Vi satt utanför biblioteket, som öppnade klockan 12. Vår lunch slutade strax efter, men där, i trapphuset utanför glasdörrarna hade vi en fristad. Vi språkade om livet och döden, om senaste boken till Drakar och Demoner och om nya filmer och skivor. Malmberget var fortfarande en plats man kunde besöka, även om Gropen hotade alldeles intill.

Nordan där biblioteket låg var bara ett stenkast från Leksakshörnan där vi nästan varje rast kollade in den lilla rollspelshyllan. Kvinnan som drev leksaksbutiken visste mycket väl vilka vi var. Precis som de två kvinnorna på kontoret två trappor upp i Nordan, invid ABF:s lokaler. Där sprang vi och kopierade vårt fansin, Weird Quest. Hos ABF hade vi också en spelcirkel. Vi skapade karaktärer, byggde äventyr och använde flitigt studieförbundets kopieringsmaskin för att skapa stenciler åt alla deltagare, som utgjordes av mig och mina kompisar. Vi drev även spelföreningen Mad Boyz, och senare en spelförening med samma namn som vårt fanzin. Båda var med i Sverok. Av Sverok fick vi bidrag för spelträffarna. Vi bestämde gemensamt vad pengarna skulle gå till, och oftast blev det nya rollspel, mer sällan ett brädspel eller färger till figurmålning.

Det var på ABF 1992 som jag presenterade min spelvärld till vår kommande Drakar och Demoner-kampanj för första gången. Jag hade tänkt på allt, trodde jag. En av mina vänner ställde frågan vilket språk som talades på ett specifikt ställe i världen, och jag insåg att jag lämnat en mängd luckor. Redan samma kväll satte jag mig vid skrivbordet på pojkrummet och började fylla igen dessa. Det visade sig vara ett mödosamt arbete, för det var många vita fläckar i världsboken, men det var roligt och belönande. Jag fyllde dessa så gott jag kunde och något år senare presenterades en del av spelvärlden i en lång artikel i vårt fanzin. I Signaler från Sverok fick det numret ett gott omdöme, bland annat framhävdes det faktum att spelvärlden var bland det mest detaljerade som publicerats i ett fanzin. Det kanske inte gav mersmak (mersmaken hade jag redan), men det gav mig någon form av kvitto på att jag gjorde något bra. Och arbetet fortsatte.

För det är ju så, vi existerar inte i ett vakuum och även om jag skulle vilja kunna kasta av mig fåfängans oklädsamma mantel, så finns den där och smickras av uppskattning. Kanske berodde det också på att jag oftast var tämligen osynlig i skolan. Mobbarna såg mig, men inte så många andra.

En annan egenskap jag alltid haft, är att jag är envis. Därför vek jag mig aldrig inför mobbarna när de med jämna mellanrum frågade mig om jag fortfarande gillade Star Wars och rollspel. Jag svarade trotsigt ja, varpå jag fick stryk. Vilket jag visste. Förmodligen hade jag råkat illa ut även om jag nekat, men det var aldrig på tapeten. Jag svek aldrig mig själv, inte när det gällde det. Så jag ville inte låta dem knäcka mig, trots deras glåpord, sparkar och slag. Ja, jag var en finnjävel. Ja, jag var liten. Och mager. Och klen, och ofta sjuk. Ja, jag var töntig och hade konstiga intressen. Ja, jag blev rädd när de tryckte kniven mot min hals och ja, jag blev som en trasdocka när de slog mig, stal mina skor och strumpor och tvingade mig gå barfota genom vinteraftonen. Ja, jag hade lätt för att bli vän med de kufiska och udda personerna som vilka var paria som jag.

Jag hade alltid ont i magen. Jag somnade ofta med förhoppningen att inte vakna nästa dag. Och faktum var att de närapå knäckte mig, till slut. Jag satt med ett blått rep jag tagit från pappas garage under ett träd långt in i skogen bakom villakvarteret. Trädet hade en kraftig gren på lämplig höjd och det låg inte alldeles i närheten av de upptrampade stigar som ringlade sig genom skogen. Men när modet till slut infann sig, dök han upp. Gubben och hans hund. Han gick rakt mot mig med gråhunden i koppel, och jag sprang därifrån så snabbt benen bar. Så nära var jag aldrig efter det.

Kvällar och sena nätter byggde jag vidare på min värld. Det hände ofta att jag sov i skolan, i synnerhet i gymnasiet. Min lärare konstaterade torrt efter en lektion med hög frånvaro att: “Daniel hade i alla fall varit där, även om man sov, till skillnad från de flesta andra i klassen”.

Men spelvärlden växte, den förgrenade sig till noveller, bokmanus och en mängd detaljerade kartor.

Och när vi satt där utanför biblioteket i Nordan, pratade vi ofta om det. Om spelvärlden, om namn på platser och våra äventyr där. Det trapphuset – i det sällskapet – var en av de tryggaste platser jag visste. Som min farmors soffa med gungstolens knirrande, knarrande lugn och min farmor röst som berättade historier från hennes liv. Som skogskojan till eldens sprakande i skymning och gryning. Som vardagsrummet hos en av mina bästa vänner där vi upplevde så många äventyr.

Jag hade vid den tiden redan varit rollspelare en stor del av mitt liv. Jag började 1983, med andra utgåvan av Drakar och demoner, den första med Elric på omslaget. När jag sitter här och skriver nu, 40 år senare, är jag en hel annan person än då, men ändå precis samma. Jag umgås med samma vänner. Jag spelar samma spel. Jag skriver på samma världar. Och någonstans letar jag efter ett erkännande fast jag inte alltid vill tillstå det för mig själv. Det kan tyckas märkligt. Jag har en mängd Fenix Awards, mestadels silver men även ett guld som hänger på väggen. Jag närmar mig 40 000 sålda rollspelsböcker om man räknar in Sagospelet Äventyr, Rymd, Skräck och Handbok för Superhjältar – rollspelet. Jag har skrivit uppskattade äventyr för Fantasy!, Chock – åter från graven och Call of Cthulhu Sverige. Jag har layoutat för Kult – Divinity Lost. Jag medverkar i varje nummer av speltidningen Fenix. Jag har precis skickat in mitt första tredjepartsäventyr till Drakar och Demoner som jag ger ut genom mitt eget förlag. Sagospelet Äventyr publicerades på tyska. Men hungern finns kvar, känslan att ha ett hål att fylla. Något att bevisa. För att visa för mig själv att jag kan och räcker till. Och för att döva känslan av att vara fullständigt värdelös och obetydlig. Men kanske främst för att mätta hungern, rastlöstheten och de ständigt snurrande idéerna.

Sedan ett tjugotal år äter jag antidepressiv medicin. Jag kommer att få fortsätta livet ut. Jag har provat sluta, vilket slutade i en krasch. Två gånger. Efter omkring tio år fick jag växla upp från Citalopram till Venlafaxin. Med den försvann all panikångest; den ständiga oron för att något ska gå fel eller hända. Men självkänslan rår den inte på. Vissa dagar ser jag på det jag gjort och tycker det är lysande. Andra dagar ser jag bara felen och misslyckandena. Men oavsett, så skriver jag. Jag har alltid en mängd pågående projekt på gång. Ett större, än så länge hemligt samarbete, och en mängd egna, till redan befintliga men även ännu opublicerade spel.

Skrivandet är en ventil. Ett tvång. Något jag alltid siktat mot. Något jag alltid gjort. Något jag aldrig kan eller vill sluta med.

Noter

Kartan till Sagospelet Skräck är illustrerad av Pär Lindström med infällda bilder av Richard Svensson och Peter Svärd

Drakar och Demoner ges numera ut av Fria Ligan

Du kan fortfarande skapa en spelförening med hjälp av Sverok

Omslagsillustration för Weird Quest av Kent Wingsund