Under arbetet med Universums öde ställdes vi inför ett problem. Manuskripten fanns inte tillgängliga digitalt. Dessutom hade en del i serien strukits inför nyutgivningen av böckerna från 1999: Planetjakten var borttagen från serien, och delarna om Polaro P. Onyx och Morningstars missöde struket från den efterföljande delen På okänd planet. Det krävdes sålunda en viss arbetsinsats för att dels digitalisera böckerna, samt att redigera På okänd planet för att undvika plothål.
Daniel skannade alla sidor i böckerna, och lade ihop dem till ett dokument per bok. Alla sidor tvättades på brus, skuggor och annat som kunde störa datorns kommande arbete. Sedan lät han datorn jobba med att konvertera de inscannade bilderna till textfiler. När detta var gjort, återstod en manuell handpåläggning med att hitta alla misstag datorn gjort. Vissa misstag var frekvent återkommande. Datorn hade tolkat utropstecken som stort i eller litet l. I stort sett alla a och o som följdes av l hade lästs in som d. Om l var innan a eller o, var det istället ett b. Vissa ord kunde datorn inte riktigt tolka, kanhända den skannade bilden var aningen suddig eller att trycket var något svagare just där.
När texten var tvättad och rättad utfördes en kärleksfull och ömsint redigering, och när arbetet nådde På okänd planet, fick lite extra kraft läggas på redigeringen för att få Uppbrott från jorden och På okänd planet att fungera tillsammans utan plothål. Delar av Planetjakten togs med i På okänd planet – så läsaren fick nu följa Len och Amalthea medan de letade efter en beboelig planet. Det gjorde övergången mindre abrupt. Sedan skrevs helt nya stycken och delar för att överbrygga den bortredigerade Polaro P Onyx – en karaktär som huvudpersonerna lärde känna i den strukna delen.
Resultatet blev bra, och helheten räddades. Daniel, som vuxit upp med böckerna och kunde dem utan och innan, lät med viss nervositet visa upp den nya versionen av På okänd planet för George och hans fru Marie. Några månader senare anlände boken från tryckeriet och nådde läsarna.
Mockup av boken.Omslaget, med utfall. Illustration av Peter Ylikangas.
Vi sjunger oss fram!
Kapten Brents sista uppdrag med rymdkulan Pequod III tar en oväntad vändning när han läser meddelandet från från hemmabasen på planeten Proxima-Proxima. Ett meddelande som kan förändra allt, för både honom och kommande generationer …
Kapten Brent – Stjärnfarare, är en fristående och nyskriven fortsättning på Universums öde av George Johansson.
Äventyr är en liten robot. Den har en kompis som heter Jennifer, som lär den att plocka upp stenar och samla prover. En dag säger Jennifer att det är dags för Äventyr att lämna jorden. Det låter otäckt, och roboten undrar om Jennifer kommer att följa med.
Men det är bara Äventyr som lastas in i rymd raketen. Den skickas iväg mot en underligt röd planet. Vad kan en ensam liten robot hitta där?
Äventyr och ensamheten är en varm barnbok om samhörighet och vänskap. Camilla Linde har skrivit och Richard Svensson illustrerat.
Vi har publicerat hela den fyra delar långa sviten Universums öde och blickar framåt. Nyligen tog Daniel emot ett manuskript av George, och siktar nu på att ge ut denna fristående fortsättning på serien lagom till Bokmässan i september.
För att fira hur glada vi är över detta, har förlaget låtit göra tre 60×80 cm stora tavlor av omslagsmotivet från Uppbrott från jorden. Motivet som är illustrerat av Peter Ylikangas kan ni se nedan. Vi kommer att numrera dessa 001-003. Det första exemplaret skickar vi till George Johansson, det andra ska Daniel ha och det tredje går till någon av er.
Skriv en kommentar under artikeln på vår hemsida (om du läser detta på sociala medier, följ länken till hemsidan) och motivera varför just du borde få #003 “Len Renberg flyger igen” skickat till dig helt utan någon kostnad, förlaget täcker fraktkostnaden inom Sverige. Sista datum för att få chansen till postertavlan är den 28:e februari.
Förlaget utgör juryn och vårt beslut kan inte överklagas.
Len Renberg flyger igen. Viss beskärning av bilden görs för att den ska passa formatet 60×80 cm.
Nu har vi igång vår butik hos Teepublic. Vi har beställt tröjor därifrån vid flera tillfällen, och har konstaterat att både tröjor och tryck hållit bra kvalité.
Här kan du kika på våra motiv: https://www.teepublic.com/user/aventyr Har du någon favoritbild från något av Sagospelen som du skulle vilja se i tryck? Hör av dig till oss så ser vi vad som kan göras.
Några av våra befintliga motiv visas nedan.
OBS! Det verkar som att barnstorlekarna för tillfället skickas från USA, så var medvetna om detta vid order. Innan ni checkar ut får ni besked om varifrån er orderkommer att skickas.
Radarparet Karl Johnsson och Oskar Källner Foto: Magnus Liam Karlsson
Jag har följt Oskar Källners författarkarriär sedan starten och minns att jag för många år sedan i en recension i Biblioteket i Fokus konstaterade att det skulle bli intressant att följa hans fortsatta bana som sf-författare. Kan i efterhand konstatera att jag hade helt rätt. Med den spännande sf-serien Imperiets Arvingar har han tagit steget fullt ut. Jag träffar Oskar Källner för en digital intervju.
Kan du berätta lite om bakgrunden till böckerna?
Det här med att skriva science fiction för barn och ungdom var en karamell jag gått och sugit på ganska länge. Det som fick mig att ta klivet var när jag läste PAX-böckerna. De hade en dynamisk struktur, där varje bok är sitt eget äventyr, men alla tio delarna tillsammans skapar en helhet. Då insåg jag att jag kunde strukturera mitt rymdäventyr på samma vis.
När man skriver sf är det vanligt att man förlägger handlingen några hundra år in i framtiden. Men eftersom målgruppen är barn så ville jag göra huvudkaraktärerna direkt relaterbara. Så istället lät jag böckerna utspela sig i nutid, och Alice och Elias blev till. De är två ungar från Uppsala som dras med ut på äventyr i en Vintergata som kokar av främmande liv.
Jag visste hela tiden att jag ville ha illustrationer inuti böckerna. Jag insåg att det inte fanns någon annan jag hellre ville ha än Kalle Johnsson. Jag och Kalle hade redan tidigare samarbetat kring några omslag och han var helt enkelt supergrym på allt han gjorde. Jag skrev råmanus på de första två böckerna och visade honom. Han höll precis på att avsluta sina fenomenala seriealbum om Vei (tillsammans med Sara B. Elfgren.) och var inte säker på det här projektet. Men han läste manus och sedan sa han bara: ”Jag är på!”
Sedan gick det snabbt. Inom kort hade vi kontrakt med både Grand Agency och Rabén och Sjögren. Nu har de första fem böckerna släppts och jag sitter och arbetar på den sjätte. Det är fantastiskt roligt, ett riktigt drömprojekt.
Imperiets arvingar är en storskalig space opera. Illustration ur böckerna. Illustratör: Karl Johnsson
För oss som är sf-nördar sedan långt tillbaka syns tydliga spår av annan science fiction. Vilka inspirationskällor har du haft under skrivandet?
Jag har läst så ohyggliga mängder science fiction under mitt liv att det är svårt även för mig själv att sortera ut alla influenser och inspirationskällor. Som barn och tonåring läste jag många av de stora klassikerna. Jag började med Jules Verne och arbetade mig sedan vidare med Isaac Asimov, Robert A. Heinlein och Arthur C. Clarke. Andra stora favoriter var C.J. Cherryh och Lois McMaster Bujold. Sedan ska vi inte förringa sf-tv-serierna från 80- och 90-talet, som Star Trek TNG, Babylon 5, Farscape, etc.
Men om jag ska försöka plocka några inspirationskällor mer specifikt. Jag tror att synen på civilisationers cykliska historia är ofrånkomligt kopplat till Isac Asimovs Stiftelsen. Jag var tolv när jag läste den, och den förändrade mitt tänkande kring historia och mitt perspektiv på tid. Asimov har även bidragit med mycket kring hur mina AI.s fungerar. Och när jag tänker efter, även barnens psikrafter. Asimov var ju förtjust i sådant. Haha.. Ja, jag inser nu att det finns mycket Asimov i Imperiets arvingar.
Jag visste att jag ville ha ett universum där man slogs med svärd och rustning. Så jag använder personliga sköldar, precis som de i Frank Herberts Dune eller Simon R. Greens Deathstalker-böcker. Jag ville ha ett universum där äldre arter aktivt söker efter och lyfter yngre mer djuraktiga arter över tröskeln till intelligens och civilisation, en trope som nog djupast utforskas i David Brins uplift-böcker. Jag ville ha en galax som verkligen känns enorm och uråldrig, full med liv och teknologi, men också ruiner och försvunna civilisationer, precis som i bl.a. Iain M. Banks Culture-serie. Jag försöker ibland skriva kapitel ur perspektiv som inte är mänskliga, och som inte heller ska kännas mänskliga. Där är C.J Cherryh och James Tiptree Jr enorma förebilder.
Det finns garanterat hundratals andra inspirationskällor som jag inte räknat upp här. Allt man läst genom livet ligger ju och komposteras i bakhuvudet tills det är redo att träda fram i igen och man får den stora glädjen att ge det nytt liv i nya skepnader.
Somliga bilder eller beskrivningar känns onekligen som hommage eller blinkningar till annat. Som till exempel kompositionen av den Akira-liknande bilden. Hur många sådana påskägg har ni smugit in?
Haha.. Massor! Både jag och Kalle älskar att lägga in påskägg och referenser. Det finns drösar av dem om man börjar leta.
Hur tänker du kring att skriva för målgruppen, vilka referensramar inom sf har man som 9-12 åring idag och hur behöver man som författare förhålla sig till det?
Jag älskar verkligen att skriva för barn och ungdom. De kan vara de mest entusiastiska av läsare. Många av dem har kanske inte läst så mycket sf-böcker förut, däremot är de ju helt dränkta av sf i annan form, inte minst som tv-spel eller som tecknade serier. Inte minst Star Wars i alla dess olika inkarnationer.
Den stora fördelen för mig är att många barn faktiskt redan är familjära med en hel del av sf koncepten. Jag behöver liksom inte förklara vad ett rymdskepp är. Faktum är att de är väldigt snabba på att snappa upp avancerade koncept som artificiella intelligenser, bioniska proteser och naniter.
Oavsett är det min uppgift att skriva den absolut bästa sf-serie jag bara kan. Jag älskar genren och har hela tiden velat att Imperiet arvingar ska ge mersmak, så att barn i Sverige börjar läsa mer sf i framtiden. Dessutom försöker jag hela tiden skriva böckerna i två lager, så att den ska vara underhållande både för barn och för vuxna. Roligt nog har vi fått massor av respons från just föräldrar som älskat att läsa dem tillsammans med sina barn.
Nu har jag själv läst böckerna med god behållning. Vilka avvägningar gjorde ni när ni satte böckerna i ålderskategorin 9-12? Finns det risk att man skrämmer bort äldre läsare?
Jag vet inte. Harry Potter är 9-12. Det skrämde inte bort äldre läsare. Jag tror att bra böcker får läsare i slutändan, oavsett ålderskategori.
Den extra fakta som ni presenterar på till exempel pärmens insida tycks ge en inblick i ett omfattande världsbygge. Hur har ni jobbat med detta?
Innan jag började skriva serien så skapade jag en powerpoint där jag listade sida upp och sida ner med olika arter, hur de såg ut, vad de hade för specifika biologiska och kulturella egenheter. Jag skrev flera sidor om teknologin som används i serien. Flera sidor historia om det fallna imperiets historia. Ja, du förstår. Jag hade ganska mycket av världsbygget på plats från början.
Sedan har ju självklart en del reviderats under skrivandet, men förvånansvärt mycket gäller fortfarande. Sedan hittar jag och Kalle hela tiden på nya detaljer, och expanderar hela tiden horisonten för universumet. Men basen förblir densamma.
Hur många delar blir det i serien?
Det ska bli tio delar.
Kommer ni att återvända till den värld ni byggt upp i fler serier?
Jag har faktiskt idéer till en säsong två och säsong tre, alltså del elva till tjugo, och sedan tjugoett till trettio. Men vi får se hur det går med det. Annars är det ett väldigt trevligt universum att skriva fler historier i. Det finns en enorm galax där ute och hundratusentals år av historia. Det finns ingen gräns på de historier man kan berätta. Samtidigt har jag tre-fyra andra universum i huvudet som jag skulle vilja utforska. Så vi får se.
Hur går ni tillväga med bilderna? Baseras de helt på texten eller är det en växelverkan? Har Karl synpunkter på texterna och du på bilderna? Vem bestämmer om ni är oense?
Kalle är helt fantastisk på att ge djup och känsla till hela universumet. Det känns ibland som att han ger karaktärerna verklighet, som om de genom hans linjer blir kött och blod. Det är en så oerhörd förmån att få jobba tillsammans med Kalle på det här.
Rent praktiskt så brukar jag skriva ett råmanus. Men då har vi redan diskuterat manuset i förväg, och ibland har Kalle lite idéer som jag stoppar in. Så Kalle läser råmanuset, därefter skissar han upp olika scener som han känner borde bli kraftfulla. Ibland innebär det att även texten behöver förändras, och om allting blir bättre av det så gör vi så. Det händer att små detaljer kan få stora konsekvenser. Som att Kalle tyckte det var lite tomt i barnens vardagsrum när poliserna kom på besök i bok ett, så han hängde upp en elgitarr. Och plötsligt började vi banka ut en bakgrundshistoria för barnens pappa, att han var gammal rockstjärna. Och så blev musiken med ens viktig för barnen, och för hela bokserien. Det är med andra ord absolut en växelverkan. Det är oerhört kul och kreativt.
De få gånger vi är oense. Det sker inte ofta, men det händer. Då får jag bestämma gällande texten och Kalle bestämmer gällande illustrationen. Vi litar båda på att den andra är proffs och vet vad han pyssla med.
Ni håller ett högt tempo med utgivningen, vilket så klart är kul. Är författandet din försörjning? Om inte, hur hinner du med allt?
Jag har ett helt vanligt dagjobb som systemutvecklare. Jag tror jag hinner med skrivandet av två orsaker. Många människor spenderar två-tre timmar varje kväll med att titta på tv. Det gör inte jag. Jag skriver istället. Sedan är jag väldigt strukturerad som författare. Jag sitter inte och utforskar mig framåt i texten, ständigt undrande vad som ska ske härnäst. Tvärt om har jag en plan, för varje bok, och för hela serien, så jag vet precis vad jag har att arbeta med. Vilket gör att skrivandet blir väldigt effektivt när jag väl sätter mig ner. Författare är olika här. Jag har författarkollegor som säger att mitt sätt att arbeta vore rena döden. De skulle bli så otroligt uttråkade av att redan veta hur allt ska sluta. Men jag trivs med det. Det ger mig något att arbeta mot.
Den senaste delen i serien. Omslagsillustration av Karl Johnsson.
Not:
Böckerna ges ut av Rabén & Sjögren och kan köpas till exempel här:
Bertil Falk med de tre volymerna Faktasin han skrivit. Foto: Cecilia Falk.
”Jag har läst science fiction i 80 års tid”, är bland det första Bertil Falk säger när jag ringer upp för en pratstund via Facebook Messenger. Han har gjort sig bekväm i en fåtölj hemma i lägenheten och sitter med händerna knäppta i knät. “Science Fiction gör det varmt om hjärtat.”
”Science Fiction fanns inte som begrepp på den tiden när jag började läsa. Det kallades smutslitteratur”, berättar han. ”Det var väldigt aggressivt mot denna form av litteratur. Den allmänna litteraturhistorien utesluter hela genrer, och det gäller inte minst science fiction, eller faktasin, ett ord jag använder.”
Bertil Falk berättar vidare om den svenska science fictiongenrens allra första författare, och det är förmodligen inte den som de gemene man skulle gissa på.
”Den första svenska sf-författaren var faktiskt Celsius. 1735 skrev han ett utkast till en roman där de inre planeterna stred mot de yttre”, berättar Bertil och ögonen glöder av iver. ”Det har skrivits så mycket science fiction genom årens lopp, så jag bestämde mig för att skriva en litteraturhistorisk bok om svensk science fiction. Den har nu kommit i tre band.”
Men när började Bertil själv att läsa faktasin?
”Jag kan säga så här, den dag jag köpte mitt första Jules Vernemagasin. Nio år gammal. Jag har på många vis samlat info om detta projekt sedan dess, utan att veta om det själv. Jag har också läst mycket texter på UB i Lund. Om man säger så här, jag samlade information i hela mitt liv, men att skriva böckerna tog tre år. Aleph bokförlag ger ut dem.”
Osäkert om utgivning
Men Bertil visste inte från början att det skulle bli utgivning, eller om någon var intresserad, berättar han, hela tiden med händerna knäppta i knät.
”Jag skrev på vinst och förlust, jag gjorde det för jag var intresserad. Jag har försörjt mig som journalist hela mitt liv. Insamlandet av information är något som journalister håller på med. Likartade sätt att jobba, så det låg för mig.”
Bertil har aldrig pratat med folk om skrivandet av faktasin. Han bara skrev. Den första volymen i serien möttes med viss positiv reaktion. Inte minst för hans grundliga arbete.
”Det är väldigt mycket som upptäckts genom arbetet. Linné skrev om en tredagars resa till månen. Men även en hel del personer som inte är särskilt kända, har skrivit om resor till månen. En författare vid namn Johan Krok skrev om en resa till månen, och upptäckte att månen inte bara drar till sig vatten utan också människors förstånd och lade det på flaskor och satte på etiketter med namnen på personerna. Han upptäcker då till sin förfäran att också hans förstånd fanns buteljerat där, så han tog tillbaka det och åkte hem.”
När jag frågar om alla de här upptäckterna och hur de kunnat ligga glömda så länge, svarar han:
”Jag skulle vilja påstå att sf-litteraturen som skrevs innan det andra världskriget inte har uppmärksammats särskilt mycket. Jules Verne-magasiner kom på 40-talet, och påverkade många i Sverige. Det fanns vid den tiden inte så många som skrev faktasier i Sverige då, men på 50-talet öppnades det ordentligt. Innan dess fanns ingen svensk sf-tradition, men i och med detta, har jag så att säga konstruerat en tradition. Med de här månresorna, och kanske framför allt tidsresor.”
Bertil pratar mycket och ingående. Ibland hinner jag knappt med att ta anteckningar. Det märks att detta ligger honom varmt om hjärtat. Ibland byter vi ämne utan att jag riktigt ser den röda tråden. Och hela tiden skriver jag anteckningar med min gräsliga handstil.
”Redan innan HG Wells skrev Zackarias Topelius en märklig tidsresehistoria, om nyheter som publicerades innan de inträffade. Han kunde läsa sina brev han skulle skriva kommande dagar. De inspirerar nog inte varandra. Det är väldigt spretigt, och de har skrivit av olika anledningar. Linné skrev sin grej som en varning för att folk inte insåg hur viktigt det var med forskning. De for till månen och roade sig för att ta vara på det de såg där. Det var en pedagogisk grej att skriva för hans del.”
Kapten Frank och JV-magasinet
Bertil berättar att han inte är aktiv inom sf-fandom, bortsett från Kapten Franksällskapet. Han är ett stort Kapten Frankfan. För mig som helt missat Kapten Frank, berättar han:
”Kapten Frank var en romanserie, författad av Edmond Hamilton, en amerikansk sf-författare. Den handlade om en ung man vars föräldrar mördas, varpå han blir uppfostrad i ett labb på månen, av en robot, en hjärna i en fyrkantig burk och en konstgjord människa. Han växte upp och upplevde väldigt fantastiska saker, genom sina resor i tid och rum. Böckerna var väl strukturerade, och enligt förlaget var det riktat till pojkar 10-14 år. Och de kunde vara lite barnsliga ibland, men väldigt medryckande.”
Bertil tystnar ett slag, och tycks fundera innan han fortsätter:
”Låt mig säga så här: en grabb på 10-14 år idag är mycket mer avancerad än motsvarande grabb då. Det är en helt annan tid som vi lever i nu. Men jag tycker fortfarande att de här berättelserna är väldigt bra. Han själv, Kapten Frank, var ganska tråkig, det var de som uppfostrade honom som var de levande och intressanta. Berättelserna översattes till Jules Verne-magasinet. De här storysarna gick som följetonger. Jules Verne gavs ut i 80.000 exemplar tack vare dessa berättelser. Just då låg 300.000 unga män inkallade. Det lästes mycket veckotidningar – och JV-magasinet.”
Med tanke på att science fiction – eller faktasier som Bertil kallar det – varit så stort, är det lite märkligt att litteraturen lyser med sin frånvaro i de flesta litteraturhistoriska verk.
”Ja jag inte, den allmänna litteraturhistorien har fortfarande uteslutit de flesta genrer. Mycket av det som stod i JV-magasinet har blivit verklighet idag. Många berättelser handlade om prospektering av gruvdrift i asteroidbältet. Framtiden skjuts framåt mot högre svindlande höjder. Det har till och med planerats för såna här generationsrymdskepp – det är ganska märkligt att man planerar för detta”, funderar Bertil och fortsätter, ”På ett personligt plan har SF alltid varit underhållande, men jag har också alltid haft tanken att det ska förverkligas. Delar av det. Mycket kommer inte alltid att förverkligas, medan annat kommer att bli till. Vilka har till exempel tänkt på den bärbara telefonen? Carl Magnell skrev om en bärbar trådlös telefon på slutet av 1800-talet, en annan skrev om en liknande idé på 1910-talet. Carl Magnell skrev om många olika saker, mycket på skoj, och mycket av hans idéer har realiserats nu. Han levde så länge så han fick se mycket av det han skrev om bli verklighet.”
Faktasierna och litteraturhistorien
I och med Bertils Faktasier finns numera den svenska sf-historien samlad. Bertil berättar om verken:
”Den första volymen täcker in 1600-1939. Det passade bra volymmässigt, och dessutom inleds 40-talet med en helt ny era: Den amerikanska sf-kulturen. Innan dess finns inga tydliga röda trådar. Fram till 1939 är det väldigt spretigt, mycket är skrivet för att underhålla, utopier, dystopier, utan egentlig röd tråd mellan verken. Men från och med JV-magasinet påverkades en lång rad författare. JV hade dock inga svenska författare på den tiden. Det var bara översatt material. Det har senare påverkat väldigt mycket. Från de författare som kom på 50-talet, så har amerikansk sf påverkat svensk sf otroligt mycket. Dessförinnan fanns inget sådant.”
Bertil viker av in på ett sidospår och konstaterar att det finns andra genrer som också saknas i litteraturhistoriska verk:
”För första gången på svenska har en genre fått en litteraturhistoria. Det skulle också kunna göras med till exempel sportromanen. Vilda västern-genren är också nästan död, och finns inte med omnämnd någonstans. Massor av westernlitteratur är skrivet av svenskar, som Ben Hogan, men det finns många andra.”
Bertil nickar och går åter till huvudspåret, faktasierna.
”Vi fick på 50-talet fina sf-författare, som Bertil Mårtenson och Denis Lindblom. Men jag ser inget riktigt paradigmskifte. Jag ser egentligen tre väldigt viktiga författare Otto Witt, som på 1910-talet skrev mängder av sf. Otto var en pedagog som ville få ungdomarna att uppskatta forskning. Sedan, 1925-1940, har vi Vladimir Semitjov, Eugens pappa. Den främste författaren i Sverige mellan de åren. Vladimir skrev mängder av sf. Och ändå är det bara en obetydlig bit av allt han skrev. Han skrev kanske 30 noveller, men bara 3-4 var sf. Han skrev på ryska och folk översatte dem, men det blev inte så bra svenska. Så det var en lite märklig historia, men han livnärde sig på detta. Hans son Eugen var en snäll och trevlig kille. Han illustrerade många omslag och insidesillustrationer i JV-magasinet. Han har betytt väldigt myckt för populariseringen för rymdforskningen och så vidare. Eugen var ingen större sf-författare, men pappan har betytt mycket för genren.
Den tredje personen som betytt mycket var Sture Lönnerstrand som varje vecka mellan åren 43-45 hade med en sf novell i Levande livet. Dessa tre var alla betydelsefulla och viktiga i tidsföljd.”
Ny svensk sf
Vi pratar vidare, och kommer snart in på nyare svensk sf.
”Jag slutade läsa sf vid 2010. Dels var jag mycket upptagen med annat, jag skrev en biografi över en indisk politiker, 2016. Den tog väldigt mycket energi. Under 40-års tid har jag varit i indien varje år. Jag har gjort flera saker parallellt. Under hela mitt liv har jag gått upp på morgonen och sedan jobbat tills jag gått och lagt mig. Det gör jag inte längre. Jag är som du hör skraltig”, säger han och ler ett finurligt leende.
”Men när det gäller sentida svenska sf-författare, jag har ingen att lyfta fram från 80-talet och framåt då jag inte läst tillräckligt av dem.”
När vi pratat en lång stund, och det börjar bli dags att avrunda, undrar jag om han vill avsluta med någon insikt från Faktasierna.
”Det viktigaste är första delen, första bandet, den plockar fram sf som är helt okänd. Faktasier som är helt okända. Författare som är okända, och väldigt många sådana. Jag menar, Johan Krok skrev 1741: ’Nej tacka vill jag vår högupplysta tid vi leva i, vi veta inte längre av några omöjligheter.’”
Och med de orden tackar Bertil för sig och jag tackar för en mycket intressant pratstund.
Fotnot: Bertil Falks Faktasin finns att köpa t ex hos SF Bokhandeln
Vi har stämt träff på nätet. Daniel har bett mig göra intervjun, vilket vi ska vara tydliga med redan från början. Jag fick samtidigt fria händer att fråga vad som helst, vilket också var ett krav från min sida och något Daniel insisterade på. Han lovade att publicera den oavsett. Och lite konstigt kändes det att göra intervjun med uppdragsgivarensjälv.
Text: Johan Svensson
Bilder: Johan Svensson (screenshots) och Daniel Lehto (kollage, omslagen av Christer Larsson och Kent Wingsund), omslaget till Sagospelet Äventyr illustrerat av Richard Svensson.
Under mötet skrattar Daniel ofta och länge. Han ger ett avslappnat men ganska trött instryck. Men så sköter han sitt förlag, deras webshop, Fria Ligans support, översätter Teenage Mutant Ninja Turtles för Ades Media och har en hel den andra järn i elden.
Daniel Lehtos spel har sålt över 20.000 exemplar sedan starten för tio år sedan, men spelen syns inte så mycket på spelforumen. När jag frågar Daniel om detta skrattar han lite ansträngt och jag undrar om jag sagt något dumt. Kanske intervjun är över innan den börjat?
Daniel pratar mycket och fort och ibland får han backa för att korrigera något han just sagt. “Du vet, min mun rör sig utan att jag hinner med ibland.”
Daniel: Nej då, jag fattar vad du menar. Det finns andra som ifrågasatt försäljningssiffrorna i relation till antalet inlägg om Sagospelet Äventyr på sidan rollspel.nu. Själv ser jag det inte som konstigt, mina spel fokuserar på familjer och en yngre publik. De riktar sig inte till den genomsnittliga rollspelaren, även om jag gärna hade sett att fler vuxna spelare insett att spelet kan vara även för dem. Men, den publik vi har, är ofta inte bekanta med rollspel sedan tidigare, så de hänger inte på rollspelssidorna.
Jag: Jag förstår. Och det var inte menat som kritik, mer en fundering. Du syns inte så mycket i olika medier som andra rollspelsskribenter. Är det ett medvetet val?
Daniel: Jag… Inte helt och hållet. Tror jag. Jag har gjort mycket intervjuer, varit med på tv och i radio. Några poddar. Men nej, jag tillhör nog inte någon av de mer aktiva.
Jag: Varför?
Daniel: Svårt att säga. Men det beror nog mycket vilket varumärke man stämplar på sig, och på min publik.
Jag: På vilket sätt?
Daniel: Som… Ja, som jag sa. De som spelar mina spel är inte i första hand del av hobbyn sedan tidigare. De är förskolebarn, barn i låg-, mellan- och högstadiet och föräldrar. Inte så ofta hardcore gamers. Det var så ibörjan, men inte längre.
Jag: Jag har hört från många håll att ditt spel är den nya generationens Drakar och demoner. Stämmer det?
Daniel: Nja, det beror nog på vad du menar. Drakar och demoner har en helt annan framtoning, inte minst bildmässigt. Det är ett starkt varumärke som fortfarande attraherar en publik som var med då, och de har ju i många fall barn nu.
Jag: Var det inte lite det du sålde in ditt spel på från början?
Daniel: Nja… Jag tror mer det var ett spel vi tyckte om. Jag tror det viktigaste är att göra något man själv gillar. Dels så man kan stå för det, dels för att det är så mycket roligare.
Jag: Så hur känns det nu när Drakar och demoner är på väg ut igen?
Daniel: Jag var ganska orolig för den konkurrensen när Dod16 lanserades. Men det märktes inget på försäljningen. Jag tror det är delvis olika målgrupper. Min målgrupp går ända ned till femårsåldern. Drakar startar nog runt tio.
Jag: Men är inte många av era produkter lite avancerade för en femåring?
Daniel: Så är det. Men jag tror att det mesta materialet går att tillgodogöra sig med en förälder eller ett storasyskon. Rollspel är ju tänkt att spelas i grupp, och mitt i första hand av familjer. Så det är klart det förutsätter engagemang från föräldrar. Ja, eller pedagoger.
Jag: Så du är inte orolig för konkurrensen från originalet?
Daniel: Jag förstår du menar rollspelsoriginalet, men nej, spelen är så pass olika.
Jag: Du har även skrivit för NeoTech2, Fantasy!, Chock och Call of Cthulhu?
Daniel: Ja, vilket var roligt. Jag fick många reaktioner på det. I alla fall de senare. N2 redigerade jag mest texter till. Men för Cthulhu, en del tyckte det var kul att jag var samma Lehto som gjort Sagospelet (Äventyr). Andra har bara hört av sig uppskattande och berättat hur bra introäventyret i Call of Cthulhu var. Det värmer.
Jag: Hur gammal var du när du började med rollspel?
Daniel: Jag var sju år, och det första jag spelade var Drakar och demoner.
Jag: Det är ganska ungt…
Daniel: Ja, men det var inget konstigt. Det var väldigt många i samma ålder som började spela då. Och min bror som spelade med oss var tre år yngre.
Jag: Drakar och demoner?
Daniel: Ja, precis. Och sen Mutant och Chock.
Jag: Var det inte mastiga spel för en sjuåring?
Daniel: Jo, det var det väl. Vi hade inte många rätt i regelväg, men det gjorde inte så mycket. Vi hade kul, och en ny värld öppnade sig. Det var huvudsaken.
Jag: Visste du då att du skulle bli rollspelskonstruktör?
Daniel: Ha ha, nej, sånt kan man inte veta.
Daniel skrattar ofta och mycket under intervjun.
Jag: Men jag har hört dig säga det i något sammanhang.
Daniel: Ja, alltså. Jag visste att jag ville bli det. I tvåan frågade lärarinnan vad vi ville bli när vi blev stora. Jag svarade: Skriva böcker och rollspel. Varpå hon svarade: Men vad vill du jobba med på riktigt?
Jag: Men nu är du där. Hur känns det?
Daniel: Det känns bra! Jag menar, det är en konstruktiv hobby. Jag vet inte om den attraherar kreativa människor, eller om kreativiteten föds av spelandet – eller om det är en växelverkan, men jag har alltid skapat, i någon form. Oftast skrivit, men även målat och tecknat. När jag var riktigt liten skrev jag uppslagsverk som var flera skrivböcker långa om rymden och dinosaurier. Efter det hade jag en period där jag skrev fabler, sf och fantasyhistorier. Sedan kom rollspelsskapandet.
Jag: Den perioden kanske aldrig gick riktigt över?
Daniel: Ha ha. Nej, det har du rätt i. Den pågår än och jag ser inga tecken på att den mattas av.
Jag: Du har även varit fansinskapare?
Daniel: Ja, vi startade ett fansin 91… Eller om det var 92. Däromkring. Tidningen hette Weird Quest. I ett nummer var en kompis chefredaktör. Sen hoppade han av, och jag röstades fram av kompisgänget att ta över. De gick bra tills den förre redaktören fick veta att vi tänkte fortsätta.
Jag: Vad hände då?
Daniel: Ja, alltså. Jag och min vän, hade gått igenom mycket ihop redan då, i högstadiet: vi hade burit in några tiolitershinkar med sand i hans rum för att bygga ett ökenlandskap, och…
Jag: Förlåt att jag avbryter, men det där låter spännande!
Daniel: Tja, inte så, egentligen. Vi var dedikerade och tänkte inte riktigt.
Jag: Men… Hällde ni ut det på golvet, eller vad gjorde ni med sanden?
Daniel: Ha ha, nej, vi var unga och dumma, men inte SÅ dumma. Vi hade såklart byggt ihop några stora kartonger att hälla sanden i.
Jag: Mycket bättre! (Skratt) Men tillbaka till din vän, ni hade precis röstat fram dig.
Daniel: Ja, och han fick höra det. På många sätt var vi nog lite av rivaler, men det sporrade oss. Nå, han bröt med oss ett tag – eller med mig i alla fall – och skulle göra ett eget fansin. Det gick inte, så efter ett tag kom han tillbaka och sa: Ja, du är bättre på att göra klart saker än mig. Och jag sa: Och du är bättre på idéer. Och det var det. Vi var vänner igen.
Jag: Och hur gick det med fansinet?
Daniel: Bra. Eller okej. Vi sålde väl några hundra exemplar per nummer. Tror vi peakade vid nummer fyra, den prånglade vi ut flera hundra av. Sen drev jag vidare fansinet på egen hand när intresset och tiden inte räckte för de andra längre.
De sex nummer som kompisgänget gjorde under nititotalet. Resterande 13 nummer skrev Daniel ensam.
Jag: Vad skrev ni om?
Daniel: Sånt vi gillade. Star Wars, Mutant, lite mer Star Wars, och så min fantasyvärld.
Jag: Jag läste någonstans att den världen blev Masona. Stämmer det?
Daniel: Ja, och nej. Delar av den finns kvar i Masona. Främst på Nordhelm. Brandenwelds union är taget nästan rakt av, liksom Daaron Dhul. Även ön Alea Masona kom därifrån, fast med annat namn då. Men världen som helhet är ett hopkok från mina och Björn Flintbergs tankar. Björn kom på att det skulle vara en skivvärld, och fantasins källa, liksom slukhålet är hans idéer från början. Sedan byggde vi ut havet runt Alea Masona och prinsessan Inas ö med en arkipelag, och skapade nya öar och riken.
Jag: På tal om Björn. Varför lämnade du Eloso? (Här sitter Daniel tyst en stund innan han svarar.)
Daniel: Jag… Vi jobbade väldigt intensivt ihop under tre års tid. Vi var inte alltid överens, men vi var duktiga på att lösa problem när de uppstod. Framför allt var vi bra på dialog. Och vi jobbade vansinnigt mycket båda två.
Jag: Fast det var inget svar på frågan. Vad hände?
Daniel: Inget hände. Eller, det är klart. Det hände saker hela tiden. Vi hade ett vansinnigt tempo. Somligt hanterades bra, annat mindre bra. Som det brukar vara. Men vi blev inte ovänner eller så. Det var mer… Jag tror vi drog åt olika håll i slutändan. Björn hade inlett arbetet med Cthulhu, och vi hade redan tidigare tagit in Jonas Larsson till Chock. Och det behövdes, men jag tappade lite bollen. Det var spelen jag ville jobba med, men nu satt jag fast med massor av externa skrivjobb som tog all tid, medan jag såg hur… det jag egentligen ville göra sköttes till stora delar utan mig. Så det var nog där någonstans jag började fundera över framtiden, och började knäcka extra som kundsupport för Fria Ligan. Ett problem var säkert att jag nog är lite ensamvarg när det kommer till mina egna alster. Jag vill inte ha för mycket inblandning där. När jag skriver för andras verk finns inte den prestigen. Sen är det klart att dynamiken förändrades när vi tog in fler delägare, även om alla är bra killar, men det blev ju fler viljor.
Daniel pratar stundtals lika mycket med händerna.
Jag: Det var inga hårda ord när du lämnade?
Daniel: Nej, absolut inte. Som jag sa innan kunde vi alltid lösa de problem som uppstod, vi var båda bra på att prata och för det mesta ganska prestigelösa. Vi pratar med varandra på nätet, jag och Björn. Men vi jobbar mycket båda två så tiden rinner ofta iväg och vi ringer kanske inte så ofta som vi skulle vilja.
Jag: Vems var beslutet?
Daniel: Mitt. Eller, det blev ju ett gemensamt beslut av mitt beslut.
Jag: Har du något projekt på gång med Eloso?
Daniel: Vi får se.
Jag: Annars tror jag det finns många som vill se något nytt till Call of Cthulhu från dig. Eller varför inte till något annat skräckspel, som Väsen?
Daniel: Det finns inget planerat, och Call (of Cthulhu) krockar lite med Sagospelet Skräck. Inte för att det är samma typ av skräck – alls, utan för att jag rör mig mycket i Malmfälten och Tornedalen i det spelet. Det är där jag skriver den bästa skräcken. Men kanske något som inte rör sig i de trakterna? Vi får se.
Jag: Där du växte upp. Är du tornedaling?
Daniel: Alltså det här med etiketter. Det är svårt. Min farmor invandrade från Finland som ung, träffade farfar och hamnade i Tärendö. Där växte jag upp om somrarna. Vi åkte dit om loven vintertid. Men större delen av året växte jag upp i Malmberget. Jag vet inte om jag är tornedaling, jag behärskar inte språket meän kieli, men Tärendö kan vara det ställe där jag känner mig som mest hemma. Där har jag trampat myrmarker och jaktmarker, där har jag bäckfiskat och matat myggen. Malmberget fyllde en gång samma funktion, men det är delvis sorgligt att åka tillbaka. Barndomens kvarter finns inte kvar och jag känner mest ledsamhet när jag ser det. I Tärendö är det mer likt hur det var då. Tiden har varit snällare där.
Jag: Jag har följt dina krönikor i Kommunalarbetaren och Arbetet. Där har det verkat som att du har en komplicerad relation till Malmberget.
Daniel: Jo. Ja. Så är det. Det var gatorna och kvarteren där jag blev slagen, knivhotad, jagad och tvingad att gå barfota i trettio minusgrader utan att någon vuxen ingrep. Men någon måste ha sett. Det kunde hända mitt på ett villakvarter, på dagen. Men ingen vuxen sa ifrån. Så det är blandade känslor, och många minnen är inte behagliga.
Jag: Du har skrivit i dina krönikor om att du äter SSRI. Beror det på sånt som hände då?
Daniel: Ja du… Det går inte att veta.
Jag: Varför äter du SSRI?
Daniel: För att må bra. Utan det har jag katastroftankar och panikångest. Med medicinen, SNRI, har jag det inte. Jag äter Venlafaxin. Det har jag gjort i sju år. Innan dess Citalopram. Jag mådde bra på det också, men SNRI har ändå tagit mig ytterligare ett steg uppåt. Bytet kom sig av att min läkare trodde jag mådde sämre på min dåvarande medicin, fast det var den berömda väggen jag gått in i. Så medicinbytet skulle nog inte behövts.
Jag: Känner du av några bieffekter?
Daniel: Nej, inte desto mer. Jag kan fortfarande gråta när jag ser filmer och känna musiken som gåshud över kroppen, så jag är inte dämpad på det sättet. Det jag känner av är yrselattacker när jag glömmer ta den. Inte på en gång, det kommer oftast framåt eftermiddagen eller kvällen. Och det är först när yrselattackerna börjar som jag inser att jag glömt mitt piller.
Jag: Var i livet befinner du dig nu?
Daniel: I Bureå. Ha ha. Men stolt pappa till tre barn, min äldste, Sappho och två betydligt yngre bröder på 4 och 6, lyckligt gift med världens mest underbara fru. Vi sköter tillsammans kundsupporten åt Fria Ligan, driver Webshop och förlag och skapar spel, så vi jobbar ihop sju dagar i veckan. Ja, vi har två katter också.
Jag: Det låter som att du är nöjd?
Daniel: Mycket!
Jag: Vad är du mest nöjd med i spelväg 2021?
Daniel: Det har släppts mycket bra grejer. Men spontant… När det gäller andras grejer skulle jag säga att Journeys in Middle-Earth är en favorit. Eller släpptes det tidigare?
Jag: Det var tidigare. 2019 tror jag.
Daniel: Oj! Ja, tiden går fort. Men det är ett bra spel. Men 2021? Troubleshooters är bra, och Vindsjäl. Det senare är dessutom ett mycket vackert spel. Sen… Det finns mycket bra. Jag ser väldigt mycket fram emot The One Ring 2nd edition.
Jag: Och av egna alster?
Daniel: Sagospelet Äventyrs fjärde utgåva. Det bästa jag gjort hittills. Men då har Sagospelet Skräck inte kommit än.
Det bästa han gjort hittils, om Daniel själv får välja.
Jag: Då tackar jag för mig. Tack för en trevlig pratstund.
Daniel: Tack själv!
Vi avrundar intervjun, och Daniel kopplar ner. Jag inser jag missade att fråga massor av vad jag tänkt, men sitter ändå här med massor av sidor med plåttriga anteckningar att renskriva, så jag hejdar mig från att ta tag i det.
Ända sedan jag var liten har jag stått och blickat mot det förflutnas förtvinade brist på varaktighet. Ögonblick som samlats och sparats i mitt inre ska en gång inte längre finnas kvar. En sekund här, och nästa borta. Sett i ett kosmiskt perspektiv är det giltigt även för mänskligheten, en tanke som jag var medveten om redan i den relativt unga åldern av sex, sju år. Jag läste astronomiska och andra naturvetenskapliga böcker på skolbiblioteket. Inte de som gick att hitta på barnavdelningen, de var närmast en förolämpning i sin enkelhet och dessutom ofta rent felaktiga. Jag läste Carl Sagans Cosmos om mänsklighetens tid i universum och hur försvinnande kort tid vi faktiskt funnits här – och hur kort tid vi kanske kommer att finnas till som art. Jag läste om Frank Drakes ekvation och vad den kunde innebära, om Arecibomeddelandet till fjärran stjärnor och om Wow-signalen som kittlade min fantasi. Vad betydde den? Varifrån kom den? Varför så kort? Varför hörde vi den aldrig igen?
Kanske var det nyfikenheten och upptäcktslustan som gjorde det, eller också tanken på att vi som art till slut skulle vara dödsdömda om vi stannade kvar på Jorden, men jag gled ganska snabbt in på fantastiken. På den tiden, första halvan av 80-talet, var sf-hyllan på biblioteket sorgligt liten. Där fanns de verkliga klassikerna, men inte mycket mer. Jag läste Asimov och från ungdomsavdelningen novellantologier med sf-tema. Jag läste också George Johanssons romansvit Universums öde vid sidan av vetenskapsjournalisten Eugen Semitjovs populärvetenskapliga böcker som närmast kunde sägas vara essäistiska i sitt upplägg. De var fyllda av spekulationer och tänk om; det kunde kanske vara så här eller bli på det här sättet – eller också inte. Jag funderade och tänkte, och i min sju- och åttaårsvärld var de kanske inte facit, men en förlängning av mina funderingar, och framför allt svart på vitt att det inte var tokiga frågor att ställa.
Den inledande romanen i George Johanssons serie, Uppbrott från Jorden, var ändå en av de böcker som berörde mig allra mest. Den var kort och berättelsen var driven och utmanade min fantasi på ett sätt som fick mig att läsa böckerna om och om igen. Johanssons huvudperson Len Renberg berättar om en dystopisk framtid där mänskligheten så till den milda grad utarmat planeten jorden att hon knappt längre är förmögen att hysa liv:
“Vi tittade på Jorden, far och jag.
Den
svävade som ett gråbrunt klot under oss. Gråvita poler, bruna hav.
– Hon är vacker, sa jag.
– Hon VAR vacker, svarade far. En gång var hon den vackraste planeten i hela Systemet. Blågröna hav, gröna kontinenter, gnistrande vita poler, MIN far brukade kalla henne ”moder Jord” när han var högtidlig. Nu är hon utbränd.”
Dessa ord tycktes så ödesmättade, så fyllda med allvar. De talade till
mig med en röst som var så stark att jag inte kunde värja mig. Len Renberg har
inte tidigare sett sin del i förstörelsen av vårt hem jorden, men han får ett
bryskt uppvaknande. Han arbetar som skeppare på egen skuta och flyger hem uran
från runtom i solsystemet till jorden. Som alla andra är han fast i systemet.
Han kan inte ta sig ur. Men genom mötet med en utomjordisk intelligens –
närmast beskriven som något av en gudom för mänskliga ögon – får han en chans
att lämna allt och börja om. Tillsammans med rymdbarägaren Amalthea ger han sig
av. Strax bortom Jupiter försvinner skeppet spårlöst då Len och Amalthea på ett
ögonblick transporteras från vår egen galax Vintergatan till Andromedagalaxen
2,2 miljoner ljusår bort. Där ska de leta en ny plats att börja om på.
Det centrala temat i böckerna är det dystopiska, människans förmåga att förstöra, precis som agent Smith säger i filmen Matrix: ”Human beings are a disease, a cancer of this planet. You’re a plague and we are the cure.” Smiths resonemang är i stort sett oklanderligt i mina ögon. Människan som art är ett virus. Jag försöker dock välja att se henne som en individ. Len och Amalthea får en ny chans, och vi får i de två påföljande böckerna följa deras vedermödor, innan perspektivet ändras i bok fyra, Datorernas död, då Johansson återvänder till jorden en tid efter att Len Renberg lämnade den. Huvudperson nu är Vilgot Exner, som lever i ett framtida Stockholm efter jordens ekologiska krascher och ett tredje världskrig. Han drar runt med gänget och ”tiltar” – sparkar ned – gamla gubbar, något Exner inte är helt bekväm med. Det ser Gubben de tiltar i bokens inledning. Exner och Gubben får en vänskapsrelation, och det visar sig att Gubben en gång varit en framstående rymdskeppsingenjör. I boken avhandlas sedan frågor om skuld för det som skett, och när skulden blir också den nya generationens.
Ja, när börjar ens eget ansvar? För mina grubblerier var det relevanta frågor. När blir det mitt ansvar? Hur många halmstrån måste jag lägga till stacken innan det blir får många, innan också jag bär skuld? Jag grävde ned mig i samvetskval över vår västerländska livsstil.
För en liten kille som alltid grubblade över livet,
universum och allting var böckerna som att hälla bensin på eld. Jag ville bara
läsa mer. I de naturvetenskapliga böckerna beskrevs stjärnornas livscykel, och
beklämd över solens framtida öde gick jag hem och suckade åt min far över
mänsklighetens stundande undergång. Om sisådär fem miljarder år.
”Om det ens finns människor då”, påpekade han.
En tanke som inte alls var främmande för mig; vår undergång kunde komma med ett meteoritnedslag, genom en atomvinter eller en global pandemi. Det gick inte att veta vad, bara att undergången skulle komma förr eller senare. Just denna förgänglighet var en plåga, att inget var beständigt. ”Ever since I was eight or nine/I’ve been standing on the shoreline/always waiting/for something lasting”, sjunger Broder Daniel, och jag ser mig själv i de raderna. Jag önskade ofta att jag kunde tro på en gud, för jag drömde om löftet om paradisets beständighet. Men hur jag än försökte gick det inte. Jag läste som liten Bibeln, vilket bara gjorde mig än mer fast i min övertygelse att det blott och bart var fiktion, sagor menade att förklara världen i en tid när världen var mindre och centrerad kring människan. Från att en gång ha varit skapelsens krona och alltets mitt, övergick vi till att inte längre bebo en platt värld och till att rotera i en vortex snarare än en cirkel eller ellips runt vår sol, som i sin tur spinner runt i utkanten av en av galaxens spiralarmar. En galax, som tillsammans med oräkneliga andra galaxer bygger upp ett galaxkluster vilket i sin tur bygger ännu större strukturer. ”Universum är en ask i en ask”, skrev George Johansson i sin romansvit. En träffande beskrivning.
Med alla dessa stjärnor – bara i vår galax omkring svindlande 200 000 000 – 400 000 000 till antalet – och alla dessa galaxer (i runda slängar omkring två triljarder galaxer) runtom i den del av universum vi kan uppfatta, är det sannolikt att den gnista som tänt livet på vår planet också borde ha kunnat inträffa någon annanstans, någon annan gång. Samma grundämnen bygger upp hela universum. Det är inget unikt för vårt solsystem. Och med den kunskap man har idag om att exoplaneter runt andra stjärnor är mer regel än undantag, torde oddsen kraftigt öka. Det för mig också in på Fermiparadoxen, frågeställningen var alla utomjordiska civilisationer är. Varför har vi inte hört eller på annat vis upptäckt dem? Det var även en fråga jag brottades med som barn, när jag låg i min säng och blickade upp mot stjärnhimlen utanför fönstret.
Det finns olika förklaringsmodeller och tankar kring detta, och förutom de kosmiska avstånden både i tid och rum är hotet från oss själva den kanske troligaste förklaringen. Vår kamp för överlevnad som art, när vi som Agent Smith säger är ett virus som suger ut allt i närmiljön för att sedan flytta oss till en ny plats. En dag finns det kanske inga platser kvar på jorden. En dag kanske bomberna smäller. Detta kanske är den stora tröskeln, The Great Filter? Kan en art överleva sig själv?
Vi har sett flera exempel på livets svårigheter att överleva tidigare i jordens långa historia. Vi kan därför antingen ha passerat filtret, eller också står vi ännu inför det. Kanske är det ett filter genom vilket i stort sett inga högstående civilisationer passerar: kampen mot sig själv, kampen för att – när man uppnår en viss teknologisk kompetens som art – inte utrota sig själv. Jag var förvisso inte bekant med Fermiparadoxen som tes när jag var barn, men undergångshotet var reellt. På åttiotalet fanns fortfarande supermakten Sovjetunionen och Kalla kriget var ett faktum. I skolan fick vi lära oss hur vi hittade till skyddsrummen.
Jag kan minnas när jag stod med min pappa i mörkret ute på den tornedalska myren långt från stadens ljusföroreningar och blickade ut mot rymdens stjärnor. Jag hade tusen frågor, och av någon anledning trodde jag att pappa kunde besvara dem. ”Det kanske står en pappa och en pojke på en planet någon annanstans i rymden och grubblar över samma frågor”, sade han som om det skulle förklara något. I romanen Kontakt av Carl Sagan funderar Eleanor Arroway över samma frågor, och hennes pappa svarar: ”The universe is a pretty big place. If it’s just us, seems like an awful waste of space.” Det är naturligtvis ingen förklaring som jag kunde nöja mig med, men på ett rent filosofiskt plan kändes båda svaren ganska lugnande. Det var lite som när Robin Williams i sin paradroll som Mr. Keating i Döda poeters sällskap sade: ”That you are here — that life exists, and identity; that the powerful play goes on and you may contribute a verse.” Filmen tog fullständigt andan ur mig, jag som burit på existensiella frågor så länge jag kunnat minnas.
När jag stod där och blickade ut i rymden kunde jag gripas av en slags svindel inför de ofattbara avstånden i tid och rum. Min tid här på Jorden var kort, inte ens en sekund i ett kosmiskt perspektiv, men så var också mänsklighetens tid och allas vår obetydlighet. Carl Sagan, som varit en av mina idoler sedan sjuårsåldern, kommer in på det i sin bok Pale Blue Dot, där han reflekterar över ett foto taget av rymdsonden Voyager, där jorden inte syns mer än som en liten ljusblå prick bland andra små prickar. Vi är så försvinnande små och våra liv så meningslösa i det kosmiska perspektivet – om vi inte en dag kan ta oss bort från jorden. Det är ett faktum bortom diskussion, och vår tids främsta tänkare är förstås medvetna om det. Stephen Hawking, en annan av min barndoms förebilder, är en av dem:
“It will be difficult enough to avoid disaster on planet Earth in the next hundred years, let alone the next thousand, or million. The human race shouldn’t have all its eggs in one basket, or on one planet. Let’s hope we can avoid dropping the basket until we have spread the load.”
Mänsklighetens överlevnad och betydelse var också ett återkommande tema
inom den science fiction jag läste. Vi ser ett lysande exempel på människans
brist på betydelse i Möte med Rama,
exempel på vår kamp mot oss själva i de många undergångsskildringar jag tagit
till mig som vuxen,, där titlar som Battlestar
Galactica, The Walking Dead och The Road visar oss att det värsta hot vi
står inför idag är oss själva. Sett i ett bredare perspektiv torde evolutionen
fungera på samma sätt universellt, och det är ytterligare en faktor som pekar
på att det stora filtret kanske ligger framför oss, för trots att en så stor
andel av jordens befolkning aldrig haft det så bra som nu ligger hotet hela
tiden under ytan. Vår civilisation är endast en tunn fernissa: i en portfölj
finns avfyrningskoderna till världens kraftfullaste kärnvapenarsenal som har
potentialen att ända vår civilisation som vi känner den. Men vi behöver inte gå
till dessa extremer för att se slutet på den civilisation vi byggt upp. Som
kollektiv är vi en bedrövlig samling. Ta bara den svenske kemisten Svante
Arrhenius som 1904 blev först med att varna för klimatförändringar beroende på
växthusgaser orsakade av människan. Ingen lyssnade. Mitt barndomsjag ville
ställa sig upp och skrika, men nöjde sig med att skriva upprörda noveller och
flygblad om miljön.
Att undergången kommer kan vi vara säkra på. Vi kanske redan går mot den
med öppna armar. Stephen Hawkings varning gör sig därför ganska aktuell: vi
måste härifrån, annars är vår tid snart över. Tv-serien Babylon 5 säger det kanske allra bäst:
“Whether it happens in a hundred years or a thousand years or a million years, eventually our Sun will grow cold and go out. When that happens, it won’t just take us. It’ll take Marilyn Monroe and Lao-Tzu, Einstein, Morobuto, Buddy Holly, Aristophanes … and all of this … all of this was for nothing unless we go to the stars.”
Kanske förblir vi strandade på Jorden. Kanske kommer vår tid snart att vara förbi och vi återgår till att bli stjärnstoff i rymdens vakuum, som vi en gång föddes ur ämnen bildade i supernovor. Jag antar att det finns en viss poetisk tröst i det.
Datorernas död gavs ut av Bonniers Juniorförlag 1983. Då var jag sju år gammal. Året därpå upptäckte jag Johanssons böcker. Det blev en omtumlande upplevelse, och ledde vidare till en lång rad resor i tid och rum genom författare som Eugen Semitjov, Sven-Christer Swan, Isaac Asimov, Arthur C. Clarke, Joe Haldeman, Poul Anderson och Robert Westall, för att nämna några. Men även om jag hittade flera guldkorn, så var de fem böckerna om Universums öde i en klass för sig.
När det var klart att vi både skulle ge ut serien på nytt, och dessutom bygga vidare på den för att skapa ett spel, var det en gammal dröm som gick i uppfyllelse.
Vi har nu kommit fram till den näst sista delen i serien, Datorernas död — en unik bok i svensk litteraturkanon, i och med att det var en av de första riktiga cyberpunkromanerna skriven av en svensk författare — kanske den allra första. Cyberpunk är en underkategori till science fiction med fokus på datorer, informationsteknologi, megakorporationer och oftast en dystopisk inriktning. Alla dessa ingredienser finns med i Datorernas död. Romanen har dock en obotlig tro på humanismen, och visar på hopp där mycket av den andra cyberpunklitteraturen visar på hopplöshet.
I svensk litteraturkanon kan man utläsa en röd tråd från verk som Karin Boyes dystopi Kallocain, till George Johanssons mer sentida verk. Istället för drogen Kallocain trubbas människorna i Johanssons verk av med Mindbenders — ett knark för de unga — tillsammans med Mindsoothers — för de vuxna. Staten ser till att du har rätt dos och tar du inte din medicin tas du in för omskolning.
Här syns även influenser av Adolus Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984. I 1984 är det Staten som har den yttersta makten och är ofelbart allvetande. I Datorernas död är det Centraldatorn. Winston Smith, Orwells protagonist, gör uppror mot den rådande ordning: likriktning och avsaknad av framtidsutsikter, trots den avskyvärda omskolningen som hotade. I Datorernas död är det Vilgot Exner som fyller den funktionen.
George Johanssons böcker präglas av en varm humanism, en tro på människan. Det gör att allt det svarta inte känns lika betungande för läsaren.
Förutom att fylla den viktiga rollen som första riktiga cyberpunkroman på svenska, har Universums öde och Datorernas död sin kanske största förtjänst i att ha agerat som en portal in i en vidare värld för en mängd läsare på 80-talet. Det syntes inte minst när vi besökte Bokmässan och George signerade Uppbrott från jorden under en dryg timma. I stort sett alla som besökte honom förklarade vad hans böcker betytt för dem och att det var han som fick dem att gå på vidare strövtåg i genren.
Den litteraturgärningen i sig är ovärderlig.
Förboka Den brända jorden och Vildmarkens varelser till Drakar och demoner i webbutiken! Avfärda
