Vi har stämt träff på nätet. Daniel har bett mig göra intervjun, vilket vi ska vara tydliga med redan från början. Jag fick samtidigt fria händer att fråga vad som helst, vilket också var ett krav från min sida och något Daniel insisterade på. Han lovade att publicera den oavsett. Och lite konstigt kändes det att göra intervjun med uppdragsgivaren själv.

Text: Johan Svensson

Bilder: Johan Svensson (screenshots) och Daniel Lehto (kollage, omslagen av Christer Larsson och Kent Wingsund), omslaget till Sagospelet Äventyr illustrerat av Richard Svensson.

Under mötet skrattar Daniel ofta och länge. Han ger ett avslappnat men ganska trött instryck. Men så sköter han sitt förlag, deras webshop, Fria Ligans support, översätter Teenage Mutant Ninja Turtles för Ades Media och har en hel den andra järn i elden.

Daniel Lehtos spel har sålt över 20.000 exemplar sedan starten för tio år sedan, men spelen syns inte så mycket på spelforumen. När jag frågar Daniel om detta skrattar han lite ansträngt och jag undrar om jag sagt något dumt. Kanske intervjun är över innan den börjat?

Daniel: Nej då, jag fattar vad du menar. Det finns andra som ifrågasatt försäljningssiffrorna i relation till antalet inlägg om Sagospelet Äventyr på sidan rollspel.nu. Själv ser jag det inte som konstigt, mina spel fokuserar på familjer och en yngre publik. De riktar sig inte till den genomsnittliga rollspelaren, även om jag gärna hade sett att fler vuxna spelare insett att spelet kan vara även för dem. Men, den publik vi har, är ofta inte bekanta med rollspel sedan tidigare, så de hänger inte på rollspelssidorna.

Jag: Jag förstår. Och det var inte menat som kritik, mer en fundering. Du syns inte så mycket i olika medier som andra rollspelsskribenter. Är det ett medvetet val? 

Daniel: Jag… Inte helt och hållet. Tror jag. Jag har gjort mycket intervjuer, varit med på tv och i radio. Några poddar. Men nej, jag tillhör nog inte någon av de mer aktiva.

Jag: Varför? 

Daniel: Svårt att säga. Men det beror nog mycket vilket varumärke man stämplar på sig, och på min publik. 

Jag: På vilket sätt? 

Daniel: Som… Ja, som jag sa. De som spelar mina spel är inte i första hand del av hobbyn sedan tidigare. De är förskolebarn, barn i låg-, mellan- och högstadiet och föräldrar. Inte så ofta hardcore gamers. Det var så ibörjan, men inte längre.

Jag: Jag har hört från många håll att ditt spel är den nya generationens Drakar och demoner. Stämmer det?

Daniel: Nja, det beror nog på vad du menar. Drakar och demoner har en helt annan framtoning, inte minst bildmässigt. Det är ett starkt varumärke som fortfarande attraherar en publik som var med då, och de har ju i många fall barn nu.

Jag: Var det inte lite det du sålde in ditt spel på från början?

Daniel: Nja… Jag tror mer det var ett spel vi tyckte om. Jag tror det viktigaste är att göra något man själv gillar. Dels så man kan stå för det, dels för att det är så mycket roligare.

Jag: Så hur känns det nu när Drakar och demoner är på väg ut igen?

Daniel: Jag var ganska orolig för den konkurrensen när Dod16 lanserades. Men det märktes inget på försäljningen. Jag tror det är delvis olika målgrupper. Min målgrupp går ända ned till femårsåldern. Drakar startar nog runt tio.

Jag: Men är inte många av era produkter lite avancerade för en femåring?

Daniel: Så är det. Men jag tror att det mesta materialet går att tillgodogöra sig med en förälder eller ett storasyskon. Rollspel är ju tänkt att spelas i grupp, och mitt i första hand av familjer. Så det är klart det förutsätter engagemang från föräldrar. Ja, eller pedagoger.

Jag: Så du är inte orolig för konkurrensen från originalet?

Daniel: Jag förstår du menar rollspelsoriginalet, men nej, spelen är så pass olika.

Jag: Du har även skrivit för NeoTech2, Fantasy!, Chock och Call of Cthulhu? 

Daniel: Ja, vilket var roligt. Jag fick många reaktioner på det. I alla fall de senare. N2 redigerade jag mest texter till. Men för Cthulhu, en del tyckte det var kul att jag var samma Lehto som gjort Sagospelet (Äventyr). Andra har bara hört av sig uppskattande och berättat hur bra introäventyret i Call of Cthulhu var. Det värmer. 

Jag: Hur gammal var du när du började med rollspel?

Daniel: Jag var sju år, och det första jag spelade var Drakar och demoner.

Jag: Det är ganska ungt…

Daniel: Ja, men det var inget konstigt. Det var väldigt många i samma ålder som började spela då. Och min bror som spelade med oss var tre år yngre. 

Jag: Drakar och demoner?

Daniel: Ja, precis. Och sen Mutant och Chock.

Jag: Var det inte mastiga spel för en sjuåring?

Daniel: Jo, det var det väl. Vi hade inte många rätt i regelväg, men det gjorde inte så mycket. Vi hade kul, och en ny värld öppnade sig. Det var huvudsaken.

Jag: Visste du då att du skulle bli rollspelskonstruktör?

Daniel: Ha ha, nej, sånt kan man inte veta.

Jag: Men jag har hört dig säga det i något sammanhang.

Daniel: Ja, alltså. Jag visste att jag ville bli det. I tvåan frågade lärarinnan vad vi ville bli när vi blev stora. Jag svarade: Skriva böcker och rollspel. Varpå hon svarade: Men vad vill du jobba med på riktigt?

Jag: Men nu är du där. Hur känns det?

Daniel: Det känns bra! Jag menar, det är en konstruktiv hobby. Jag vet inte om den attraherar kreativa människor, eller om kreativiteten föds av spelandet – eller om det är en växelverkan, men jag har alltid skapat, i någon form. Oftast skrivit, men även målat och tecknat. När jag var riktigt liten skrev jag uppslagsverk som var flera skrivböcker långa om rymden och dinosaurier. Efter det hade jag en period där jag skrev fabler, sf och fantasyhistorier. Sedan kom rollspelsskapandet.

Jag: Den perioden kanske aldrig gick riktigt över?

Daniel: Ha ha. Nej, det har du rätt i. Den pågår än och jag ser inga tecken på att den mattas av. 

Jag: Du har även varit fansinskapare? 

Daniel: Ja, vi startade ett fansin 91… Eller om det var 92. Däromkring. Tidningen hette Weird Quest. I ett nummer var en kompis chefredaktör. Sen hoppade han av, och jag röstades fram av kompisgänget att ta över. De gick bra tills den förre redaktören fick veta att vi tänkte fortsätta. 

Jag: Vad hände då? 

Daniel: Ja, alltså. Jag och min vän, hade gått igenom mycket ihop redan då, i högstadiet: vi hade burit in några tiolitershinkar med sand i hans rum för att bygga ett ökenlandskap, och… 

Jag: Förlåt att jag avbryter, men det där låter spännande! 

Daniel: Tja, inte så, egentligen. Vi var dedikerade och tänkte inte riktigt. 

Jag: Men… Hällde ni ut det på golvet, eller vad gjorde ni med sanden? 

Daniel: Ha ha, nej, vi  var unga och dumma, men inte SÅ dumma. Vi hade såklart byggt ihop några stora kartonger att hälla sanden i.

Jag: Mycket bättre! (Skratt) Men tillbaka till din vän, ni hade precis röstat fram dig. 

Daniel: Ja, och han fick höra det. På många sätt var vi nog lite av rivaler, men det sporrade oss. Nå, han bröt med oss ett tag – eller med mig i alla fall – och skulle göra ett eget fansin. Det gick inte, så efter ett tag kom han tillbaka och sa: Ja, du är bättre på att göra klart saker än mig. Och jag sa: Och du är bättre på idéer. Och det var det. Vi var vänner igen. 

Jag: Och hur gick det med fansinet? 

Daniel: Bra. Eller okej. Vi sålde väl några hundra exemplar per nummer. Tror vi peakade vid nummer fyra, den prånglade vi ut flera hundra av. Sen drev jag vidare fansinet på egen hand när intresset och tiden inte räckte för de andra längre. 

Jag: Vad skrev ni om? 

Daniel: Sånt vi gillade. Star Wars, Mutant, lite mer Star Wars, och så min fantasyvärld. 

Jag: Jag läste någonstans att den världen blev Masona. Stämmer det? 

Daniel: Ja, och nej. Delar av den finns kvar i Masona. Främst på Nordhelm. Brandenwelds union är taget nästan rakt av, liksom Daaron Dhul. Även ön Alea Masona kom därifrån, fast med annat namn då. Men världen som helhet är ett hopkok från mina och Björn Flintbergs tankar. Björn kom på att det skulle vara en skivvärld, och fantasins källa, liksom slukhålet är hans idéer från början. Sedan byggde vi ut havet runt Alea Masona och prinsessan Inas ö med en arkipelag, och skapade nya öar och riken. 

Jag: På tal om Björn. Varför lämnade du Eloso? 
(Här sitter Daniel tyst en stund innan han svarar.)

Daniel: Jag… Vi jobbade väldigt intensivt ihop under tre års tid. Vi var inte alltid överens, men vi var duktiga på att lösa problem när de uppstod. Framför allt var vi bra på dialog. Och vi jobbade vansinnigt mycket båda två. 

Jag: Fast det var inget svar på frågan. Vad hände?

Daniel: Inget hände. Eller, det är klart. Det hände saker hela tiden. Vi hade ett vansinnigt tempo. Somligt hanterades bra, annat mindre bra. Som det brukar vara. Men vi blev inte ovänner eller så. Det var mer… Jag tror vi drog åt olika håll i slutändan. Björn hade inlett arbetet med Cthulhu, och vi hade redan tidigare tagit in Jonas Larsson till Chock. Och det behövdes, men jag tappade lite bollen. Det var spelen jag ville jobba med, men nu satt jag fast med massor av externa skrivjobb som tog all tid, medan jag såg hur… det jag egentligen ville göra sköttes till stora delar utan mig. Så det var nog där någonstans jag började fundera över framtiden, och började knäcka extra som kundsupport för Fria Ligan. Ett problem var säkert att jag nog är lite ensamvarg när det kommer till mina egna alster. Jag vill inte ha för mycket inblandning där. När jag skriver för andras verk finns inte den prestigen. Sen är det klart att dynamiken förändrades när vi tog in fler delägare, även om alla är bra killar, men det blev ju fler viljor.

Jag: Det var inga hårda ord när du lämnade? 

Daniel: Nej, absolut inte. Som jag sa innan kunde vi alltid lösa de problem som uppstod,  vi var båda bra på att prata och för det mesta ganska prestigelösa. Vi pratar med varandra på nätet, jag och Björn. Men vi jobbar mycket båda två så tiden rinner ofta iväg och vi ringer kanske inte så ofta som vi skulle vilja. 

Jag: Vems var beslutet? 

Daniel: Mitt. Eller, det blev ju ett gemensamt beslut av mitt beslut.

Jag: Har du något projekt på gång med Eloso? 

Daniel: Vi får se. 

Jag: Annars tror jag det finns många som vill se något nytt till Call of Cthulhu från dig. Eller varför inte till något annat skräckspel, som Väsen?

Daniel: Det finns inget planerat, och Call (of Cthulhu) krockar lite med Sagospelet Skräck. Inte för att det är samma typ av skräck – alls, utan för att jag rör mig mycket i Malmfälten och Tornedalen i det spelet. Det är där jag skriver den bästa skräcken. Men kanske något som inte rör sig i de trakterna? Vi får se. 

Jag: Där du växte upp. Är du tornedaling?

Daniel: Alltså det här med etiketter. Det är svårt. Min farmor invandrade från Finland som ung, träffade farfar och hamnade i Tärendö. Där växte jag upp om somrarna. Vi åkte dit om loven vintertid. Men större delen av året växte jag upp i Malmberget. Jag vet inte om jag är tornedaling, jag behärskar inte språket meän kieli, men Tärendö kan vara det ställe där jag känner mig som mest hemma. Där har jag trampat myrmarker och jaktmarker, där har jag bäckfiskat och matat myggen. Malmberget fyllde en gång samma funktion, men det är delvis sorgligt att åka tillbaka. Barndomens kvarter finns inte kvar och jag känner mest ledsamhet när jag ser det. I Tärendö är det mer likt hur det var då. Tiden har varit snällare där. 

Jag: Jag har följt dina krönikor i Kommunalarbetaren och Arbetet. Där har det verkat som att du har en komplicerad relation till Malmberget.

Daniel: Jo. Ja. Så är det. Det var gatorna och kvarteren där jag blev slagen, knivhotad, jagad och tvingad att gå barfota i trettio minusgrader utan att någon vuxen ingrep. Men någon måste ha sett. Det kunde hända mitt på ett villakvarter, på dagen. Men ingen vuxen sa ifrån. Så det är blandade känslor, och många minnen är inte behagliga. 

Jag: Du har skrivit i dina krönikor om att du äter SSRI. Beror det på sånt som hände då?

Daniel: Ja du… Det går inte att veta. 

Jag: Varför äter du SSRI? 

Daniel: För att må bra. Utan det har jag katastroftankar och panikångest. Med medicinen, SNRI, har jag det inte. Jag äter Venlafaxin. Det har jag gjort i sju år. Innan dess Citalopram. Jag mådde bra på det också, men SNRI har ändå tagit mig ytterligare ett steg uppåt. Bytet kom sig av att min läkare trodde jag mådde sämre på min dåvarande medicin, fast det var den berömda väggen jag gått in i. Så medicinbytet skulle nog inte behövts.

Jag: Känner du av några bieffekter? 

Daniel: Nej, inte desto mer. Jag kan fortfarande gråta när jag ser filmer och känna musiken som gåshud över kroppen, så jag är inte dämpad på det sättet. Det jag känner av är yrselattacker när jag glömmer ta den. Inte på en gång, det kommer oftast framåt eftermiddagen eller kvällen. Och det är först när yrselattackerna börjar som jag inser att jag glömt mitt piller. 

Jag: Var i livet befinner du dig nu? 

Daniel: I Bureå. Ha ha. Men stolt pappa till tre barn, min äldste, Sappho och två betydligt yngre bröder på 4 och 6, lyckligt gift med världens mest underbara fru. Vi sköter tillsammans kundsupporten åt Fria Ligan, driver Webshop och förlag och skapar spel, så vi jobbar ihop sju dagar i veckan. Ja, vi har två katter också. 

Jag: Det låter som att du är nöjd? 

Daniel: Mycket! 

Jag: Vad är du mest nöjd med i spelväg 2021? 

Daniel: Det har släppts mycket bra grejer. Men spontant… När det gäller andras grejer skulle jag säga att Journeys in Middle-Earth är en favorit. Eller släpptes det tidigare? 

Jag: Det var tidigare. 2019 tror jag. 

Daniel: Oj! Ja, tiden går fort. Men det är ett bra spel. Men 2021? Troubleshooters är bra, och Vindsjäl. Det senare är dessutom ett mycket vackert spel. Sen… Det finns mycket bra. Jag ser väldigt mycket fram emot The One Ring 2nd edition.

Jag: Och av egna alster? 

Daniel: Sagospelet Äventyrs fjärde utgåva. Det bästa jag gjort hittills. Men då har Sagospelet Skräck inte kommit än.

Jag: Då tackar jag för mig. Tack för en trevlig pratstund. 

Daniel: Tack själv! 

Vi avrundar intervjun, och Daniel kopplar ner. Jag inser jag missade att fråga massor av vad jag tänkt, men sitter ändå här med massor av sidor med plåttriga anteckningar att renskriva, så jag hejdar mig från att ta tag i det.