En liten förhandstitt på några bilder ur äventyret Holmgång till Sagospelet Skräck.
Sagospelet Skräck släpps till Bokmässan.
Sagospelet Skräck: Holmgång
malmfälten
Jag följde min far i skogen
Jag följde i unga år med min far ut i hjortronskogen. Endast tre och ett halvt år gammal plumsade jag runt mellan tuvorna och plockade hjortron på Tornedalens myrmarker. Just denna bild är tagen på en myr inte långt utanför Tärendö. Vi gick inte säsrkilt långt ut på myren, men det räckte för mig. Pappa lyfte mig till en början mellan tuvorna, men jag var otålig och när han bara skulle ta några bär till plumsade jag själv till nästa tuva. Mina barnstövlar klarade det såklart inte, så jag plurrade. Pappa tänkte åka hem med mig eftersom jag blivit blöt, men jag blev arg och ville stanna. Det fanns ju så många hjortron kvar…
Förutom att tjäna till hjortronplockning, var Tornedalens myrmark även jaktmark. I unga år började jag gå bredvid – eller snarare bakom. Tills jag började bära en Tikkan .222 för småvilt, som jag varvade med hagelbock. Medan jag vandrade markerna, stod på pass (här vid gränsen mellan Gällivare och Pajalakommun) eller vilade benen vid elden lyssnade jag till vinden och inbillade mig ibland att jag kunde höra melodier och sånger. Och så satte fantasin igång. Jag hade alltid en anteckningsbok och en blyertspenna jag kunde vässa med kniven jag gjort på slöjden i skolan med mig för att skriva ned idéer till spel och berättelser.
Men ibland satt vi också tysta och teg tillsammans. Vi lyssnade till vinden som smekte träd och mark, eldens lågmälda sprakande och syrsornas spel. I de stunderna föddes många av de ingredienser som sedermera letat sig in i Sagospelet Äventyr och framförallt Sagospelet Skräck. Redan i unga år fanns idén om ett skräckspel i Malmfälten, något jag ofta pratade om med två av mina närmsta vänner som jag känt sedan femårsåldern. Den ene av dem ligger nu på Gällivare kyrkogård. Den andre hittar jag femton mil norrut längs E4.
Nu under arbetet med Sagospelet Skräck har det blivit många resor genom minnets vindlingar. Det har medfört en känsla av nostalgi, en saknad av den tid som var då farsgubben var i livet och vi låg på varsin sida om lägerelden och filosoferade. Jag tror denna saknad och kärleken till markerna kommer väl till sin rätt i spelet.
Sagospelet Skräck kommer till hösten
Sagospelet Skräck skulle ha släppts redan, men vi fick skjuta på det av en mängd olika orsaker – de främsta problemen härrör till undertecknads besvär med handled, axlar och nacke som dragit ned på mängden timmar som kunnat läggas på detta efter jul. Arbetet har dock hela tiden puttrat på, merparten av materialet i boxen är färdigt och de två böckerna har fått illustrationer och omslag. Vi är dock inte riktigt där än att vi känner att spelet är klart. När GothCon – ett spelkonvent som hålls i Göteborg årligen (varje påsk) först ställde in (vi hade planerat att ha releasen där), började vi leka med tanken att skjuta på releasen ännu mer – förmodligen fram till Bokmässan i september. Vi nåddes sedan av beskedet om att konventet ändå blir av, men då var beslutet redan fattat.
Vi vet att det är många backare som väntar på spelet, och för att alla ni som stödde vår Kickstarter ska känna att vi inte sviker er, har vi planerat för ett extra häfte som kommer att skickas med utskicket. Detta häfte kommer enbart att tryckas för backarna – ett litet övertal kommer ordnas till frilansare, hjälpare och liknande, men de kommer inte att säljas någonstans, ens i vår webbshop.
Vi kommer även att släppa materialet som alpha-pdf så snart vi är nöjda, men detta material kommer i det stadiet inte att vara korrekturläst.
Här nedan ser ni lite material från spelet, i detta skick ännu inte korrekturläst.
Ber ödmjukast om ursäkt för förseningen.
Allt gott,
Daniel
Minnet av det som var
Under arbetet med Sagospelet Skräck har det varit ofrånkomligt att jag tänker mig tillbaka, på min uppväxt, på Malmbergets gator, Gropen och allt som är jämnat med marken. Nedanstående text har några år på nacken, men saknaden är fortfarande densamma.
Det är en ganska unik situation som utspelas i min barndoms hemtrakter. Malmberget, så som jag kände det, står med den ena foten i gropen och den andra på väg mot nya marker. En samhällsomvandling som är närmast unik i sitt slag. Men den har inte kommit plötsligt, utan smygande.
När jag växte upp var gropen redan där, långsamt smygande. Sakta hotade den att äta hela samhället. Jag gick högstadiet bara några hundra meter från stängslet som inhägnade rasriskområdet. Gruvan åt av urberget, likt termiter urholkades de bärande stommarna.
Beslutsamt. Tålmodigt. Envetet. Men hela tiden åt de mer.
Det var så det var. Genom gruvan andades samhället. Genom gruvan dog det. När det gick bra för gruvan gick det bra för samhället, som samtidigt åts upp.
På gatorna i Malmberget formades jag till att bli den jag är. Där besökte jag om lunchrasterna leksaksbutiken för att titta på rollspelshyllan. Där jagade jag efter Star Wars-figurer och blev känd som den där Star Warsgalningen. Där blev jag slagen och knivhotad, hittade mitt första jobb och kysstes för första gången. Där gick jag med i facket, blev anfallen av en knarkare och köpte min första tidning av tveksam karaktär.
Vissa av de där avgörande ögonblicken hade jag gärna varit utan. Det är inte jätteroligt att bli jagad klockan tre på natten av en kille som fått snedtändning, jag hade gärna sluppit undan den hårda mobbingen. Men ändå. Det är där jag växte upp.
Jag såg hur butikerna stängdes, en efter en. Hur vakanta lokaler gapade tomma. Det var med sorg jag såg hur mina barndomskvarter jämnades med marken då utflyttningen blivit för stor. Hur gropen smygande försiktigt, nästan omärkligt, åt av samhället. Hur kvarter åts upp, hur stängslet flyttades ut.
Och nu. Nu är snart inget kvar. Den samhällsomvandling som Malmberget står inför är oåterkallelig. Kvarter ska rivas och nya byggas. Dragkamp mellan kommun och gruvbolag om vem som ska stå för vad. Ingångna avtal som inte följs, stora rubriker. På håll betraktar jag hur samhället delar sig, på var sin sida av gruvbolaget LKAB. För eller emot. Hot om nedläggning. Utan gruvan inga jobb. Utan jobb inget samhälle. Men jag kan inte låta bli att tänka att det är en växelverkan. Att de båda behöver varandra. Och att det statliga storbolaget har råd att betala. Att följa överenskommelsen de redan träffat med kommunen.
Hur det än blir, de gator där jag vandrat i midnattssol ska snart inte finnas kvar. Hur värderas det? När man får lämna hus och hem där minnena bor i väggarna? Kan gruvbolaget ersätta något sådant?
Det händer att jag drömmer mig tillbaka, till tiden då somligt var bättre än nu. Min far hade inte lämnat oss då hans hjärta plötsligt gav upp, kompisgänget var fortfarande samlat för fotboll, rollspel och te. Min barndoms kvarter fanns kvar. Jag vet att det är nostalgi. Den tiden kommer aldrig åter och även om jag kunnat gå på samma gator hade det förflutna fortfarande legat lika långt bort.
Istället är jag nöjd på den plats i livet där jag befinner mig nu. Jag sätter mig ibland i bilen och styr färden norrut. Men det är med Malmberget som med min fars grav i Tärendö. Jag besöker den sällan, men minnet bär jag för alltid med mig i mitt hjärta.
Daniel Lehto
Du backar Sagospelet Skräck på Kickstarter här: https://www.kickstarter.com/projects/sagospeletaventyr/sagospelet-skrack