Vem är du?

Marie Östling heter jag, har skrivit Bordonius öde och är redaktör för Vildmarkens varelser och Den brända jorden. Jag är exilnorrbottning bosatt i Umeå sedan ett halvt liv tillbaka, gammal fantastiknörd, inbiten rollspelare, litteraturvetare och trebarnsmor.

Vad har du gjort tidigare?

Jag har bland annat varit språklig redaktör och korrekturansvarig för Sagospelet Skräck, kampanjen De sju artefakterna till Sagospelet Äventyr och soloäventyret Käpplingemorden. Jag var även lektör för Emanuel Blumes Nagriljärerna.

Vad är din bakgrund som skribent och redaktör?

Förutom att figurera bakom ridåerna på ett gäng olika Lehto-projekt har jag skrivit lite för kulturtidskrifter och Västerbottenskurirens kultursida och är för närvarande redaktör för Umeå Teaterförenings programtidning Rajden. Tidigare startade jag och en kollega upp studenttidningen Skriften, som fortfarande ges ut av Littvet här i Umeå.

Vad är viktigt i ditt skrivande?

För själva skrivprocessen måste jag svara lust. Jag är hopplöst luststyrd, det måste vara roligt för att jag ska idas hålla på. Och roligt blir det när det känns meningsfullt, när jag upplever att det finns något att berätta, och särskilt när jag vet att det finns en mottagare – någon att skriva till. Det är det som är det häftiga med att skriva rollspel, att någon ska ta det jag har skrivit och skapa något eget utifrån det. 

För innehållet blir nog svaret att det ska kännas när man läser texten, helst ska det vara som en berg-och-dalbana mellan roligt och sorgligt, och att texten ska föda bilder i huvudet på läsaren.

För dem som vill lära sig hantverket, har du några råd att ge?

Oj, ja, det beror nog på vad man har för förutsättningar och vad man vill skriva. Generellt för all sorts text skulle jag nog säga att en vaken och nyfiken blick på livet och dess samband är det allra viktigaste. Att man intresserar sig för världen och människorna, ser detaljer man kan lyfta in i sin berättelse, noterar sinnesintryck, kommer ihåg anekdoter som tycks säga något betydelsefullt. Allt det där kan man plocka in i en berättelse för att blåsa liv i den och göra den trovärdig. Sedan tror jag stenhårt att det är viktigt att läsa mycket, i alla möjliga genrer. Det är bara så man kan få en känsla för språkets möjligheter och begränsningar. 

När det gäller specifikt rollspel så tänker jag att det dialogiska som finns i allt berättande är extra viktigt. Att läsaren ska kunna ”svara” på texten. Jag tänker att jag försöker lämna mycket plats för SL och spelare att spinna loss utifrån den grund jag har tänkt ut, men ändå kommunicera viktiga teman på ett kraftfullt sätt. Sedan är det ju bra att ta hjälp av andra, fråga ”funkar det här?”, ”hur ska jag lösa det här problemet?” Ibland räcker det att ställa frågan för att lösningen ska visa sig.

Hur kom det sig att du började skriva för förlaget?

Jag har ju som sagt figurerat i bakgrunden ett tag, och skulle från början vara redaktör för Bordonius öde. Men så hade Daniel väldigt mycket som hände i livet rent allmänt, och jag frågade om jag kunde hjälpa till på något vis. ”Vill du skriva det här äventyret?” var svaret. Jag säger ja till allt!

Vad är din relation till Drakar och Demoner?

Just nu är vi inbegripna i en passionerad förälskelse. Min spelgrupp kör en Drakar och Demoner-kampanj av väldigt klassiskt mått, vi är skattjägare i litet format (två dvärgar, en halvling (jag) plus en anka), och det är helt underbart roligt. Jag hade faktiskt inte spelat Drakar och Demoner ”på riktigt” innan Fria Ligans version, utan bara friformsvarianter inspirerade av T20-systemet, så det passar mig utmärkt att reglerna är så pass lättillgängliga och dynamiska.

Hur var det att jobba med texterna till Den brända jorden och Vildmarkens varelser?

Som redaktör fungerar jag ju som en mycket analytisk läsare, jag befinner mig utanför texten och går bara in i den när det är något som behöver förtydligas eller förstärkas. Jag läser texten flera gånger, med fokus på olika saker: berättelse, gestaltning/beskrivning, språkmelodi och rytm, stavning och tydlighet. Siffror och sidhänvisningar behöver nästan en egen genomläsning, det är som en separat del av hjärnan som slås på då. Samtidigt kan man ju inte undgå att komma väldigt nära en text man läser så intensivt om och om igen. Och vissa saker griper tag i en mer än andra. Jag gråter till exempel fortfarande när jag läser äventyrsfröet ”Den lilla graven” i Vildmarkens varelser. Lite extra roligt tycker jag det är med Daniels utsvävningar i form av poesi och sånger som hör hemma i världen Nordmark, då är det den musikaliska delen av hjärnan som får ta över, klappa rytm och smaka på om orden känns rätt.

Hur var det att skriva en ny version av Bordonius öde? Hur mycket av den gamla versionen finns kvar och hur mycket är nytt?

Fantastiskt roligt! Att ha en grundstomme att utgå ifrån på det här sättet var väldigt inspirerande för mig, och jag har även hämtat frön ur Den brända jorden och Varelser som fått gro i Bordonius. Som faktum att orchernas Stenbosalar grundades av en mörkermagiker i exil – den detaljen, som nämns helt kort i Den brända jorden, födde i princip hela den orchiska kulturen i Bordonius. Den gamla versionen av Bordonius riktar sig ju till en lite yngre publik än den nya, men innehåller ändå allvarliga teman som överskrider ålderskategorier. Storyn är faktiskt väldigt intakt, med samma huvudaktörer, men berättelsen har fått bli lite mörkare med fler öppningar för strid och skräckelement, och en lite mer infekterad konflikt som är svårare att lösa på ett helt tillfredsställande sätt. Mycket är omskrivet från grunden, och alla kartor och platser är nya eller inympade från Den brända jorden. Något jag verkligen gillade med originalet var gråskalorna, att ingen sida hade helt rätt eller fel. Det ville jag bevara och förstärka, göra ännu mer komplext. Jag vill att det ska vara möjligt för rollpersonerna att både sympatisera med och fördöma båda sidor i konflikten, eller förbli mer opartiska, beroende på vilket perspektiv man tar. Sedan finns det ju sådant som är helt nytt också, som dvärgarnas och orchernas kulturer och världsåskådningar. Och flera stickspår och möjliga förvecklingar som man kan utforska om man vill.

Kommer det fler äventyr av dig i framtiden?

Ja! Medan jag jobbade med Bordonius öde upplevde jag att händelser, personer och platser som uppstod i texten drog i mig åt olika håll, ville att jag skulle följa med och upptäcka vad just de ville säga. Jag insåg att lösningar som jag hittade på för att få ihop storyn gav upphov till nya frågor som inte kunde besvaras inom ramen för det enskilda äventyret. Och så förälskade jag mig i orcherna. Så jag sitter faktiskt i skrivande stund och jobbar på en fristående fortsättning, där spelarna får utforska orchernas kultur och historia och vara med om att forma deras framtid.

Till sist, några avslutande ord?

Jag hoppas verkligen att folk kommer ha kul med runmagin i Bordonius, och våga sig på att modifiera och skapa egna runor. Jag kan inte tacka nog för all hjälp jag fått med den här magiskolan, den var ju helt OP i början, haha!

Förebilder: Mikael Niemi. Han sade en gång att för att lyckas som författare måste man våga gå till sin yttersta gräns, och sedan kliva över den. Det är något jag jobbar på!

Favoritspel: Förutom Drakar och Demoner och andra rollspel? Då är det nog X-Wing och Imperial Assault. Av digitala spel säger jag Diablo II, Final Fantasy VII och Alundra. Jag är lite gammeldags.

När jag började spela rollspel: Första gången var jag runt tretton, med föräldrarnas originalutgåva av Dungeons and Dragons och två yxviftande lillebrorsor som jag försökte SL:a för. Men sedan dröjde det ända till gymnasiet innan jag hittade en riktig spelgrupp. Det var faktiskt en av huvudanledningarna till att jag flyttade till Umeå – att träffa andra nördar!

Min första rollperson hette: Phoenix, och var en sjukt mäktig eldmagiker.

Bästa rollspelsminne: Oj vad svårt. Alla lägereldar, magiska stunder när snacket har gått av sig självt och gränsen mellan de egna jagen och rollpersonerna försvunnit. Den där gången jag lät mig torteras till döds för att rädda en SLP. Eller den första episka kampanjen som vi faktiskt spelade till sin upplösning, efter två års tid, som slutade (väldigt tragiskt och flummigt) med att jag typ blev en gud. Något jag minns som helt fantastiskt var annars när jag lagt väldigt mycket energi på att skapa en bakgrundsberättelse åt en rollperson som var krigsveteran och desertör, och vår SL plockade in hela den världen och tvingade mig att återvända till mitt hemland för att bli kung. Vi hittade till och med på ett eget språk, ”tulemaal”, inspirerat av fornnordiska. Eiur teindent glaafv af bruttske kraft?

Den brända jorden, Vildmarkens varelser, Bordonius öde och Durgaz arvtagare är oberoende publikationer av Lehto Spel och Media och har ingen koppling till Fria Ligan AB. De är publicerade under tredjepartslicensen för Drakar och Demoner (version 1.0). Drakar och Demoner och Ereb Altor är varumärken som ägs av Fria Ligan AB.