det bra att ha ett litet överskott. Om så inte sker så har du helt enkelt fler plattor vilket inte är fel.

När du är nöjd på dina former är det dags att såga ut dem. Jag använde en praktisk såg som jag köpte i någon verktygslåda på IKEA men en vanlig brödkniv skulle också fungera. Min sambo tycker att sågandet låter fruktansvärt medan jag själv inte reagerar. Det kan alltså innebära att du får såga utomhus eller i garaget. Detta moment skräpar också ner något extremt. Dammsugaren är din vän om du inte vill ha små blåa eller rosa spån i hela huset.

När alla delar är sågade är det dags för den vassa kniven. En brytbladskniv med brett blad gör arbetet lite enklare men alla fungerar. Du kommer gå igenom ett par blad om du gör lika många plattor som jag gjorde. Ha därför en kniv med utbytbara blad eller fler knivar tillgängligt.

Viktigt att tänka på är att inte pressa eller såga med kniven. Utan du ska dra skära med svepande drag. När kniven börjar riva sig genom materialet istället för skära, är det dags för ett nytt blad. Visst riv är ingen fara men arbetet går snabbare om bladet är skarpt. Tänk också på att variera dina drag så att du får oregelbundna kanter runt om samtliga plattor.

Det finns speciella trådskärare för skummaterial som hade gjort detta moment mycket snabbare och enklare men jag ville visa hur man kan göra ett ganska ambitiöst projekt med verktyg som de flesta av oss har hemma, eller enkel tillgång till.

När du är klar ska dina plattor se ut ungefär såhär:

Det jobbigaste momentet

Då är det dags för projektets kanske jobbigaste moment. Jag lovar, efter detta är det nedförsbacke. Med hjälp av brytbladskniven ska du nu skära ut massa snitt som löper kors och tvärs längst plattornas sidor. Det tar sin lilla tid och tankarna försvinner lätt åt annat håll. Kom ihåg, du svingar ett rakblad omkring fingertopparna. Fokus.

Jag vill också rekommendera att du gör detta ovanför en soptunna eller sopsäck för bitarna du skär bort räknas i hundratal och sprids mycket lätt över huset.

Såhär blev mina när jag gjort klart samtliga.

Hållbarhet

Nästa steg är valfritt men fyller två funktioner. Dels gör det delarna mer hållbara. En klar fördel om barn ska använda dem i rollspel och lek. Den andra fördelen är estetisk. Steget ger plattorna mer textur vilket ger en något mer realistisk look.

Blanda vatten, salt, vanligt trälim och rågmjöl i ungefär lika stora delar. Eventuellt kommer du behöva lite mer vatten. Det är omöjligt att ange exakta mått då olika lim, olika mjöl, olika salt och olika vatten interagerar med varandra på olika sätt, så du får testa dig fram. Saltet är till för att hindra att mjölet möglar. Samma koncept som papier maché eller trolldeg helt enkelt. Blandningen ska i alla fall gå att måla på med en vanlig pensel och inte fylla igen alla detaljer du skrivit ut, utan tillåta mjölet att bilda små klumpar.

När detta är klart kan du lätta plattorna på tork i minst 24 timmar. Torktiden kan variera men ett dygn borde räcka. Om blandningen ännu är fuktig låt den stå ett dygn till.

Dina plattor ska se ut som något i denna stilen när allt är torrt.

Skapa textur

I nästa steg är det dags för spelytans textur. Detta är marken som de små äventyrarna ska gå på. Även om detta moment inte är nödvändigt så rekommenderar jag starkt att du gör det ändå. Plattornas ovansida är det man kommer titta på mest och därför är det här du ska lägga krutet när det gäller till den estetiska biten.

Det hela är okomplicerat. Trälim utspätt med lite vatten, penslas på ovansidorna varefter finkornigt sand störs över hela ytan. Ett tips är att inte köpa sand i hobbybutikerna. Se hellre med någon som äger en sandlåda ifall du kan få ett halvkilo. Det räcker säkert i flera år. När sanden torkat kan du sila den med en liten trådsil för att få den riktigt fin.

Även detta moment behöver cirka ett dygn i torktid.

Målningen

Då är det dags för målning. Den, enligt mig, roliga delen. Till detta är det viktigt att du använder akrylfärg. Dessa finns att köpa lite varstans. Själv har jag en ganska billig pysselbutik i närheten där jag köper mina färger. Dollarstore brukar också ha. Annars kan du säkert beställa. Du behöver absolut inte professionella konstnärsfärger utan de billigaste duger utmärkt så länge det är akrylfärg.

Det kan vara lockande att spraymåla för att öka hastigheten men det finns risk att drivmedlet i sprayburken smälter isoleringsmaterialet. Spray kommer heller inte komma in i alla små ojämnheter du skurit ut så du kommer i slutändan ändå få greppa penseln.

När vi talar om penslar så vill jag slå ett slag för IKEAs pensel MÅLA. Sex penslar för 24 kr är super. Dessutom är de faktiskt av ganska bra kvalitet så länge man tvättar ur dem med tvål och varmt vatten efter att man målat. Det är dessa jag använder för all min terrängmålning.

Nu när du har pensel och färg är det dags att skrida till verket. Häll ut lite färg i en plast- eller pappmugg och tillsätt lite vatten. Blanda sedan runt vattnet och färgen.

Du vill ha ungefär samma konsistens som mjölk. Färgen behöver vara så rinnig för att kunna leta sig ner i alla ojämnheter som du skurit ut. Var noga med att hjälpa färgen att komma åt verkligen allt.

Torktiden varierar så du får känna på färgen emellanåt. Men räkna med minst tolv timmar. Hur noga du än är, kommer dina plattor ha blåa fläckar där färgen inte nått. Detta är oundvikligt. Därför behöver vi måla dem en gång till. Den andra målningen går lyckligtvis snabbare då materialet suger mindre färg efter tidigare lim och färg.

När det andra svarta lagret är torrt är det dags att måla sanden i en brun nyans. Jag körde med en ljusbrun för att få lite kontrast från pjäsernas sidor. Även här gäller två lager för att färgen ska täcka ordentligt.

Det sista steget kallas “drybrush”. Kanske känner du till begreppet men för dig som är helt ovetande här är teorin – Doppa penseln i färg och torka av det mesta mot en torr duk. Dra penseln över en skrovlig yta för att låta den färg som är kvar träffa enbart upphöjningar i ytan.

Det är såhär vi ska jobba när vi målar plattornas sidor. Då de ska föreställa sten gjorde jag detta i följande steg: Från svart – Grå drybrush följt av vit drybrush.

“Marken” gjorde jag enligt följande steg: Från ljusbrunt – Drybrush med 50/50 ljusbrun och elfenben följt av enbart elfenben.

Om du följt stegen någorlunda bör ditt resultat likna detta.

Nästa steg är inte nödvändigt men ger alltihop en riktigt fin avslutande touch.

Resultatet

Sådär. Klart. Visst blir man stolt över sin skapelse. Här hemma blev plattorna en instant hit. Min dotter bygger banor och när denna artikel är färdigskriven om en liten stund, har vi planerat in en liten spelkväll. Min dotters alter ego i rollspel – Häxan Iris, har fått höra att där finns en drake i grottan och han vaktar en stor skatt. Detta måste undersökas.

Plattorna behöver inte nödvändigtvis vara grottor för den delen utan kommer säkert få föreställa höga bergstoppar i något framtida äventyr.

Nu kanske du undrar hur jag gjorde broarna som du ser på bilderna av slutprodukten. Det går att göra enkelt med glasspinnar, balsaträ, eller i brist på detta, Kartong. Jag har inte hunnit måla mina ännu men tanken är att de ska målas i en mörkbrun nyans. Det går också göra hängbroar vilket jag kanske visar i en framtida artikel.

Jag planerar att göra en del interiör till grottan. Sovsäckar, eldstad, kanske en stor kittel som grotthäxan kan koka råttor och ormar i, eller varför inte en but. Så om du gillade denna artikeln, titta in här igen för vem vet. Rätt vad det är, ligger här ett nytt projekt för dig och de små.

Att spela med små barn

Dino Helmefalk, från podden Vår blodiga historia, delar med sig av sina erfarenheter av att spela rollspel med små barn.

I denna artikel tänker jag dela med mig av mina tankar och erfarenheter kring spel med riktigt små barn. I mitt fall handlar det om min treåriga dotter. Idén till denna artikel kom till mig i samband med min aktivitet på sociala medier den sista tiden. Någon gång i oktober började jag dela med mig av våra spel med hjälp av foton och rapporter. Dessa delades i diverse spelforum på facebook och responsen har varit mycket god. En del småbarnsföräldrar har rentav hört av sig med förfrågningar om tips och tankar kring hur de kan närma sig spelandet med sina barn.

Det ska sägas på en gång. Jag är ingen pedagog. Jag är historiker och samhällsvetare och har som sådan, i princip noll erfarenhet av arbete med barn. Jag har ingen aning om forskning kring barns inlärning och vilka strategier som är hetast inom akademien. Jag är likaså av uppfattningen att de gamla egyptierna inte hade tillgång till föräldraböcker, föräldragrupper och föräldraforum. Inget ont om alla experter men man kommer långt genom att faktiskt lyssna på sin lilla ögonsten och försöka att interagera barnen på deras villkor. Alltså med regler och språk som de förstår. Detta är min grundläggande approach när det kommer till spel med mindre barn och hittills har det fungerat bra.

På ett barns nivå

Hur introducerar man ett mindre barn till rollspel, figurspel eller annat närliggande nördfenomen? När detta gjordes i min familj, utgick jag ifrån det mesta som är självklara drag inom genrerna historia och fantasy, är helt okänt för min dotter (Det gäller även sci-fi men jag är övertygad att fantasy och historia är enklare mark för mindre barn än det sistnämnda då sci-fi kräver en viss teknisk medvetenhet för att vara “logisk”.). För att komma runt detta började jag med att introducera henne för enkla och stilbildande koncept, ganska långt innan vi ens började spela rollspel.

Hennes första kontakt med riddare var på en medeltidsmarknad och jag har tagit med henne till massa slott, ruiner, runstenar, hembygdsparker etc. Ständigt berättades om vem som har bott här, vad platserna använts till och så vidare. Högst förenklat naturligtvis och så kan man stryka groteska och svåra ämnen som våld och död. Detta tidiga intresseskapande har burit frukt. Vi bor nära ett slott med fantastiska omgivningar och varje gång vi är där börjar min dotter berätta att “Där bor riddaren och prinsessan” eller “Där gick vattnet”, syftandes på den numera uttorkade vallgraven och så bor ju trollet under bron en bit bort såklart. När jag en dag tog upp en spelfigur så greppade hon direkt att detta är en riddare.

Nu menar jag inte att du som förälder måste följa mitt exempel och ägna dig åt historieundervisning för två – treåringar. Alla har inte möjlighet, lust, ork, kunskap, tid eller utrymme för detta. Det är okej, förbered dig helt enkelt på att spelandet inledningsvis kanske blir långsamt och spretigt då du måste bena ut massa begrepp och koncept. Använd i det fallet bildstöd. Min erfarenhet är att barn memorerar bilder bättre än ord och med hänvisning till min pedagogiska okunskap, är jag ändå övertygad att det någonstans bör finnas stöd för den slutsatsen inom vetenskapen med. Annars hade vi inte haft bilderböcker.

Era första spel

Jag ser två varianter när det kommer till spel med småbarn. Spel med figurer och spel utan figurer. Då jag i huvudsak är figurspelare, blev den varianten min naturliga ingång. Fördelen här är det redan nämnda bildstödet. En spelplan med hus, träd, staket, grottor och annan terräng, samt modeller som föreställer spelkaraktärer och fiender, är ju en form av bildstöd och hjälper den lilla äventyraren att visualisera det som sker. Inom rollspelscommunityn finns begreppet “theater of the mind”. Alltså den mentala visualiseringen av spelet. Detta fungerar utmärkt för tonåringar och vuxna. Men hjärnans theater kräver ju att vi är bekanta med kulisserna. En tvååring vet med största sannolikhet inte vad ett korsvirkeshus är till exempel. Då är det lättare att bara lägga fram en modell av ett sådant. Har du ingen modell, visa en bild. En bild förmedlar dock inte rumskänsla, alltså 3D, lika bra som en modell om äventyrarna nu skulle vilja smyga till husets baksida eller något. Ett hus behöver dock inte vara invecklade modeller utan skulle kunna vara en målad låda lika gärna. Min erfarenhet är därför att du bör inkludera modeller om det rör sig om små barn.

Nästa del som jag tycker är viktig att tänka på är igenkänningsfaktorn. Min dotter kan titta på samma avsnitt av Daniel Tiger, Greta Gris eller vad som nu är roligast, om och om igen. Barn gillar rutin och förutsägbarhet har jag fått lära mig. Utnyttja detta. Låt era första spel utspela sig i miljöer och inkludera djur, varelser och karaktärer som barnet är bekant med. Det egna huset kan ju utgöra en utmärkt plats för att starta ett äventyr. Huset kan ju såklart vara placerat i landet Masona, där Sagospelet Äventyr utspelar sig. Det är ju inte så att en treåring greppar konceptet “Sverige” ändå, om man nu inte valt en oroande nationalromantisk uppfostringsmodell. De första äventyren bör vara enkla. I min dotters och mitt fall har det rört sig om enkla så kallade “fetch quests” som går ut på att hon ska hämta föremål åt någon annan karaktär i spelet. Bagaren som tappat sina ingredienser, bonden vars ko sprungit iväg eller affären som har slut på äpplen, är några bra varianter. Fördelen med dessa är att den lille äventyraren kan få en belöning i form av en kaka, mjölk eller ett äpple (i verkliga livet) som tack för avklarat äventyr. Positiv förankring med andra ord.

Efter hand kan man sakta börja introducera lite mer fantastiska element och nya koncept. Hoppa inte på typ feodalismen eller maktintriger bland adelsfamiljerna direkt, men efter några spel kan du ju såklart testa intrigen: Den elaka bagaren vill lura den snälla bagaren på allt bröd. Stoppa honom.

Keep it simple

Som spelledare planerar vi ofta mycket. Det gör jag när jag ska spela med mina vuxna vänner också. Även då jag spelar med vuxna så struntar de ofta helt i mina intriger, plot hooks, intressanta karaktärer i världen eller fantastiska världsbyggande. De går helt sonika iväg och gör annat i spelet som intresserar dem mer. Om vuxna gör så, utgå från att din 3-4 åring, utan tvekan, ger blanka han där nere i dina förberedelser. Överarbeta det inte. Du kommer märka att improvisering också blir lättare när du som spelledare, inte begränsar dig själv med massa ramar som du skapat på förhand.

Det viktigaste av allt är kanske ändå att inte forcera. Det händer att de små inte vill spela. Ibland på flera dagar eller veckor. Tvinga dem inte men håll berättelserna levande. På senaste tiden, när detta skrivs, har min dotter inte varit jätteintresserad av att spela med figurerna men vi ersatte detta med godnattsagor av rollspelskaraktär. I en av dem hjälpte hon trollet att fånga bockarna Bruse exempelvis. Strunta i tärningarna och karaktärsbladen och kör friform. Håll kreativiteten vid liv. Det är den absolut viktigaste ledstjärnan som jag kan skicka med dig.