I skogen bakom skolan – Endor

Luke Skywalker stred för galaxens frihet varannan månad i serietidningen Stjärnornas Krig, på Domus drömde en liten kille om de senaste Star Wars-figurerna vid leksaksavdelningen, och i skogen bakom skolan – ja, det var där de avgörande slagen om galaxen utkämpades.

Sagospelet Äventyrs Daniel Lehto funderar över fantasins kraft och hur den skiljer sig åt idag jämfört med när han var liten, samt hur hans livslånga kärlek till Star Wars-sagan föddes och har utvecklats under åren.

Support you local stormtrooper!

HUR DET BÖRJADE
Det var jag, min yngre bror och en av mina vänner. Tillsammans kämpade vi oss fram genom snön på isplaneten Hoth under slaget mot Imperiet när det var vinter. På sommaren förvandlades skogen bakom skolan från Hoth till Endor. Skidstavar användes som ljussablar och många var de stavar som knäcktes i stridens hetta – trots att ingen ljussabel någonsin går av i filmen.
Tatooine fanns i den stora sandlådan, och de små trähusen i skogen nedanför dagis var egentligen X-vingar och Tie-fighters.
Det var en härlig tid.

DEN KORTE CHEWBACCA
Min bror, som hade ett talfel och därför i stort sett inte kunde göra sig förstådd hos någon annan än mig och de allra närmsta vännerna, fick alltid vara Chewbacca eller en ewok, just därför att han inte kunde prata. Egentligen passade han bättre som ewok, eftersom han var så kort.
Själv ville jag alltid vara Luke Skywalker, sagans hjälte, men fick turas om med min kompis att ha den rollen.
Alla tre klädde vi ut oss för att bli så lika hjältarna ur Star Wars som möjligt. Genom glassbilen kunde man köpa Star Wars-masker, bara man köpte ett eller två paket Star Wars-glass, antingen med mintsmak eller lakrits. Behöver jag säga att vi åt mängder med glass?
Min mor undrade vid ett tillfälle varför jag hade strumporna utanpå byxorna: ”Du töjer ju ut dem”, sa hon.
Jag suckade, slog mig för pannan och utbrast: ”Men alltså, så har ju Luke Skywalker när han är på Tatooine!”

TRICKFILMNING OCH LÅDROBOTAR
Leken blev mer och mer avancerad, och snart låtsades vi spela in våra egna Star Wars-filmer med hjälp av filmkameror tillverkade av toalettpappersrullar och små kartonger.
Hemma hos oss hade vi miniatyrstudion, där vi spelade in alla tricks. Modellerna byggde vi i lego, papper och kartong. Ömsom använde vi oss av legofigurer för att få skalan att stämma, ömsom av riktiga Star Wars-figurer, nä vi inte gjorde spelfilm, som vi lärt oss att det hette.
Hos min kompis hade vi live-studion, och vid ett tillfälle släpade vi hem ett tjugotal stora kartonger från det lokala snabbköpet Servus till honom. Där omvandlades de raskt till robotar ur Star Wars-filmerna, till hans föräldrars stora förtvivlan (ungefär som då jag och en annan kompis bar hem tjugo, trettio liter sand in till hans pojkrum för att kunna leka med små plastsoldater i ökenmiljö). Lyckligtvis skonades mina föräldrar från liknande kreativa utbrott. Hemma hos oss var ju miniatyrstudion.
Det var bara så det var.

1988 – RÄDDNINGENS ÅR
Att leka på skolgården gick väl an i mörkret, men snart var det inte längre legitimt att visa sig ute mitt på ljusa dagen eftersom man var för stor. De andra i klassen förstod helt enkelt inte att det inte bara var barnsligt befriande utan också kolossalt kul och spännande.
Därför, och inte på grund av en minskad lust att leka, upphörde Star Warsleken, åtminstone utomhus.
Hoppet stod till lego och actionfigurer.

Då, som en blixt från klar himmel, fick jag rollspelet i julklapp av mina föräldrar. Känslan går inte att beskriva, det var som när jag öppnade min första Star Wars-figur Weequay, som när jag fick välja min andra figur själv, ja – som alla de gånger då jag fyllde år och bubblande, sprudlande och sjudande inombords öppnade ett paket och fick syn på Triologgan. Det var magiskt.
Stjärnornas Krig rollspelet, blev räddningen när klasskamraternas grupptryck blev för stort. Plötsligt kunde jag lämna planeten jorden för en galax så fjärran, utan att göra annat än att sitta vid köksbordet.

Mina olika utgåvor av det första SW-rollspelet.

LJUSSABELDUELLER
I och med Stjärnornas Krig rollspelet blev jag på allvar biten av rollspel. Jag hade visserligen både Mutant och Drakar och Demoner sedan tidigare, och jag hade spelat hundratals timmar. Men med Stjärnornas Krig så insåg jag att jag var fast för livet.
Ett fasligt samlande inleddes.
Om höstarna plockade jag hjortron av brinnande livet, för att förtjäna mina rollspelsböcker på Star Wars-temat i mitt anletes svett. Samtidigt gjorde jag mig ökänd i halva Gällivare, jag trampade runt i stan på cykel och bytte till mig Star Wars-figurer av alla som ville bli av med dem, trots att alla utom jag tydligen fattat att Star Wars var ute. Jag lät mig dock inte förskräckas, jag visste redan att jag var en tönt, jag var redan mobbad i skolan, så hur mycket värre kunde det egentligen bli?
Snart räckte inte Leksakshörnan uppe i Malmberget till längre. Postorder blev ett måste och jag beställde för brinnande livet så fort jag hade lite pengar på fickan.
Vi beställde hela rollspelsgänget, och jagade alltid efter rabattgränserna hos Hobbyspel. Spel & Sånt hade dock inga rabatter, men rätt hyfsade priser, och jag tror att det var där jag hittade mitt Lightsaber Dueling Pack, två böcker, eller snarare häften, avsedda för att gestalta en duell mellan Luke Skywalker och Darth Vader. Om du aldrig har spelat Lightsaber Dueling Pack kan du tänka dig en spelbok, fast du har långt fler alternativ varje gång och din manöver matchas mot motståndarens innan du får se slutresultatet av ditt senaste hugg i form av en bild på din motståndares nuvarande position/pose.
Det var otroligt kul, och jag spelade det så mycket att jag snart nästan kunde spelet utantill.
Från att i förstaklass ha stridit med fick-lampor (som fick symbolisera ljussablar) inomhus, till skidstavar utomhus hade vi nu avancerat till pappersstrider vid köksbordet.

En ny generation Lehtos växer upp bland ljussablar och actionfigurer.


ÅREN GÅR
Åren gick, och tiden på skolgården blev allt mer avlägsen. Rollspelen tog allt mer tid, och snart släpptes också nya serier på Star Wars-temat efter att Marvel förlorat licensen. Jag minns det tydligt än idag hur jag läste det sista numret av Månadens äventyr: Stjärnornas Krig med en klump i halsen. Men jag minns också den kittlande känslan som sjöd i mitt blod, ja – i hela min kropp, då jag några år in på nittiotalet öppnade ett paket jag beställt från SF-bokhandeln med Dark Empire. Eller då Star Wars-serietidningen kom tillbaka i Sverige. När jag fick höra talas om det cyklade jag runt hela Gällivare och Malmberget innan jag hittade ett exemplar på en av kioskerna som nu är borta.
Det kom andra böcker som spann vidare på filmerna, serietidningar, slutligen nya filmer och snart också en tv-serie. Samlandet fort-satte genom åren, och det verkar inte som om det finns något stopp.
I ett rum i huset hänger affischerna uppe, vintagesamlingen står på display i glasskåpet, tennfigurerna från West End Games och Grenadier ligger i sina boxar, skaran med små plastfigurerna till samlarspelet Star Wars Miniature Collectible Game är prydligt sorterade, och jag sitter ibland förnöjt och bara tittar på min växande samling. Där ryms också Star Wars Legion, en mängd brädspel på temat, samt X-Wing, Black Series och Vintage Collection.
Ibland plockar jag ut någon av figurerna ur skåpet, fingrar drömmande på den och längtar tillbaka till en tid då fantasin var friare än nu och inte krävde så mycket annat än en tvättkorg eller lådbil för att jag skulle stå vid R2-D2:s sida eller sitta i Millennium Falcons cockpit.

I detta nummer bidrog jag med en maffig artikel om analoga spel på SW-temat.

TILL SIST
För jag måste erkänna att jag saknar tiden i skogen bakom skolan. Då jag kunde försvinna in i en helt annan värld utan någon tanke på verkligheten omkring mig, då trickfilmningsstudion på Tallbacka arbetade för högtryck för att hinna klart innan sovdags och då snön föll tät över isplaneten Hoth under ett av Rebellalliansens många slag mot Imperiet.
Jag saknar förmågan att leka. Men istället för lek vänder jag mig till spelens värld: rollspel, brädspel, figurspel.
Jag kan dock fortfarande känna samma berusning som då jag var liten när jag öppnar en booster med Star Wars-figurer till samlarfigurspelet, och bli sådär barnsligt förtjust över att hitta en Princess Leia (Senator), som jag blev då jag öppnade mina små gröna och röda pappersförpackningar med samlarbilder eller mina julklappar och födelsedagspresenter på 80-talet, och upptäckte att där dolde sig en ny Star Wars-figur.
Den förmågan har jag kvar.
Men alla de andra?
Saknad.