Jag heter Alexander Fahlander och jag är manusförfattare och spelskribent, som nu också håller på att slå in på lärarbanan. Vid sidan av detta är jag en stor spelälskare, framförallt rollspel av olika slag får mitt hjärta att klappa.
Vad har du för bakgrund i hobbyn?
Jag började spela rollspel när jag var 11 år, och det har haft en påtaglig inverkan på mitt liv sedan dess. Jag har varit spelledare från absoluta början, vilket har format hur jag ser på och formar berättelser, vilket har lett mig till där jag är idag. Att skriva för rollspel är en dröm som har slagit in.
Berätta om ditt arbete med Sagospelet Skräck.
Jag har varit med och utvecklat grundboken, arbetat med reglerna och skrivit äventyr.
Vilka var dina egna influenser till det du skrev för spelet?
När jag började med projektet fick jag direktiven ”Scooby Doo möter Buffy och vampyrerna i en svensk mellanstadiemiljö”, och det högg tag i mig. Även Stranger Things smög sig in i inspirationssoppan, tillsammans med några egna mardrömmar och orosmoment från min egen mellanstadietid. Sen får man inte glömma Mikael Niemis böcker, Blodsugarna och Kyrkdjävulen.
Vilken typ av skräck läser du själv?
Det är blandat, men jag är särskilt förtjust i kosmisk skräck. H. P Lovecraft är en stor favorit av den anledningen, men både Anders Fager och Stephen King slinker med.
Vad är dina planer för Sagospelet Skräck, kommer du skriva mer material till spelet?
Jag är definitivt intresserad av att skriva mer material, möjligen fler äventyr och berättelser.
Fakta om mig
Familj: En förstående fru och alldeles för många plastfigurer.
Fem bästa skräckromanerna: The Shadow Over Innsmouth (1936), The Call of Cthulhu (1928), The Color Out of Space (1927),Svenska kulter (2009) och The Shining (1977)
Fem bästa skräckfilmerna: Barnhemmet (2007), Besökarna (1988), The Conjuring (2013), Apostle (2018) och The Wicker Man (1973)
Rollspelsanekdot: En av de mysrysigaste sakerna som jag har upplevt var att spela ett jultemat skräckscenario, som handlade om gamla studenter som återvänder till sitt gamla universitet för en årlig jultradition. Klassiska carols (framförda av barnkörer) har sällan gömt lika mycket fasa och mörker!
Lägenhetsområdet Tallbacka, på Mellanområdet i Malmberget. Kvarteret revs under utflyttningen. Några år senare restes ett villakvarter på platsen. Vi bodde i hörnlägenheten på bottenvåningen i huset på bilden. Foto av Tyko Lehto.
Under arbetet med Sagospelet Skräck har det varit ofrånkomligt att jag tänker mig tillbaka, på min uppväxt, på Malmbergets gator, Gropen och allt som är jämnat med marken. Nedanstående text har några år på nacken, men saknaden är fortfarande densamma.
Det är en ganska unik situation som utspelas i min barndoms hemtrakter. Malmberget, så som jag kände det, står med den ena foten i gropen och den andra på väg mot nya marker. En samhällsomvandling som är närmast unik i sitt slag. Men den har inte kommit plötsligt, utan smygande.
När jag växte upp var gropen redan där, långsamt smygande. Sakta hotade den att äta hela samhället. Jag gick högstadiet bara några hundra meter från stängslet som inhägnade rasriskområdet. Gruvan åt av urberget, likt termiter urholkades de bärande stommarna.
Beslutsamt. Tålmodigt. Envetet. Men hela tiden åt de mer.
Det var så det var. Genom gruvan andades samhället. Genom gruvan dog det. När det gick bra för gruvan gick det bra för samhället, som samtidigt åts upp.
Mitt unga jag, formad till den jag är i Malmberget. Foto av Tyko Lehto.
På gatorna i Malmberget formades jag till att bli den jag är. Där besökte jag om lunchrasterna leksaksbutiken för att titta på rollspelshyllan. Där jagade jag efter Star Wars-figurer och blev känd som den där Star Warsgalningen. Där blev jag slagen och knivhotad, hittade mitt första jobb och kysstes för första gången. Där gick jag med i facket, blev anfallen av en knarkare och köpte min första tidning av tveksam karaktär.
Vissa av de där avgörande ögonblicken hade jag gärna varit utan. Det är inte jätteroligt att bli jagad klockan tre på natten av en kille som fått snedtändning, jag hade gärna sluppit undan den hårda mobbingen. Men ändå. Det är där jag växte upp.
Jag såg hur butikerna stängdes, en efter en. Hur vakanta lokaler gapade tomma. Det var med sorg jag såg hur mina barndomskvarter jämnades med marken då utflyttningen blivit för stor. Hur gropen smygande försiktigt, nästan omärkligt, åt av samhället. Hur kvarter åts upp, hur stängslet flyttades ut.
Och nu. Nu är snart inget kvar. Den samhällsomvandling som Malmberget står inför är oåterkallelig. Kvarter ska rivas och nya byggas. Dragkamp mellan kommun och gruvbolag om vem som ska stå för vad. Ingångna avtal som inte följs, stora rubriker. På håll betraktar jag hur samhället delar sig, på var sin sida av gruvbolaget LKAB. För eller emot. Hot om nedläggning. Utan gruvan inga jobb. Utan jobb inget samhälle. Men jag kan inte låta bli att tänka att det är en växelverkan. Att de båda behöver varandra. Och att det statliga storbolaget har råd att betala. Att följa överenskommelsen de redan träffat med kommunen.
Hur det än blir, de gator där jag vandrat i midnattssol ska snart inte finnas kvar. Hur värderas det? När man får lämna hus och hem där minnena bor i väggarna? Kan gruvbolaget ersätta något sådant?
Det händer att jag drömmer mig tillbaka, till tiden då somligt var bättre än nu. Min far hade inte lämnat oss då hans hjärta plötsligt gav upp, kompisgänget var fortfarande samlat för fotboll, rollspel och te. Min barndoms kvarter fanns kvar. Jag vet att det är nostalgi. Den tiden kommer aldrig åter och även om jag kunnat gå på samma gator hade det förflutna fortfarande legat lika långt bort.
Istället är jag nöjd på den plats i livet där jag befinner mig nu. Jag sätter mig ibland i bilen och styr färden norrut. Men det är med Malmberget som med min fars grav i Tärendö. Jag besöker den sällan, men minnet bär jag för alltid med mig i mitt hjärta.
Monster var den andra produkten vi släppte till Sagospelet Äventyr. Supplementet kom samma år som spelet, vi hade jobbat på de båda parallellt. Att det tog ytterligare några månader att få klart Monster berodde mest på att vi inte var beredda på den stora efterfrågan.
Bilden ovan är från omslaget till offset-versionen. Den är illustrerad av Richard Svensson. Men den första utgåvan, som endast fanns som print-on-demand under en kort period, var sjavigt tecknad av mig:
Mitt ursprungliga omslag, innan Richard kom in i bilden.
Alla exemplar av denna utgåva är borta, så jag har tyvärr inte kvar något eget arkivexemplar. Man kan se att idéerna från omslaget är förädlade i Richards version, och detaljen med att vandraren läser Monster och på så sätt missar alla monster runtomkring, är helt och hållet Richards idé.
Monster sålde mycket bra, och är nog fortfarande, vid sidan av grundspelet, vår i särklass mest sålda produkt.
Ett antal år senare var det dags för en ny utgåva, kraftigt uppdaterad och expanderad. Richard fick då i uppdrag att göra en nytagning på ett gammalt omslag vi haft för ett fansin jag och mina vänner gjorde på nittiotalet. Självklart tillfrågades originalartisten som sa ja. Och vid sidan av omslaget för grundboxen är det denna omslagsbild vi fått mest positiva hejrop om.
Vi har stämt träff på nätet. Daniel har bett mig göra intervjun, vilket vi ska vara tydliga med redan från början. Jag fick samtidigt fria händer att fråga vad som helst, vilket också var ett krav från min sida och något Daniel insisterade på. Han lovade att publicera den oavsett. Och lite konstigt kändes det att göra intervjun med uppdragsgivarensjälv.
Text: Johan Svensson
Bilder: Johan Svensson (screenshots) och Daniel Lehto (kollage, omslagen av Christer Larsson och Kent Wingsund), omslaget till Sagospelet Äventyr illustrerat av Richard Svensson.
Under mötet skrattar Daniel ofta och länge. Han ger ett avslappnat men ganska trött instryck. Men så sköter han sitt förlag, deras webshop, Fria Ligans support, översätter Teenage Mutant Ninja Turtles för Ades Media och har en hel den andra järn i elden.
Daniel Lehtos spel har sålt över 20.000 exemplar sedan starten för tio år sedan, men spelen syns inte så mycket på spelforumen. När jag frågar Daniel om detta skrattar han lite ansträngt och jag undrar om jag sagt något dumt. Kanske intervjun är över innan den börjat?
Daniel pratar mycket och fort och ibland får han backa för att korrigera något han just sagt. ”Du vet, min mun rör sig utan att jag hinner med ibland.”
Daniel: Nej då, jag fattar vad du menar. Det finns andra som ifrågasatt försäljningssiffrorna i relation till antalet inlägg om Sagospelet Äventyr på sidan rollspel.nu. Själv ser jag det inte som konstigt, mina spel fokuserar på familjer och en yngre publik. De riktar sig inte till den genomsnittliga rollspelaren, även om jag gärna hade sett att fler vuxna spelare insett att spelet kan vara även för dem. Men, den publik vi har, är ofta inte bekanta med rollspel sedan tidigare, så de hänger inte på rollspelssidorna.
Jag: Jag förstår. Och det var inte menat som kritik, mer en fundering. Du syns inte så mycket i olika medier som andra rollspelsskribenter. Är det ett medvetet val?
Daniel: Jag… Inte helt och hållet. Tror jag. Jag har gjort mycket intervjuer, varit med på tv och i radio. Några poddar. Men nej, jag tillhör nog inte någon av de mer aktiva.
Jag: Varför?
Daniel: Svårt att säga. Men det beror nog mycket vilket varumärke man stämplar på sig, och på min publik.
Jag: På vilket sätt?
Daniel: Som… Ja, som jag sa. De som spelar mina spel är inte i första hand del av hobbyn sedan tidigare. De är förskolebarn, barn i låg-, mellan- och högstadiet och föräldrar. Inte så ofta hardcore gamers. Det var så ibörjan, men inte längre.
Jag: Jag har hört från många håll att ditt spel är den nya generationens Drakar och demoner. Stämmer det?
Daniel: Nja, det beror nog på vad du menar. Drakar och demoner har en helt annan framtoning, inte minst bildmässigt. Det är ett starkt varumärke som fortfarande attraherar en publik som var med då, och de har ju i många fall barn nu.
Jag: Var det inte lite det du sålde in ditt spel på från början?
Daniel: Nja… Jag tror mer det var ett spel vi tyckte om. Jag tror det viktigaste är att göra något man själv gillar. Dels så man kan stå för det, dels för att det är så mycket roligare.
Jag: Så hur känns det nu när Drakar och demoner är på väg ut igen?
Daniel: Jag var ganska orolig för den konkurrensen när Dod16 lanserades. Men det märktes inget på försäljningen. Jag tror det är delvis olika målgrupper. Min målgrupp går ända ned till femårsåldern. Drakar startar nog runt tio.
Jag: Men är inte många av era produkter lite avancerade för en femåring?
Daniel: Så är det. Men jag tror att det mesta materialet går att tillgodogöra sig med en förälder eller ett storasyskon. Rollspel är ju tänkt att spelas i grupp, och mitt i första hand av familjer. Så det är klart det förutsätter engagemang från föräldrar. Ja, eller pedagoger.
Jag: Så du är inte orolig för konkurrensen från originalet?
Daniel: Jag förstår du menar rollspelsoriginalet, men nej, spelen är så pass olika.
Jag: Du har även skrivit för NeoTech2, Fantasy!, Chock och Call of Cthulhu?
Daniel: Ja, vilket var roligt. Jag fick många reaktioner på det. I alla fall de senare. N2 redigerade jag mest texter till. Men för Cthulhu, en del tyckte det var kul att jag var samma Lehto som gjort Sagospelet (Äventyr). Andra har bara hört av sig uppskattande och berättat hur bra introäventyret i Call of Cthulhu var. Det värmer.
Jag: Hur gammal var du när du började med rollspel?
Daniel: Jag var sju år, och det första jag spelade var Drakar och demoner.
Jag: Det är ganska ungt…
Daniel: Ja, men det var inget konstigt. Det var väldigt många i samma ålder som började spela då. Och min bror som spelade med oss var tre år yngre.
Jag: Drakar och demoner?
Daniel: Ja, precis. Och sen Mutant och Chock.
Jag: Var det inte mastiga spel för en sjuåring?
Daniel: Jo, det var det väl. Vi hade inte många rätt i regelväg, men det gjorde inte så mycket. Vi hade kul, och en ny värld öppnade sig. Det var huvudsaken.
Jag: Visste du då att du skulle bli rollspelskonstruktör?
Daniel: Ha ha, nej, sånt kan man inte veta.
Daniel skrattar ofta och mycket under intervjun.
Jag: Men jag har hört dig säga det i något sammanhang.
Daniel: Ja, alltså. Jag visste att jag ville bli det. I tvåan frågade lärarinnan vad vi ville bli när vi blev stora. Jag svarade: Skriva böcker och rollspel. Varpå hon svarade: Men vad vill du jobba med på riktigt?
Jag: Men nu är du där. Hur känns det?
Daniel: Det känns bra! Jag menar, det är en konstruktiv hobby. Jag vet inte om den attraherar kreativa människor, eller om kreativiteten föds av spelandet – eller om det är en växelverkan, men jag har alltid skapat, i någon form. Oftast skrivit, men även målat och tecknat. När jag var riktigt liten skrev jag uppslagsverk som var flera skrivböcker långa om rymden och dinosaurier. Efter det hade jag en period där jag skrev fabler, sf och fantasyhistorier. Sedan kom rollspelsskapandet.
Jag: Den perioden kanske aldrig gick riktigt över?
Daniel: Ha ha. Nej, det har du rätt i. Den pågår än och jag ser inga tecken på att den mattas av.
Jag: Du har även varit fansinskapare?
Daniel: Ja, vi startade ett fansin 91… Eller om det var 92. Däromkring. Tidningen hette Weird Quest. I ett nummer var en kompis chefredaktör. Sen hoppade han av, och jag röstades fram av kompisgänget att ta över. De gick bra tills den förre redaktören fick veta att vi tänkte fortsätta.
Jag: Vad hände då?
Daniel: Ja, alltså. Jag och min vän, hade gått igenom mycket ihop redan då, i högstadiet: vi hade burit in några tiolitershinkar med sand i hans rum för att bygga ett ökenlandskap, och…
Jag: Förlåt att jag avbryter, men det där låter spännande!
Daniel: Tja, inte så, egentligen. Vi var dedikerade och tänkte inte riktigt.
Jag: Men… Hällde ni ut det på golvet, eller vad gjorde ni med sanden?
Daniel: Ha ha, nej, vi var unga och dumma, men inte SÅ dumma. Vi hade såklart byggt ihop några stora kartonger att hälla sanden i.
Jag: Mycket bättre! (Skratt) Men tillbaka till din vän, ni hade precis röstat fram dig.
Daniel: Ja, och han fick höra det. På många sätt var vi nog lite av rivaler, men det sporrade oss. Nå, han bröt med oss ett tag – eller med mig i alla fall – och skulle göra ett eget fansin. Det gick inte, så efter ett tag kom han tillbaka och sa: Ja, du är bättre på att göra klart saker än mig. Och jag sa: Och du är bättre på idéer. Och det var det. Vi var vänner igen.
Jag: Och hur gick det med fansinet?
Daniel: Bra. Eller okej. Vi sålde väl några hundra exemplar per nummer. Tror vi peakade vid nummer fyra, den prånglade vi ut flera hundra av. Sen drev jag vidare fansinet på egen hand när intresset och tiden inte räckte för de andra längre.
De sex nummer som kompisgänget gjorde under nititotalet. Resterande 13 nummer skrev Daniel ensam.
Jag: Vad skrev ni om?
Daniel: Sånt vi gillade. Star Wars, Mutant, lite mer Star Wars, och så min fantasyvärld.
Jag: Jag läste någonstans att den världen blev Masona. Stämmer det?
Daniel: Ja, och nej. Delar av den finns kvar i Masona. Främst på Nordhelm. Brandenwelds union är taget nästan rakt av, liksom Daaron Dhul. Även ön Alea Masona kom därifrån, fast med annat namn då. Men världen som helhet är ett hopkok från mina och Björn Flintbergs tankar. Björn kom på att det skulle vara en skivvärld, och fantasins källa, liksom slukhålet är hans idéer från början. Sedan byggde vi ut havet runt Alea Masona och prinsessan Inas ö med en arkipelag, och skapade nya öar och riken.
Jag: På tal om Björn. Varför lämnade du Eloso? (Här sitter Daniel tyst en stund innan han svarar.)
Daniel: Jag… Vi jobbade väldigt intensivt ihop under tre års tid. Vi var inte alltid överens, men vi var duktiga på att lösa problem när de uppstod. Framför allt var vi bra på dialog. Och vi jobbade vansinnigt mycket båda två.
Jag: Fast det var inget svar på frågan. Vad hände?
Daniel: Inget hände. Eller, det är klart. Det hände saker hela tiden. Vi hade ett vansinnigt tempo. Somligt hanterades bra, annat mindre bra. Som det brukar vara. Men vi blev inte ovänner eller så. Det var mer… Jag tror vi drog åt olika håll i slutändan. Björn hade inlett arbetet med Cthulhu, och vi hade redan tidigare tagit in Jonas Larsson till Chock. Och det behövdes, men jag tappade lite bollen. Det var spelen jag ville jobba med, men nu satt jag fast med massor av externa skrivjobb som tog all tid, medan jag såg hur… det jag egentligen ville göra sköttes till stora delar utan mig. Så det var nog där någonstans jag började fundera över framtiden, och började knäcka extra som kundsupport för Fria Ligan. Ett problem var säkert att jag nog är lite ensamvarg när det kommer till mina egna alster. Jag vill inte ha för mycket inblandning där. När jag skriver för andras verk finns inte den prestigen. Sen är det klart att dynamiken förändrades när vi tog in fler delägare, även om alla är bra killar, men det blev ju fler viljor.
Daniel pratar stundtals lika mycket med händerna.
Jag: Det var inga hårda ord när du lämnade?
Daniel: Nej, absolut inte. Som jag sa innan kunde vi alltid lösa de problem som uppstod, vi var båda bra på att prata och för det mesta ganska prestigelösa. Vi pratar med varandra på nätet, jag och Björn. Men vi jobbar mycket båda två så tiden rinner ofta iväg och vi ringer kanske inte så ofta som vi skulle vilja.
Jag: Vems var beslutet?
Daniel: Mitt. Eller, det blev ju ett gemensamt beslut av mitt beslut.
Jag: Har du något projekt på gång med Eloso?
Daniel: Vi får se.
Jag: Annars tror jag det finns många som vill se något nytt till Call of Cthulhu från dig. Eller varför inte till något annat skräckspel, som Väsen?
Daniel: Det finns inget planerat, och Call (of Cthulhu) krockar lite med Sagospelet Skräck. Inte för att det är samma typ av skräck – alls, utan för att jag rör mig mycket i Malmfälten och Tornedalen i det spelet. Det är där jag skriver den bästa skräcken. Men kanske något som inte rör sig i de trakterna? Vi får se.
Jag: Där du växte upp. Är du tornedaling?
Daniel: Alltså det här med etiketter. Det är svårt. Min farmor invandrade från Finland som ung, träffade farfar och hamnade i Tärendö. Där växte jag upp om somrarna. Vi åkte dit om loven vintertid. Men större delen av året växte jag upp i Malmberget. Jag vet inte om jag är tornedaling, jag behärskar inte språket meän kieli, men Tärendö kan vara det ställe där jag känner mig som mest hemma. Där har jag trampat myrmarker och jaktmarker, där har jag bäckfiskat och matat myggen. Malmberget fyllde en gång samma funktion, men det är delvis sorgligt att åka tillbaka. Barndomens kvarter finns inte kvar och jag känner mest ledsamhet när jag ser det. I Tärendö är det mer likt hur det var då. Tiden har varit snällare där.
Jag: Jag har följt dina krönikor i Kommunalarbetaren och Arbetet. Där har det verkat som att du har en komplicerad relation till Malmberget.
Daniel: Jo. Ja. Så är det. Det var gatorna och kvarteren där jag blev slagen, knivhotad, jagad och tvingad att gå barfota i trettio minusgrader utan att någon vuxen ingrep. Men någon måste ha sett. Det kunde hända mitt på ett villakvarter, på dagen. Men ingen vuxen sa ifrån. Så det är blandade känslor, och många minnen är inte behagliga.
Jag: Du har skrivit i dina krönikor om att du äter SSRI. Beror det på sånt som hände då?
Daniel: Ja du… Det går inte att veta.
Jag: Varför äter du SSRI?
Daniel: För att må bra. Utan det har jag katastroftankar och panikångest. Med medicinen, SNRI, har jag det inte. Jag äter Venlafaxin. Det har jag gjort i sju år. Innan dess Citalopram. Jag mådde bra på det också, men SNRI har ändå tagit mig ytterligare ett steg uppåt. Bytet kom sig av att min läkare trodde jag mådde sämre på min dåvarande medicin, fast det var den berömda väggen jag gått in i. Så medicinbytet skulle nog inte behövts.
Jag: Känner du av några bieffekter?
Daniel: Nej, inte desto mer. Jag kan fortfarande gråta när jag ser filmer och känna musiken som gåshud över kroppen, så jag är inte dämpad på det sättet. Det jag känner av är yrselattacker när jag glömmer ta den. Inte på en gång, det kommer oftast framåt eftermiddagen eller kvällen. Och det är först när yrselattackerna börjar som jag inser att jag glömt mitt piller.
Jag: Var i livet befinner du dig nu?
Daniel: I Bureå. Ha ha. Men stolt pappa till tre barn, min äldste, Sappho och två betydligt yngre bröder på 4 och 6, lyckligt gift med världens mest underbara fru. Vi sköter tillsammans kundsupporten åt Fria Ligan, driver Webshop och förlag och skapar spel, så vi jobbar ihop sju dagar i veckan. Ja, vi har två katter också.
Jag: Det låter som att du är nöjd?
Daniel: Mycket!
Jag: Vad är du mest nöjd med i spelväg 2021?
Daniel: Det har släppts mycket bra grejer. Men spontant… När det gäller andras grejer skulle jag säga att Journeys in Middle-Earth är en favorit. Eller släpptes det tidigare?
Jag: Det var tidigare. 2019 tror jag.
Daniel: Oj! Ja, tiden går fort. Men det är ett bra spel. Men 2021? Troubleshooters är bra, och Vindsjäl. Det senare är dessutom ett mycket vackert spel. Sen… Det finns mycket bra. Jag ser väldigt mycket fram emot The One Ring 2nd edition.
Jag: Och av egna alster?
Daniel: Sagospelet Äventyrs fjärde utgåva. Det bästa jag gjort hittills. Men då har Sagospelet Skräck inte kommit än.
Det bästa han gjort hittils, om Daniel själv får välja.
Jag: Då tackar jag för mig. Tack för en trevlig pratstund.
Daniel: Tack själv!
Vi avrundar intervjun, och Daniel kopplar ner. Jag inser jag missade att fråga massor av vad jag tänkt, men sitter ändå här med massor av sidor med plåttriga anteckningar att renskriva, så jag hejdar mig från att ta tag i det.
Dino Helmefalk, från podden Vår blodiga historia, delar med sig av sina erfarenheter av att spela rollspel med små barn.
I denna artikel tänker jag dela med mig av mina tankar och erfarenheter kring spel med riktigt små barn. I mitt fall handlar det om min treåriga dotter. Idén till denna artikel kom till mig i samband med min aktivitet på sociala medier den sista tiden. Någon gång i oktober började jag dela med mig av våra spel med hjälp av foton och rapporter. Dessa delades i diverse spelforum på facebook och responsen har varit mycket god. En del småbarnsföräldrar har rentav hört av sig med förfrågningar om tips och tankar kring hur de kan närma sig spelandet med sina barn.
Det ska sägas på en gång. Jag är ingen pedagog. Jag är historiker och samhällsvetare och har som sådan, i princip noll erfarenhet av arbete med barn. Jag har ingen aning om forskning kring barns inlärning och vilka strategier som är hetast inom akademien. Jag är likaså av uppfattningen att de gamla egyptierna inte hade tillgång till föräldraböcker, föräldragrupper och föräldraforum. Inget ont om alla experter men man kommer långt genom att faktiskt lyssna på sin lilla ögonsten och försöka att interagera barnen på deras villkor. Alltså med regler och språk som de förstår. Detta är min grundläggande approach när det kommer till spel med mindre barn och hittills har det fungerat bra.
På ett barns nivå
Hur introducerar man ett mindre barn till rollspel, figurspel eller annat närliggande nördfenomen? När detta gjordes i min familj, utgick jag ifrån det mesta som är självklara drag inom genrerna historia och fantasy, är helt okänt för min dotter (Det gäller även sci-fi men jag är övertygad att fantasy och historia är enklare mark för mindre barn än det sistnämnda då sci-fi kräver en viss teknisk medvetenhet för att vara “logisk”.). För att komma runt detta började jag med att introducera henne för enkla och stilbildande koncept, ganska långt innan vi ens började spela rollspel.
Hennes första kontakt med riddare var på en medeltidsmarknad och jag har tagit med henne till massa slott, ruiner, runstenar, hembygdsparker etc. Ständigt berättades om vem som har bott här, vad platserna använts till och så vidare. Högst förenklat naturligtvis och så kan man stryka groteska och svåra ämnen som våld och död. Detta tidiga intresseskapande har burit frukt. Vi bor nära ett slott med fantastiska omgivningar och varje gång vi är där börjar min dotter berätta att “Där bor riddaren och prinsessan” eller “Där gick vattnet”, syftandes på den numera uttorkade vallgraven och så bor ju trollet under bron en bit bort såklart. När jag en dag tog upp en spelfigur så greppade hon direkt att detta är en riddare.
Nu menar jag inte att du som förälder måste följa mitt exempel och ägna dig åt historieundervisning för två – treåringar. Alla har inte möjlighet, lust, ork, kunskap, tid eller utrymme för detta. Det är okej, förbered dig helt enkelt på att spelandet inledningsvis kanske blir långsamt och spretigt då du måste bena ut massa begrepp och koncept. Använd i det fallet bildstöd. Min erfarenhet är att barn memorerar bilder bättre än ord och med hänvisning till min pedagogiska okunskap, är jag ändå övertygad att det någonstans bör finnas stöd för den slutsatsen inom vetenskapen med. Annars hade vi inte haft bilderböcker.
Era första spel
Jag ser två varianter när det kommer till spel med småbarn. Spel med figurer och spel utan figurer. Då jag i huvudsak är figurspelare, blev den varianten min naturliga ingång. Fördelen här är det redan nämnda bildstödet. En spelplan med hus, träd, staket, grottor och annan terräng, samt modeller som föreställer spelkaraktärer och fiender, är ju en form av bildstöd och hjälper den lilla äventyraren att visualisera det som sker. Inom rollspelscommunityn finns begreppet “theater of the mind”. Alltså den mentala visualiseringen av spelet. Detta fungerar utmärkt för tonåringar och vuxna. Men hjärnans theater kräver ju att vi är bekanta med kulisserna. En tvååring vet med största sannolikhet inte vad ett korsvirkeshus är till exempel. Då är det lättare att bara lägga fram en modell av ett sådant. Har du ingen modell, visa en bild. En bild förmedlar dock inte rumskänsla, alltså 3D, lika bra som en modell om äventyrarna nu skulle vilja smyga till husets baksida eller något. Ett hus behöver dock inte vara invecklade modeller utan skulle kunna vara en målad låda lika gärna. Min erfarenhet är därför att du bör inkludera modeller om det rör sig om små barn.
Nästa del som jag tycker är viktig att tänka på är igenkänningsfaktorn. Min dotter kan titta på samma avsnitt av Daniel Tiger, Greta Gris eller vad som nu är roligast, om och om igen. Barn gillar rutin och förutsägbarhet har jag fått lära mig. Utnyttja detta. Låt era första spel utspela sig i miljöer och inkludera djur, varelser och karaktärer som barnet är bekant med. Det egna huset kan ju utgöra en utmärkt plats för att starta ett äventyr. Huset kan ju såklart vara placerat i landet Masona, där Sagospelet Äventyr utspelar sig. Det är ju inte så att en treåring greppar konceptet “Sverige” ändå, om man nu inte valt en oroande nationalromantisk uppfostringsmodell. De första äventyren bör vara enkla. I min dotters och mitt fall har det rört sig om enkla så kallade “fetch quests” som går ut på att hon ska hämta föremål åt någon annan karaktär i spelet. Bagaren som tappat sina ingredienser, bonden vars ko sprungit iväg eller affären som har slut på äpplen, är några bra varianter. Fördelen med dessa är att den lille äventyraren kan få en belöning i form av en kaka, mjölk eller ett äpple (i verkliga livet) som tack för avklarat äventyr. Positiv förankring med andra ord.
Efter hand kan man sakta börja introducera lite mer fantastiska element och nya koncept. Hoppa inte på typ feodalismen eller maktintriger bland adelsfamiljerna direkt, men efter några spel kan du ju såklart testa intrigen: Den elaka bagaren vill lura den snälla bagaren på allt bröd. Stoppa honom.
Keep it simple
Som spelledare planerar vi ofta mycket. Det gör jag när jag ska spela med mina vuxna vänner också. Även då jag spelar med vuxna så struntar de ofta helt i mina intriger, plot hooks, intressanta karaktärer i världen eller fantastiska världsbyggande. De går helt sonika iväg och gör annat i spelet som intresserar dem mer. Om vuxna gör så, utgå från att din 3-4 åring, utan tvekan, ger blanka han där nere i dina förberedelser. Överarbeta det inte. Du kommer märka att improvisering också blir lättare när du som spelledare, inte begränsar dig själv med massa ramar som du skapat på förhand.
Det viktigaste av allt är kanske ändå att inte forcera. Det händer att de små inte vill spela. Ibland på flera dagar eller veckor. Tvinga dem inte men håll berättelserna levande. På senaste tiden, när detta skrivs, har min dotter inte varit jätteintresserad av att spela med figurerna men vi ersatte detta med godnattsagor av rollspelskaraktär. I en av dem hjälpte hon trollet att fånga bockarna Bruse exempelvis. Strunta i tärningarna och karaktärsbladen och kör friform. Håll kreativiteten vid liv. Det är den absolut viktigaste ledstjärnan som jag kan skicka med dig.
