När jag kontaktade Pär Lindström inför Sagospelet Skräck var han direkt på hugget. Han har jobbat med våra kartor tidigare, han gjorde t ex världskartorna till Sagospelet Äventyr och jag visste att han var en mycket duktig och driven medarbetare. Jag började med att skicka en förklaring av vad jag ville ha: murriga, ödesmättade starka färger, lite mer rollspelston än kommunkarta, och bifogade en skärmdump med mina kluddar på, vilket han skulle utgå från.
Mina vackra anteckningar till kartritaren Pär Lindström.
Ganska snart hörde Pär av sig. Han hade börjat på kartan och skickade en work in progress:
Pärs work in progress.
Även om det var på ett tidigt skede så kunde jag se att allt gick åt rätt håll. Vilket snart bekräftades av nästa uppdatering jag fick.
Kartan hade nu börjat ta form ordentligt. Färgerna kändes som helt rätt början. För tydlighetens skull skickade jag några förtydligande skisser. Rivningen av Malmberget har gått fort, men några ställen ville jag fortfarande ha kvar – som Fokushuset och Fokuslängan. Till slut bestämde jag mig dock för att de kunde ritas in som rivna hus. Dessutom har jag tagit mig den konstnärliga friheten att lägga till ett äldreboende som har en ganska stor betydelse för handlingen. Den skarpögde med god lokalkännedom kanske kan se detta på kartan.
När jag fick nästa uppdatering, hade kartan nu börjat bli mer färdig. Gropen har fått sitt djup, färgerna har murrats till och känslan är lite mindre ren. Ännu mindre cleant kändes det på nästa version:
Jag kunde inte vara mer nöjd. Pär Lindström fångade som alltid andan i det jag ville förmedla. Det som återstod var gatunamn, ram och lite grafik. Så jag satte mig en kväll och petade lite i detta.
Och där är jag nu. Grafiken är fortfarande work-in-progress, några foton ska göras om till illustrationer, fonter och text finputsas, centreras och justeras. Men nu får man ett hum och vart det är på väg.
Ett enorm stort tack till Pär Lindström för hans kartor, jag är helt såld och hoppas ni också är det!
Star Wars the Roleplaying Game has always been one of my all time favourite game systems and settings. Despite being gone since the late ninties, the game still has a great and thriving community online. The Facebook group The Adventurer’s Journal is one of the creative ones, where new material for the game is presented in the magazine with the same name. I decided to do some talking to the founding member Brian L Bird.
Brian with his wife Juanita.
Welcome, Brian! First, let us know how and when you started playing Star Wars RPG.
I started playing Star Wars back with the Second Edition Blue Book. I was stationed in Plattsbutgh Air Force Base in New York and Bill Smith was at the comic book store. It was pretty neat.
What’s your best SWRPG-related memory?
There was a local game convention held in Ithaca New York back in the late 80s early 90s. Myself and four friends went to the convention and we got split up in a few groups to play StarWars. I remember I was playing Luke and went off on my own, splitting the party. Later on we all realized that we had all won some convention awards in our own right, the scenario in different ways, for me it was roleplaying Luke, wandering off on his own.
How frequent do you play the game nowadays?
I just finished a Clone Wars era campaign that ran for a good 8 months. I wish I could play more, but we have a rotating GM, system gig going with our Saturday Zoom Crew.
Compared to other Star Wars RPG:s – namely the ones from Wizards of the Coast and Fantasy Flight Games, which game has the higher ground and why?
Definitely Star Wars The Roleplaying Game by West End Games. The sheer simplicity of the d6 system alone allows for ease of entry into the game, and the Wild Die offers dramatic results of epic success or epic failure.
How come you decided to make The Adventurer’s Journal?
I have a need to create. I’m always trying to put ideas to paper and have several projects that I pick up to work on and inevitably put them back down. Back in 2018, I was into a Twitch Star Wars game and starting work on my own campaign set during the Reconstruction Authority Era. As I was digging back into the d6 system, I found myself getting involved in the online Star Wars community and eventually asked if there would be interest in starting it back up. Three years later and our 10th publication issue Seven comes out this November.
Cover artist: Yvan Quinet
How do you relate to Legends and official canon in the game? Are there a problem with this elements as new movies is presented that don’t fit with what WestEnd Games produced?
Every issue presents three timelines, the Lucasfilm Canon timeline, Legends/Infinities formerly known as the Expanded Universe, and our own Adventurer’s timeline where we adventure into charted territory and established
events and alter the landscape.
Tell us about how one issue come to life! Are there many people involved, how do you choose material, do you have any kind of editorial office members?
The process is never the same. It usually starts with the theme, which we have planned out ahead of time, then I source art for a cover, generate an issue slate that details our Features, New Template were presenting in that issues Solo Adventure, stories, articles, etc.. It usually starts out blank and then gets filled in with everyone’s assigned articles and features.
The group is over 600 strong and yet only about a dozen of us contribute to every issue. We have contributors from Japan, Australia, Britain, Philippines, and of course the United States just to name a few.
I act as Publisher and Editor in Chief, we have Paul May from Australia and Mark Dowson from England who are our Managing Editors. Paul does the hardest work as our Chief Copy Editor, and is the one person who has read everything ever submitted. Besides our faithful “subscribers” that is. We owe a lot of our success to Chris Shayor out of Empire Toyworks for the use of his photographs of his creations and the titular Rotgut Station that was featured in Galactic Guide One.
How to do if you have an article you feel should fit in the magazine?
We have a core of contributors that make the magazine happen, all they need to do is join our Facebook Group or send me an email at aurekjenth@gmail.com
Coverartist: Bartek Fedycak
Five facts about me
Name: Brian L. Bird
Family: I am blessed with a wonderful wife, three kids, and a granddaughter
Favourite SW-novel: Children of the Jedi
Favourite official SWRPG supplement: Tales of the Jedi Companion
Fantasy Flight or Wizards of the Coasts SWRPG: Neither, d6 all the way!
StarWarsand all related images, logos,characters, situations, names and other references are wholly owned by Walt DisneyStudiosand LucasfilmLtd.
This is a fan produced work, and offers no challenge to the rights holders copyrights and trademarks, and isNONPROFIT and is not intended for commercial sale or any profit making venture. This publications is a pure expression of a shared love for StarWars TheRoleplayingGame as originally published by West EndGames.
UNAFFILIATEDWITH WEST END GAMES, LUCASFILM LTD., or WALT DISNEY STUDIOS.
Ända sedan jag var liten har jag stått och blickat mot det förflutnas förtvinade brist på varaktighet. Ögonblick som samlats och sparats i mitt inre ska en gång inte längre finnas kvar. En sekund här, och nästa borta. Sett i ett kosmiskt perspektiv är det giltigt även för mänskligheten, en tanke som jag var medveten om redan i den relativt unga åldern av sex, sju år. Jag läste astronomiska och andra naturvetenskapliga böcker på skolbiblioteket. Inte de som gick att hitta på barnavdelningen, de var närmast en förolämpning i sin enkelhet och dessutom ofta rent felaktiga. Jag läste Carl Sagans Cosmos om mänsklighetens tid i universum och hur försvinnande kort tid vi faktiskt funnits här – och hur kort tid vi kanske kommer att finnas till som art. Jag läste om Frank Drakes ekvation och vad den kunde innebära, om Arecibomeddelandet till fjärran stjärnor och om Wow-signalen som kittlade min fantasi. Vad betydde den? Varifrån kom den? Varför så kort? Varför hörde vi den aldrig igen?
Kanske var det nyfikenheten och upptäcktslustan som gjorde det, eller också tanken på att vi som art till slut skulle vara dödsdömda om vi stannade kvar på Jorden, men jag gled ganska snabbt in på fantastiken. På den tiden, första halvan av 80-talet, var sf-hyllan på biblioteket sorgligt liten. Där fanns de verkliga klassikerna, men inte mycket mer. Jag läste Asimov och från ungdomsavdelningen novellantologier med sf-tema. Jag läste också George Johanssons romansvit Universums öde vid sidan av vetenskapsjournalisten Eugen Semitjovs populärvetenskapliga böcker som närmast kunde sägas vara essäistiska i sitt upplägg. De var fyllda av spekulationer och tänk om; det kunde kanske vara så här eller bli på det här sättet – eller också inte. Jag funderade och tänkte, och i min sju- och åttaårsvärld var de kanske inte facit, men en förlängning av mina funderingar, och framför allt svart på vitt att det inte var tokiga frågor att ställa.
Den inledande romanen i George Johanssons serie, Uppbrott från Jorden, var ändå en av de böcker som berörde mig allra mest. Den var kort och berättelsen var driven och utmanade min fantasi på ett sätt som fick mig att läsa böckerna om och om igen. Johanssons huvudperson Len Renberg berättar om en dystopisk framtid där mänskligheten så till den milda grad utarmat planeten jorden att hon knappt längre är förmögen att hysa liv:
”Vi tittade på Jorden, far och jag.
Den
svävade som ett gråbrunt klot under oss. Gråvita poler, bruna hav.
– Hon är vacker, sa jag.
– Hon VAR vacker, svarade far. En gång var hon den vackraste planeten i hela Systemet. Blågröna hav, gröna kontinenter, gnistrande vita poler, MIN far brukade kalla henne ”moder Jord” när han var högtidlig. Nu är hon utbränd.”
Dessa ord tycktes så ödesmättade, så fyllda med allvar. De talade till
mig med en röst som var så stark att jag inte kunde värja mig. Len Renberg har
inte tidigare sett sin del i förstörelsen av vårt hem jorden, men han får ett
bryskt uppvaknande. Han arbetar som skeppare på egen skuta och flyger hem uran
från runtom i solsystemet till jorden. Som alla andra är han fast i systemet.
Han kan inte ta sig ur. Men genom mötet med en utomjordisk intelligens –
närmast beskriven som något av en gudom för mänskliga ögon – får han en chans
att lämna allt och börja om. Tillsammans med rymdbarägaren Amalthea ger han sig
av. Strax bortom Jupiter försvinner skeppet spårlöst då Len och Amalthea på ett
ögonblick transporteras från vår egen galax Vintergatan till Andromedagalaxen
2,2 miljoner ljusår bort. Där ska de leta en ny plats att börja om på.
Det centrala temat i böckerna är det dystopiska, människans förmåga att förstöra, precis som agent Smith säger i filmen Matrix: ”Human beings are a disease, a cancer of this planet. You’re a plague and we are the cure.” Smiths resonemang är i stort sett oklanderligt i mina ögon. Människan som art är ett virus. Jag försöker dock välja att se henne som en individ. Len och Amalthea får en ny chans, och vi får i de två påföljande böckerna följa deras vedermödor, innan perspektivet ändras i bok fyra, Datorernas död, då Johansson återvänder till jorden en tid efter att Len Renberg lämnade den. Huvudperson nu är Vilgot Exner, som lever i ett framtida Stockholm efter jordens ekologiska krascher och ett tredje världskrig. Han drar runt med gänget och ”tiltar” – sparkar ned – gamla gubbar, något Exner inte är helt bekväm med. Det ser Gubben de tiltar i bokens inledning. Exner och Gubben får en vänskapsrelation, och det visar sig att Gubben en gång varit en framstående rymdskeppsingenjör. I boken avhandlas sedan frågor om skuld för det som skett, och när skulden blir också den nya generationens.
Ja, när börjar ens eget ansvar? För mina grubblerier var det relevanta frågor. När blir det mitt ansvar? Hur många halmstrån måste jag lägga till stacken innan det blir får många, innan också jag bär skuld? Jag grävde ned mig i samvetskval över vår västerländska livsstil.
För en liten kille som alltid grubblade över livet,
universum och allting var böckerna som att hälla bensin på eld. Jag ville bara
läsa mer. I de naturvetenskapliga böckerna beskrevs stjärnornas livscykel, och
beklämd över solens framtida öde gick jag hem och suckade åt min far över
mänsklighetens stundande undergång. Om sisådär fem miljarder år.
”Om det ens finns människor då”, påpekade han.
En tanke som inte alls var främmande för mig; vår undergång kunde komma med ett meteoritnedslag, genom en atomvinter eller en global pandemi. Det gick inte att veta vad, bara att undergången skulle komma förr eller senare. Just denna förgänglighet var en plåga, att inget var beständigt. ”Ever since I was eight or nine/I’ve been standing on the shoreline/always waiting/for something lasting”, sjunger Broder Daniel, och jag ser mig själv i de raderna. Jag önskade ofta att jag kunde tro på en gud, för jag drömde om löftet om paradisets beständighet. Men hur jag än försökte gick det inte. Jag läste som liten Bibeln, vilket bara gjorde mig än mer fast i min övertygelse att det blott och bart var fiktion, sagor menade att förklara världen i en tid när världen var mindre och centrerad kring människan. Från att en gång ha varit skapelsens krona och alltets mitt, övergick vi till att inte längre bebo en platt värld och till att rotera i en vortex snarare än en cirkel eller ellips runt vår sol, som i sin tur spinner runt i utkanten av en av galaxens spiralarmar. En galax, som tillsammans med oräkneliga andra galaxer bygger upp ett galaxkluster vilket i sin tur bygger ännu större strukturer. ”Universum är en ask i en ask”, skrev George Johansson i sin romansvit. En träffande beskrivning.
Med alla dessa stjärnor – bara i vår galax omkring svindlande 200 000 000 – 400 000 000 till antalet – och alla dessa galaxer (i runda slängar omkring två triljarder galaxer) runtom i den del av universum vi kan uppfatta, är det sannolikt att den gnista som tänt livet på vår planet också borde ha kunnat inträffa någon annanstans, någon annan gång. Samma grundämnen bygger upp hela universum. Det är inget unikt för vårt solsystem. Och med den kunskap man har idag om att exoplaneter runt andra stjärnor är mer regel än undantag, torde oddsen kraftigt öka. Det för mig också in på Fermiparadoxen, frågeställningen var alla utomjordiska civilisationer är. Varför har vi inte hört eller på annat vis upptäckt dem? Det var även en fråga jag brottades med som barn, när jag låg i min säng och blickade upp mot stjärnhimlen utanför fönstret.
Det finns olika förklaringsmodeller och tankar kring detta, och förutom de kosmiska avstånden både i tid och rum är hotet från oss själva den kanske troligaste förklaringen. Vår kamp för överlevnad som art, när vi som Agent Smith säger är ett virus som suger ut allt i närmiljön för att sedan flytta oss till en ny plats. En dag finns det kanske inga platser kvar på jorden. En dag kanske bomberna smäller. Detta kanske är den stora tröskeln, The Great Filter? Kan en art överleva sig själv?
Vi har sett flera exempel på livets svårigheter att överleva tidigare i jordens långa historia. Vi kan därför antingen ha passerat filtret, eller också står vi ännu inför det. Kanske är det ett filter genom vilket i stort sett inga högstående civilisationer passerar: kampen mot sig själv, kampen för att – när man uppnår en viss teknologisk kompetens som art – inte utrota sig själv. Jag var förvisso inte bekant med Fermiparadoxen som tes när jag var barn, men undergångshotet var reellt. På åttiotalet fanns fortfarande supermakten Sovjetunionen och Kalla kriget var ett faktum. I skolan fick vi lära oss hur vi hittade till skyddsrummen.
Jag kan minnas när jag stod med min pappa i mörkret ute på den tornedalska myren långt från stadens ljusföroreningar och blickade ut mot rymdens stjärnor. Jag hade tusen frågor, och av någon anledning trodde jag att pappa kunde besvara dem. ”Det kanske står en pappa och en pojke på en planet någon annanstans i rymden och grubblar över samma frågor”, sade han som om det skulle förklara något. I romanen Kontakt av Carl Sagan funderar Eleanor Arroway över samma frågor, och hennes pappa svarar: ”The universe is a pretty big place. If it’s just us, seems like an awful waste of space.” Det är naturligtvis ingen förklaring som jag kunde nöja mig med, men på ett rent filosofiskt plan kändes båda svaren ganska lugnande. Det var lite som när Robin Williams i sin paradroll som Mr. Keating i Döda poeters sällskap sade: ”That you are here — that life exists, and identity; that the powerful play goes on and you may contribute a verse.” Filmen tog fullständigt andan ur mig, jag som burit på existensiella frågor så länge jag kunnat minnas.
När jag stod där och blickade ut i rymden kunde jag gripas av en slags svindel inför de ofattbara avstånden i tid och rum. Min tid här på Jorden var kort, inte ens en sekund i ett kosmiskt perspektiv, men så var också mänsklighetens tid och allas vår obetydlighet. Carl Sagan, som varit en av mina idoler sedan sjuårsåldern, kommer in på det i sin bok Pale Blue Dot, där han reflekterar över ett foto taget av rymdsonden Voyager, där jorden inte syns mer än som en liten ljusblå prick bland andra små prickar. Vi är så försvinnande små och våra liv så meningslösa i det kosmiska perspektivet – om vi inte en dag kan ta oss bort från jorden. Det är ett faktum bortom diskussion, och vår tids främsta tänkare är förstås medvetna om det. Stephen Hawking, en annan av min barndoms förebilder, är en av dem:
”It will be difficult enough to avoid disaster on planet Earth in the next hundred years, let alone the next thousand, or million. The human race shouldn’t have all its eggs in one basket, or on one planet. Let’s hope we can avoid dropping the basket until we have spread the load.”
Mänsklighetens överlevnad och betydelse var också ett återkommande tema
inom den science fiction jag läste. Vi ser ett lysande exempel på människans
brist på betydelse i Möte med Rama,
exempel på vår kamp mot oss själva i de många undergångsskildringar jag tagit
till mig som vuxen,, där titlar som Battlestar
Galactica, The Walking Dead och The Road visar oss att det värsta hot vi
står inför idag är oss själva. Sett i ett bredare perspektiv torde evolutionen
fungera på samma sätt universellt, och det är ytterligare en faktor som pekar
på att det stora filtret kanske ligger framför oss, för trots att en så stor
andel av jordens befolkning aldrig haft det så bra som nu ligger hotet hela
tiden under ytan. Vår civilisation är endast en tunn fernissa: i en portfölj
finns avfyrningskoderna till världens kraftfullaste kärnvapenarsenal som har
potentialen att ända vår civilisation som vi känner den. Men vi behöver inte gå
till dessa extremer för att se slutet på den civilisation vi byggt upp. Som
kollektiv är vi en bedrövlig samling. Ta bara den svenske kemisten Svante
Arrhenius som 1904 blev först med att varna för klimatförändringar beroende på
växthusgaser orsakade av människan. Ingen lyssnade. Mitt barndomsjag ville
ställa sig upp och skrika, men nöjde sig med att skriva upprörda noveller och
flygblad om miljön.
Att undergången kommer kan vi vara säkra på. Vi kanske redan går mot den
med öppna armar. Stephen Hawkings varning gör sig därför ganska aktuell: vi
måste härifrån, annars är vår tid snart över. Tv-serien Babylon 5 säger det kanske allra bäst:
”Whether it happens in a hundred years or a thousand years or a million years, eventually our Sun will grow cold and go out. When that happens, it won’t just take us. It’ll take Marilyn Monroe and Lao-Tzu, Einstein, Morobuto, Buddy Holly, Aristophanes … and all of this … all of this was for nothing unless we go to the stars.”
Kanske förblir vi strandade på Jorden. Kanske kommer vår tid snart att vara förbi och vi återgår till att bli stjärnstoff i rymdens vakuum, som vi en gång föddes ur ämnen bildade i supernovor. Jag antar att det finns en viss poetisk tröst i det.
Hej Jag heter Dino Helmefalk och är historiker. Jag driver podcasten Vår Blodiga Historia och berättelser om vår dåtid är lika närvarande i min vardags som nutiden. Jag är även en tvättäkta nörd som älskar rollspel och figurspel. För mig är inte spelreglerna det centrala utan berättelsen. Sagan som skapas och berättas i realtid av deltagarna.
Jag är även en småbarnsfar. Min dotter är tre år och vid något tillfälle började hon och jag leka med mina spelfigurer. Små sagor uppstod. Jag insåg att detta var ett perfekt tillfälle att inkludera henne i mitt historiska intresse. Vi började således spela enkla spel med historiskt tema. Reglerna hittade jag på längst med vägen men snabbt kunde jag lägga till lite mer invecklade koncept och glädjande nog nappade hon.
Detta ledde till att jag fick bygga mer och mer spelterräng vilket leder mig till denna artikeln. Min dotter älskar att ”bygga banor” som hon uttrycker det. Mario Maker, tågbanor, klossar som leksaksbilar kan köra runt. Inget är ointressant för henne. Därför fick jag idén att bygga ett modulärt grottsystem (som också kan användas som kullar), med vilket hon kan bygga rollspelskartor åt oss att utforska. I dagarna blev bygget färdigt och här är processen om du som läser, också vill försöka dig på något liknande.
Det viktigaste steget
Säkerhet är nummer ett. I synnerhet om du har lite äldre barn som vill vara med i byggandet. Många moment kräver knivar och vassa klingor. Låt inte barnen göra detta utan spara målningen till de små. Om du inte byggt mycket terräng så är det värt minnas att du kommer i princip veva med ett rakblad runt fingrarna. En del kommande moment tar lite tid och det är lätt att tankarna drar iväg någon annanstans. Särskilt om du har en bok, podd eller teven igång. Försök att fokusera på jobbet eller ta på dig en skyddande handske på handen som inte håller i kniven när det är dags att skära.
Annat som kan vara värt att tänka på är att det kommer bli skräpigt och kladdigt. Ha dammsugaren nära till hands och ladda upp med våtservetter om lim- eller färgstänk kommer fel. Samma sak gäller golvet. Lägg gärna ut något som skyddar för även den bäste kan råka tippa över en kopp med färg. Men med det sagt så sätter vi igång.
Stommen
Grundstommen i detta bygge är en skiva XPS. Det är alltså ett vanligt isoleringsmaterial som du hittar billigt hos bygghandeln. Jag tror jag gav runt 70 spänn för skivan jag använt här. Färgen kan variera och oftast är dessa plattor rosa, men min var blå. Om du inte hittar så säger du XPS300 i butiken. På skivan ritar du ut formen av rum och korridorer. Låt fantasin flöda. En sak som kan vara bra att tänka på är att göra fler plattor än du tror behövs. Man kan råka göra fel och fördärva någon längre fram och då är det bra att ha ett litet överskott. Om så inte sker så har du helt enkelt fler plattor vilket inte är fel.
När du är nöjd på dina former är det dags att såga ut dem. Jag använde en praktisk såg som jag köpte i någon verktygslåda på IKEA men en vanlig brödkniv skulle också fungera. Min sambo tycker att sågandet låter fruktansvärt medan jag själv inte reagerar. Det kan alltså innebära att du får såga utomhus eller i garaget. Detta moment skräpar också ner något extremt. Dammsugaren är din vän om du inte vill ha små blåa eller rosa spån i hela huset.
När alla delar är sågade är det dags för den vassa kniven. En brytbladskniv med brett blad gör arbetet lite enklare men alla fungerar. Du kommer gå igenom ett par blad om du gör lika många plattor som jag gjorde. Ha därför en kniv med utbytbara blad eller fler knivar tillgängligt.
Viktigt att tänka på är att inte pressa eller såga med kniven. Utan du ska dra skära med svepande drag. När kniven börjar riva sig genom materialet istället för skära, är det dags för ett nytt blad. Visst riv är ingen fara men arbetet går snabbare om bladet är skarpt. Tänk också på att variera dina drag så att du får oregelbundna kanter runt om samtliga plattor.
Det finns speciella trådskärare för skummaterial som hade gjort detta moment mycket snabbare och enklare men jag ville visa hur man kan göra ett ganska ambitiöst projekt med verktyg som de flesta av oss har hemma, eller enkel tillgång till.
När du är klar ska dina plattor se ut ungefär såhär:
Det jobbigaste momentet
Då är det dags för projektets kanske jobbigaste moment. Jag lovar, efter detta är det nedförsbacke. Med hjälp av brytbladskniven ska du nu skära ut massa snitt som löper kors och tvärs längst plattornas sidor. Det tar sin lilla tid och tankarna försvinner lätt åt annat håll. Kom ihåg, du svingar ett rakblad omkring fingertopparna. Fokus.
Jag vill också rekommendera att du gör detta ovanför en soptunna eller sopsäck för bitarna du skär bort räknas i hundratal och sprids mycket lätt över huset.
Såhär blev mina när jag gjort klart samtliga.
Hållbarhet
Nästa steg är valfritt men fyller två funktioner. Dels gör det delarna mer hållbara. En klar fördel om barn ska använda dem i rollspel och lek. Den andra fördelen är estetisk. Steget ger plattorna mer textur vilket ger en något mer realistisk look.
Blanda vatten, salt, vanligt trälim och rågmjöl i ungefär lika stora delar. Eventuellt kommer du behöva lite mer vatten. Det är omöjligt att ange exakta mått då olika lim, olika mjöl, olika salt och olika vatten interagerar med varandra på olika sätt, så du får testa dig fram. Saltet är till för att hindra att mjölet möglar. Samma koncept som papier maché eller trolldeg helt enkelt. Blandningen ska i alla fall gå att måla på med en vanlig pensel och inte fylla igen alla detaljer du skrivit ut, utan tillåta mjölet att bilda små klumpar.
När detta är klart kan du lätta plattorna på tork i minst 24 timmar. Torktiden kan variera men ett dygn borde räcka. Om blandningen ännu är fuktig låt den stå ett dygn till.
Dina plattor ska se ut som något i denna stilen när allt är torrt.
Skapa textur
I nästa steg är det dags för spelytans textur. Detta är marken som de små äventyrarna ska gå på. Även om detta moment inte är nödvändigt så rekommenderar jag starkt att du gör det ändå. Plattornas ovansida är det man kommer titta på mest och därför är det här du ska lägga krutet när det gäller till den estetiska biten.
Det hela är okomplicerat. Trälim utspätt med lite vatten, penslas på ovansidorna varefter finkornigt sand störs över hela ytan. Ett tips är att inte köpa sand i hobbybutikerna. Se hellre med någon som äger en sandlåda ifall du kan få ett halvkilo. Det räcker säkert i flera år. När sanden torkat kan du sila den med en liten trådsil för att få den riktigt fin.
Även detta moment behöver cirka ett dygn i torktid.
Målningen
Då är det dags för målning. Den, enligt mig, roliga delen. Till detta är det viktigt att du använder akrylfärg. Dessa finns att köpa lite varstans. Själv har jag en ganska billig pysselbutik i närheten där jag köper mina färger. Dollarstore brukar också ha. Annars kan du säkert beställa. Du behöver absolut inte professionella konstnärsfärger utan de billigaste duger utmärkt så länge det är akrylfärg.
Det kan vara lockande att spraymåla för att öka hastigheten men det finns risk att drivmedlet i sprayburken smälter isoleringsmaterialet. Spray kommer heller inte komma in i alla små ojämnheter du skurit ut så du kommer i slutändan ändå få greppa penseln.
När vi talar om penslar så vill jag slå ett slag för IKEAs pensel MÅLA. Sex penslar för 24 kr är super. Dessutom är de faktiskt av ganska bra kvalitet så länge man tvättar ur dem med tvål och varmt vatten efter att man målat. Det är dessa jag använder för all min terrängmålning.
Nu när du har pensel och färg är det dags att skrida till verket. Häll ut lite färg i en plast- eller pappmugg och tillsätt lite vatten. Blanda sedan runt vattnet och färgen.
Du vill ha ungefär samma konsistens som mjölk. Färgen behöver vara så rinnig för att kunna leta sig ner i alla ojämnheter som du skurit ut. Var noga med att hjälpa färgen att komma åt verkligen allt.
Torktiden varierar så du får känna på färgen emellanåt. Men räkna med minst tolv timmar. Hur noga du än är, kommer dina plattor ha blåa fläckar där färgen inte nått. Detta är oundvikligt. Därför behöver vi måla dem en gång till. Den andra målningen går lyckligtvis snabbare då materialet suger mindre färg efter tidigare lim och färg.
När det andra svarta lagret är torrt är det dags att måla sanden i en brun nyans. Jag körde med en ljusbrun för att få lite kontrast från pjäsernas sidor. Även här gäller två lager för att färgen ska täcka ordentligt.
Det sista steget kallas “drybrush”. Kanske känner du till begreppet men för dig som är helt ovetande här är teorin – Doppa penseln i färg och torka av det mesta mot en torr duk. Dra penseln över en skrovlig yta för att låta den färg som är kvar träffa enbart upphöjningar i ytan.
Det är såhär vi ska jobba när vi målar plattornas sidor. Då de ska föreställa sten gjorde jag detta i följande steg: Från svart – Grå drybrush följt av vit drybrush.
“Marken” gjorde jag enligt följande steg: Från ljusbrunt – Drybrush med 50/50 ljusbrun och elfenben följt av enbart elfenben.
Om du följt stegen någorlunda bör ditt resultat likna detta.
Nästa steg är inte nödvändigt men ger alltihop en riktigt fin avslutande touch.
Resultatet
Sådär. Klart. Visst blir man stolt över sin skapelse. Här hemma blev plattorna en instant hit. Min dotter bygger banor och när denna artikel är färdigskriven om en liten stund, har vi planerat in en liten spelkväll. Min dotters alter ego i rollspel – Häxan Iris, har fått höra att där finns en drake i grottan och han vaktar en stor skatt. Detta måste undersökas.
Plattorna behöver inte nödvändigtvis vara grottor för den delen utan kommer säkert få föreställa höga bergstoppar i något framtida äventyr.
Nu kanske du undrar hur jag gjorde broarna som du ser på bilderna av slutprodukten. Det går att göra enkelt med glasspinnar, balsaträ, eller i brist på detta, Kartong. Jag har inte hunnit måla mina ännu men tanken är att de ska målas i en mörkbrun nyans. Det går också göra hängbroar vilket jag kanske visar i en framtida artikel.
Jag planerar att göra en del interiör till grottan. Sovsäckar, eldstad, kanske en stor kittel som grotthäxan kan koka råttor och ormar i, eller varför inte en but. Så om du gillade denna artikeln, titta in här igen för vem vet. Rätt vad det är, ligger här ett nytt projekt för dig och de små.
Dino Helmefalk, från podden Vår blodiga historia, delar med sig av sina erfarenheter av att spela rollspel med små barn.
I denna artikel tänker jag dela med mig av mina tankar och erfarenheter kring spel med riktigt små barn. I mitt fall handlar det om min treåriga dotter. Idén till denna artikel kom till mig i samband med min aktivitet på sociala medier den sista tiden. Någon gång i oktober började jag dela med mig av våra spel med hjälp av foton och rapporter. Dessa delades i diverse spelforum på facebook och responsen har varit mycket god. En del småbarnsföräldrar har rentav hört av sig med förfrågningar om tips och tankar kring hur de kan närma sig spelandet med sina barn.
Det ska sägas på en gång. Jag är ingen pedagog. Jag är historiker och samhällsvetare och har som sådan, i princip noll erfarenhet av arbete med barn. Jag har ingen aning om forskning kring barns inlärning och vilka strategier som är hetast inom akademien. Jag är likaså av uppfattningen att de gamla egyptierna inte hade tillgång till föräldraböcker, föräldragrupper och föräldraforum. Inget ont om alla experter men man kommer långt genom att faktiskt lyssna på sin lilla ögonsten och försöka att interagera barnen på deras villkor. Alltså med regler och språk som de förstår. Detta är min grundläggande approach när det kommer till spel med mindre barn och hittills har det fungerat bra.
På ett barns nivå
Hur introducerar man ett mindre barn till rollspel, figurspel eller annat närliggande nördfenomen? När detta gjordes i min familj, utgick jag ifrån det mesta som är självklara drag inom genrerna historia och fantasy, är helt okänt för min dotter (Det gäller även sci-fi men jag är övertygad att fantasy och historia är enklare mark för mindre barn än det sistnämnda då sci-fi kräver en viss teknisk medvetenhet för att vara “logisk”.). För att komma runt detta började jag med att introducera henne för enkla och stilbildande koncept, ganska långt innan vi ens började spela rollspel.
Hennes första kontakt med riddare var på en medeltidsmarknad och jag har tagit med henne till massa slott, ruiner, runstenar, hembygdsparker etc. Ständigt berättades om vem som har bott här, vad platserna använts till och så vidare. Högst förenklat naturligtvis och så kan man stryka groteska och svåra ämnen som våld och död. Detta tidiga intresseskapande har burit frukt. Vi bor nära ett slott med fantastiska omgivningar och varje gång vi är där börjar min dotter berätta att “Där bor riddaren och prinsessan” eller “Där gick vattnet”, syftandes på den numera uttorkade vallgraven och så bor ju trollet under bron en bit bort såklart. När jag en dag tog upp en spelfigur så greppade hon direkt att detta är en riddare.
Nu menar jag inte att du som förälder måste följa mitt exempel och ägna dig åt historieundervisning för två – treåringar. Alla har inte möjlighet, lust, ork, kunskap, tid eller utrymme för detta. Det är okej, förbered dig helt enkelt på att spelandet inledningsvis kanske blir långsamt och spretigt då du måste bena ut massa begrepp och koncept. Använd i det fallet bildstöd. Min erfarenhet är att barn memorerar bilder bättre än ord och med hänvisning till min pedagogiska okunskap, är jag ändå övertygad att det någonstans bör finnas stöd för den slutsatsen inom vetenskapen med. Annars hade vi inte haft bilderböcker.
Era första spel
Jag ser två varianter när det kommer till spel med småbarn. Spel med figurer och spel utan figurer. Då jag i huvudsak är figurspelare, blev den varianten min naturliga ingång. Fördelen här är det redan nämnda bildstödet. En spelplan med hus, träd, staket, grottor och annan terräng, samt modeller som föreställer spelkaraktärer och fiender, är ju en form av bildstöd och hjälper den lilla äventyraren att visualisera det som sker. Inom rollspelscommunityn finns begreppet “theater of the mind”. Alltså den mentala visualiseringen av spelet. Detta fungerar utmärkt för tonåringar och vuxna. Men hjärnans theater kräver ju att vi är bekanta med kulisserna. En tvååring vet med största sannolikhet inte vad ett korsvirkeshus är till exempel. Då är det lättare att bara lägga fram en modell av ett sådant. Har du ingen modell, visa en bild. En bild förmedlar dock inte rumskänsla, alltså 3D, lika bra som en modell om äventyrarna nu skulle vilja smyga till husets baksida eller något. Ett hus behöver dock inte vara invecklade modeller utan skulle kunna vara en målad låda lika gärna. Min erfarenhet är därför att du bör inkludera modeller om det rör sig om små barn.
Nästa del som jag tycker är viktig att tänka på är igenkänningsfaktorn. Min dotter kan titta på samma avsnitt av Daniel Tiger, Greta Gris eller vad som nu är roligast, om och om igen. Barn gillar rutin och förutsägbarhet har jag fått lära mig. Utnyttja detta. Låt era första spel utspela sig i miljöer och inkludera djur, varelser och karaktärer som barnet är bekant med. Det egna huset kan ju utgöra en utmärkt plats för att starta ett äventyr. Huset kan ju såklart vara placerat i landet Masona, där Sagospelet Äventyr utspelar sig. Det är ju inte så att en treåring greppar konceptet “Sverige” ändå, om man nu inte valt en oroande nationalromantisk uppfostringsmodell. De första äventyren bör vara enkla. I min dotters och mitt fall har det rört sig om enkla så kallade “fetch quests” som går ut på att hon ska hämta föremål åt någon annan karaktär i spelet. Bagaren som tappat sina ingredienser, bonden vars ko sprungit iväg eller affären som har slut på äpplen, är några bra varianter. Fördelen med dessa är att den lille äventyraren kan få en belöning i form av en kaka, mjölk eller ett äpple (i verkliga livet) som tack för avklarat äventyr. Positiv förankring med andra ord.
Efter hand kan man sakta börja introducera lite mer fantastiska element och nya koncept. Hoppa inte på typ feodalismen eller maktintriger bland adelsfamiljerna direkt, men efter några spel kan du ju såklart testa intrigen: Den elaka bagaren vill lura den snälla bagaren på allt bröd. Stoppa honom.
Keep it simple
Som spelledare planerar vi ofta mycket. Det gör jag när jag ska spela med mina vuxna vänner också. Även då jag spelar med vuxna så struntar de ofta helt i mina intriger, plot hooks, intressanta karaktärer i världen eller fantastiska världsbyggande. De går helt sonika iväg och gör annat i spelet som intresserar dem mer. Om vuxna gör så, utgå från att din 3-4 åring, utan tvekan, ger blanka han där nere i dina förberedelser. Överarbeta det inte. Du kommer märka att improvisering också blir lättare när du som spelledare, inte begränsar dig själv med massa ramar som du skapat på förhand.
Det viktigaste av allt är kanske ändå att inte forcera. Det händer att de små inte vill spela. Ibland på flera dagar eller veckor. Tvinga dem inte men håll berättelserna levande. På senaste tiden, när detta skrivs, har min dotter inte varit jätteintresserad av att spela med figurerna men vi ersatte detta med godnattsagor av rollspelskaraktär. I en av dem hjälpte hon trollet att fånga bockarna Bruse exempelvis. Strunta i tärningarna och karaktärsbladen och kör friform. Håll kreativiteten vid liv. Det är den absolut viktigaste ledstjärnan som jag kan skicka med dig.
Luke Skywalker stred för galaxens frihet varannan månad i serietidningen Stjärnornas Krig, på Domus drömde en liten kille om de senaste Star Wars-figurerna vid leksaksavdelningen, och i skogen bakom skolan – ja, det var där de avgörande slagen om galaxen utkämpades.
Sagospelet Äventyrs Daniel Lehto funderar över fantasins kraft och hur den skiljer sig åt idag jämfört med när han var liten, samt hur hans livslånga kärlek till Star Wars-sagan föddes och har utvecklats under åren.
Support you local stormtrooper!
HUR DET BÖRJADE Det var jag, min yngre bror och en av mina vänner. Tillsammans kämpade vi oss fram genom snön på isplaneten Hoth under slaget mot Imperiet när det var vinter. På sommaren förvandlades skogen bakom skolan från Hoth till Endor. Skidstavar användes som ljussablar och många var de stavar som knäcktes i stridens hetta – trots att ingen ljussabel någonsin går av i filmen. Tatooine fanns i den stora sandlådan, och de små trähusen i skogen nedanför dagis var egentligen X-vingar och Tie-fighters. Det var en härlig tid.
DEN KORTE CHEWBACCA Min bror, som hade ett talfel och därför i stort sett inte kunde göra sig förstådd hos någon annan än mig och de allra närmsta vännerna, fick alltid vara Chewbacca eller en ewok, just därför att han inte kunde prata. Egentligen passade han bättre som ewok, eftersom han var så kort. Själv ville jag alltid vara Luke Skywalker, sagans hjälte, men fick turas om med min kompis att ha den rollen. Alla tre klädde vi ut oss för att bli så lika hjältarna ur Star Wars som möjligt. Genom glassbilen kunde man köpa Star Wars-masker, bara man köpte ett eller två paket Star Wars-glass, antingen med mintsmak eller lakrits. Behöver jag säga att vi åt mängder med glass? Min mor undrade vid ett tillfälle varför jag hade strumporna utanpå byxorna: ”Du töjer ju ut dem”, sa hon. Jag suckade, slog mig för pannan och utbrast: ”Men alltså, så har ju Luke Skywalker när han är på Tatooine!”
TRICKFILMNING OCH LÅDROBOTAR Leken blev mer och mer avancerad, och snart låtsades vi spela in våra egna Star Wars-filmer med hjälp av filmkameror tillverkade av toalettpappersrullar och små kartonger. Hemma hos oss hade vi miniatyrstudion, där vi spelade in alla tricks. Modellerna byggde vi i lego, papper och kartong. Ömsom använde vi oss av legofigurer för att få skalan att stämma, ömsom av riktiga Star Wars-figurer, nä vi inte gjorde spelfilm, som vi lärt oss att det hette. Hos min kompis hade vi live-studion, och vid ett tillfälle släpade vi hem ett tjugotal stora kartonger från det lokala snabbköpet Servus till honom. Där omvandlades de raskt till robotar ur Star Wars-filmerna, till hans föräldrars stora förtvivlan (ungefär som då jag och en annan kompis bar hem tjugo, trettio liter sand in till hans pojkrum för att kunna leka med små plastsoldater i ökenmiljö). Lyckligtvis skonades mina föräldrar från liknande kreativa utbrott. Hemma hos oss var ju miniatyrstudion. Det var bara så det var.
1988 – RÄDDNINGENS ÅR Att leka på skolgården gick väl an i mörkret, men snart var det inte längre legitimt att visa sig ute mitt på ljusa dagen eftersom man var för stor. De andra i klassen förstod helt enkelt inte att det inte bara var barnsligt befriande utan också kolossalt kul och spännande. Därför, och inte på grund av en minskad lust att leka, upphörde Star Warsleken, åtminstone utomhus. Hoppet stod till lego och actionfigurer.
Då, som en blixt från klar himmel, fick jag rollspelet i julklapp av mina föräldrar. Känslan går inte att beskriva, det var som när jag öppnade min första Star Wars-figur Weequay, som när jag fick välja min andra figur själv, ja – som alla de gånger då jag fyllde år och bubblande, sprudlande och sjudande inombords öppnade ett paket och fick syn på Triologgan. Det var magiskt. Stjärnornas Krig rollspelet, blev räddningen när klasskamraternas grupptryck blev för stort. Plötsligt kunde jag lämna planeten jorden för en galax så fjärran, utan att göra annat än att sitta vid köksbordet.
Mina olika utgåvor av det första SW-rollspelet.
LJUSSABELDUELLER I och med Stjärnornas Krig rollspelet blev jag på allvar biten av rollspel. Jag hade visserligen både Mutant och Drakar och Demoner sedan tidigare, och jag hade spelat hundratals timmar. Men med Stjärnornas Krig så insåg jag att jag var fast för livet. Ett fasligt samlande inleddes. Om höstarna plockade jag hjortron av brinnande livet, för att förtjäna mina rollspelsböcker på Star Wars-temat i mitt anletes svett. Samtidigt gjorde jag mig ökänd i halva Gällivare, jag trampade runt i stan på cykel och bytte till mig Star Wars-figurer av alla som ville bli av med dem, trots att alla utom jag tydligen fattat att Star Wars var ute. Jag lät mig dock inte förskräckas, jag visste redan att jag var en tönt, jag var redan mobbad i skolan, så hur mycket värre kunde det egentligen bli? Snart räckte inte Leksakshörnan uppe i Malmberget till längre. Postorder blev ett måste och jag beställde för brinnande livet så fort jag hade lite pengar på fickan. Vi beställde hela rollspelsgänget, och jagade alltid efter rabattgränserna hos Hobbyspel. Spel & Sånt hade dock inga rabatter, men rätt hyfsade priser, och jag tror att det var där jag hittade mitt Lightsaber Dueling Pack, två böcker, eller snarare häften, avsedda för att gestalta en duell mellan Luke Skywalker och Darth Vader. Om du aldrig har spelat Lightsaber Dueling Pack kan du tänka dig en spelbok, fast du har långt fler alternativ varje gång och din manöver matchas mot motståndarens innan du får se slutresultatet av ditt senaste hugg i form av en bild på din motståndares nuvarande position/pose. Det var otroligt kul, och jag spelade det så mycket att jag snart nästan kunde spelet utantill. Från att i förstaklass ha stridit med fick-lampor (som fick symbolisera ljussablar) inomhus, till skidstavar utomhus hade vi nu avancerat till pappersstrider vid köksbordet.
En ny generation Lehtos växer upp bland ljussablar och actionfigurer.
ÅREN GÅR Åren gick, och tiden på skolgården blev allt mer avlägsen. Rollspelen tog allt mer tid, och snart släpptes också nya serier på Star Wars-temat efter att Marvel förlorat licensen. Jag minns det tydligt än idag hur jag läste det sista numret av Månadens äventyr: Stjärnornas Krig med en klump i halsen. Men jag minns också den kittlande känslan som sjöd i mitt blod, ja – i hela min kropp, då jag några år in på nittiotalet öppnade ett paket jag beställt från SF-bokhandeln med Dark Empire. Eller då Star Wars-serietidningen kom tillbaka i Sverige. När jag fick höra talas om det cyklade jag runt hela Gällivare och Malmberget innan jag hittade ett exemplar på en av kioskerna som nu är borta. Det kom andra böcker som spann vidare på filmerna, serietidningar, slutligen nya filmer och snart också en tv-serie. Samlandet fort-satte genom åren, och det verkar inte som om det finns något stopp. I ett rum i huset hänger affischerna uppe, vintagesamlingen står på display i glasskåpet, tennfigurerna från West End Games och Grenadier ligger i sina boxar, skaran med små plastfigurerna till samlarspelet Star Wars Miniature Collectible Game är prydligt sorterade, och jag sitter ibland förnöjt och bara tittar på min växande samling. Där ryms också Star Wars Legion, en mängd brädspel på temat, samt X-Wing, Black Series och Vintage Collection. Ibland plockar jag ut någon av figurerna ur skåpet, fingrar drömmande på den och längtar tillbaka till en tid då fantasin var friare än nu och inte krävde så mycket annat än en tvättkorg eller lådbil för att jag skulle stå vid R2-D2:s sida eller sitta i Millennium Falcons cockpit.
I detta nummer bidrog jag med en maffig artikel om analoga spel på SW-temat.
TILL SIST För jag måste erkänna att jag saknar tiden i skogen bakom skolan. Då jag kunde försvinna in i en helt annan värld utan någon tanke på verkligheten omkring mig, då trickfilmningsstudion på Tallbacka arbetade för högtryck för att hinna klart innan sovdags och då snön föll tät över isplaneten Hoth under ett av Rebellalliansens många slag mot Imperiet. Jag saknar förmågan att leka. Men istället för lek vänder jag mig till spelens värld: rollspel, brädspel, figurspel. Jag kan dock fortfarande känna samma berusning som då jag var liten när jag öppnar en booster med Star Wars-figurer till samlarfigurspelet, och bli sådär barnsligt förtjust över att hitta en Princess Leia (Senator), som jag blev då jag öppnade mina små gröna och röda pappersförpackningar med samlarbilder eller mina julklappar och födelsedagspresenter på 80-talet, och upptäckte att där dolde sig en ny Star Wars-figur. Den förmågan har jag kvar. Men alla de andra? Saknad.
Datorernas död gavs ut av Bonniers Juniorförlag 1983. Då var jag sju år gammal. Året därpå upptäckte jag Johanssons böcker. Det blev en omtumlande upplevelse, och ledde vidare till en lång rad resor i tid och rum genom författare som Eugen Semitjov, Sven-Christer Swan, Isaac Asimov, Arthur C. Clarke, Joe Haldeman, Poul Anderson och Robert Westall, för att nämna några. Men även om jag hittade flera guldkorn, så var de fem böckerna om Universums öde i en klass för sig.
När det var klart att vi både skulle ge ut serien på nytt, och dessutom bygga vidare på den för att skapa ett spel, var det en gammal dröm som gick i uppfyllelse.
Vi har nu kommit fram till den näst sista delen i serien, Datorernas död — en unik bok i svensk litteraturkanon, i och med att det var en av de första riktiga cyberpunkromanerna skriven av en svensk författare — kanske den allra första. Cyberpunk är en underkategori till science fiction med fokus på datorer, informationsteknologi, megakorporationer och oftast en dystopisk inriktning. Alla dessa ingredienser finns med i Datorernas död. Romanen har dock en obotlig tro på humanismen, och visar på hopp där mycket av den andra cyberpunklitteraturen visar på hopplöshet.
I svensk litteraturkanon kan man utläsa en röd tråd från verk som Karin Boyes dystopi Kallocain, till George Johanssons mer sentida verk. Istället för drogen Kallocain trubbas människorna i Johanssons verk av med Mindbenders — ett knark för de unga — tillsammans med Mindsoothers — för de vuxna. Staten ser till att du har rätt dos och tar du inte din medicin tas du in för omskolning.
Här syns även influenser av Adolus Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984. I 1984 är det Staten som har den yttersta makten och är ofelbart allvetande. I Datorernas död är det Centraldatorn. Winston Smith, Orwells protagonist, gör uppror mot den rådande ordning: likriktning och avsaknad av framtidsutsikter, trots den avskyvärda omskolningen som hotade. I Datorernas död är det Vilgot Exner som fyller den funktionen.
George Johanssons böcker präglas av en varm humanism, en tro på människan. Det gör att allt det svarta inte känns lika betungande för läsaren.
Förutom att fylla den viktiga rollen som första riktiga cyberpunkroman på svenska, har Universums öde och Datorernas död sin kanske största förtjänst i att ha agerat som en portal in i en vidare värld för en mängd läsare på 80-talet. Det syntes inte minst när vi besökte Bokmässan och George signerade Uppbrott från jorden under en dryg timma. I stort sett alla som besökte honom förklarade vad hans böcker betytt för dem och att det var han som fick dem att gå på vidare strövtåg i genren.
