Jag följde min far i skogen

Jag följde i unga år med min far ut i hjortronskogen. Endast tre och ett halvt år gammal plumsade jag runt mellan tuvorna och plockade hjortron på Tornedalens myrmarker. Just denna bild är tagen på en myr inte långt utanför Tärendö. Vi gick inte säsrkilt långt ut på myren, men det räckte för mig. Pappa lyfte mig till en början mellan tuvorna, men jag var otålig och när han bara skulle ta några bär till plumsade jag själv till nästa tuva. Mina barnstövlar klarade det såklart inte, så jag plurrade. Pappa tänkte åka hem med mig eftersom jag blivit blöt, men jag blev arg och ville stanna. Det fanns ju så många hjortron kvar…

Förutom att tjäna till hjortronplockning, var Tornedalens myrmark även jaktmark. I unga år började jag gå bredvid – eller snarare bakom. Tills jag började bära en Tikkan .222 för småvilt, som jag varvade med hagelbock. Medan jag vandrade markerna, stod på pass (här vid gränsen mellan Gällivare och Pajalakommun) eller vilade benen vid elden lyssnade jag till vinden och inbillade mig ibland att jag kunde höra melodier och sånger. Och så satte fantasin igång. Jag hade alltid en anteckningsbok och en blyertspenna jag kunde vässa med kniven jag gjort på slöjden i skolan med mig för att skriva ned idéer till spel och berättelser.

Även denna bild är tagen på den Tornedalska sidan av kommungränsen. Vid mina fötter en av min farbrors gråhundar. Själva hade vi en finsk spets vid namn Tessa, tills hon blev sjuk och vi skaffade en blandras, Lukas. Vid lägereldarna och bastun vid skogskojan kunde vi prata om livet, högt och lågt eller om fria fantasier. En av höstarna när de regnade särskilt mycket läste jag Stephen Donaldsons krönikor om antihjälten Tomas Covenant, vilka gjorde intryck på mig kanske främst genom det svulstiga språket. Även pappa läste mycket fantasy. Tolkien var favoriten hos oss båda.

Men ibland satt vi också tysta och teg tillsammans. Vi lyssnade till vinden som smekte träd och mark, eldens lågmälda sprakande och syrsornas spel. I de stunderna föddes många av de ingredienser som sedermera letat sig in i Sagospelet Äventyr och framförallt Sagospelet Skräck. Redan i unga år fanns idén om ett skräckspel i Malmfälten, något jag ofta pratade om med två av mina närmsta vänner som jag känt sedan femårsåldern. Den ene av dem ligger nu på Gällivare kyrkogård. Den andre hittar jag femton mil norrut längs E4.

Jaktstugan i verkligheten och i spelet. Illustration av Peter Svärd.
Jaktstugan som förekommer i Sagospelet Skräck har en verklig förlaga. Här har jag sovit många höstnätter.
Denna jaktkoja har jag sovit i många septembernätter. Den gick inte att nå med bil, så vi tog våra Tretorn och vandrade dit. Järnkaminen gav behaglig värme. Om kvällarna, innan det blev för mörkt, kunde man sitta vid en lägereld utanför stugan och spana ut över myren och upp mot berget.

Nu under arbetet med Sagospelet Skräck har det blivit många resor genom minnets vindlingar. Det har medfört en känsla av nostalgi, en saknad av den tid som var då farsgubben var i livet och vi låg på varsin sida om lägerelden och filosoferade. Jag tror denna saknad och kärleken till markerna kommer väl till sin rätt i spelet.

Vad gömmer sig egentligen i myren? Illustration av Richard Svensson.
Spelets omslag innehåller flera av ingredienserna från ovan: myrmarken, den ensliga jaktstugan, höstens mörker.

Sagospelet Skräck: Peter Svärd

Möt teamet bakom spelet. Idag är det den mångsidige illustratören Peter Svärds tur.

Berätta om dig själv, vem är du?

Peter Svärd från Malmö. Arbetar som Art director på “fritiden” och med spelkonstruktion, illustration, lajv och Magiska Malmö på som arbete. Eller om det var tvärsom?

Vad har du för bakgrund i hobbyn?

Har spelat rollspel, lajv och figurspel sedan mitten av 80-talet. Arrangerat både lajv och rollspel på konvent sporadiskt sedan1988. Började skapa egna spel med vännerna i Gigantoskop där min roll främst var illustration och formgivning. 

Berätta om ditt arbete med Sagospelet Skräck.

När jag fick möjligheten att arbeta med illustrationer till Sagospelet Skräck så var jag lite fundersam över vilken stil jag skulle välja. En mjukare cartoon stil eller lite hårdare. Jag tror ni förstår att valet föll på lite “skräckigare” stil. När jag tagit mig an illustrationerna så har arbetet nästan alltid varit till 100% på min Ipad med start i en enkel skiss för att sedan lägga ett svart tuschlager på figuren. Efter det lagt lite flödigare färger och några lager med textur och färg. Jag satte tidigt en färgskala som jag försökt hålla mig till med undantag av några särskiljande färger där det behövts. I några fall har jag fått fotografiska förlagor på platser av Daniel som jag illustrerat och försökt göra läskigare än förlagan. Kaptenspelet och Berget har fått läskigare ljus. Skolan har fått underlig varelser i fönstret till exempel. Jag älskade att rita några av monstren. Mina favoriter att rita var mylingen och draugen. 

Vilka var dina egna influenser till det du illustrerade för spelet?

Svår fråga. Jag har så många olika influenser att det är svårt för mig att skilja ut någon speciell. Jag har alltid läst mycket serier och illustratörer som inspirerat mig är Mike Mignola (Hellboy) med sina skarpa, tunga skuggor och stiliserade personligheter, Glenn Fabry som gjort många härliga serier och omslag till Hellblazer och Preacher till exempel.

Vilken typ av skräck läser du själv?

Genom åren har jag läst mycket Lovecraft eftersom jag spelat mycket Call of Cthulu. Även läst en hel del Clive Barker och Brian Lumley. En annan favorit är Graham Masterton. Tror att den mesta skräckinspirationen kommer från den gamla bokserien Kalla Kårar som jag samlade ihop en nästan komplett serie av. Men nu är den borta. Den mesta nya skräcken kommer från serier som Hellblazer och Hellraiser för min del. Dennis Wheatley läste jag mycket i unga år och han är fortfarande en favorit med sin ockult andliga skräckmagi.

Vad är dina planer för Sagospelet Skräck, kommer du att illustrera mer material till spelet?

Jag tycker att det hade varit väldigt roligt att rita mer till Sagospelet Skräck. Så jag hoppas på möjligheten.

Fakta om mig

Familj: Min fantastiska fru Anja och min otroliga dotter Tove

Fem bästa skräckromanerna: Case of Charles Dexter Ward och Pickman´´ model av Lovecraft, Hanteringen av odöda – John Ajvide Lindqvist , Devils of D-day och Feast av Graham Masterton, The devil rides out – Dennis Wheatley

Fem bästa skräckfilmerna: Hellraiser, Alien, Omen 1-3, Evil Dead, The Excorcist

Rollspelsanekdot:  Ett stort minne var arrangemanget som jag och Peter Hansson gjorde på spelkonventet SydCon. Vi satte upp ett figurspelsdiorama som byggde på Mordheim (figurspel) och Diablo (datorspel). Vi hade byggt fem olika dioramor för en spelgrupp att ta sig igenom. Precis som i Diablo så skulle man leta i kistor och sparka sönder tunnor för att hitta saker och Peter hade skrivit ett datorprogram som (precis som dataspelet) slumpade ut saker åt spelarna. Sista banan var ett enormt bergsrum i underjorden med en röd flod och ett golv av dödskallar. Ur centrum i golvet, genom ett moln av rök, kom en megastor Diablo -demon upp och skrämde ihjäl spelarna. Det var häftigt att se och väldigt kul att bygga.

Sagospelet Skräck – Kartan över Malmberget

När jag kontaktade Pär Lindström inför Sagospelet Skräck var han direkt på hugget. Han har jobbat med våra kartor tidigare, han gjorde t ex världskartorna till Sagospelet Äventyr och jag visste att han var en mycket duktig och driven medarbetare. Jag började med att skicka en förklaring av vad jag ville ha: murriga, ödesmättade starka färger, lite mer rollspelston än kommunkarta, och bifogade en skärmdump med mina kluddar på, vilket han skulle utgå från.

Mina vackra anteckningar till kartritaren Pär Lindström.

Ganska snart hörde Pär av sig. Han hade börjat på kartan och skickade en work in progress:

Pärs work in progress.

Även om det var på ett tidigt skede så kunde jag se att allt gick åt rätt håll. Vilket snart bekräftades av nästa uppdatering jag fick.

Kartan hade nu börjat ta form ordentligt. Färgerna kändes som helt rätt början. För tydlighetens skull skickade jag några förtydligande skisser. Rivningen av Malmberget har gått fort, men några ställen ville jag fortfarande ha kvar – som Fokushuset och Fokuslängan. Till slut bestämde jag mig dock för att de kunde ritas in som rivna hus. Dessutom har jag tagit mig den konstnärliga friheten att lägga till ett äldreboende som har en ganska stor betydelse för handlingen. Den skarpögde med god lokalkännedom kanske kan se detta på kartan.

När jag fick nästa uppdatering, hade kartan nu börjat bli mer färdig. Gropen har fått sitt djup, färgerna har murrats till och känslan är lite mindre ren. Ännu mindre cleant kändes det på nästa version:

Jag kunde inte vara mer nöjd. Pär Lindström fångade som alltid andan i det jag ville förmedla. Det som återstod var gatunamn, ram och lite grafik. Så jag satte mig en kväll och petade lite i detta.

Och där är jag nu. Grafiken är fortfarande work-in-progress, några foton ska göras om till illustrationer, fonter och text finputsas, centreras och justeras. Men nu får man ett hum och vart det är på väg.

Ett enorm stort tack till Pär Lindström för hans kartor, jag är helt såld och hoppas ni också är det!